En inblick i hoppets hopplöshet

Jag känner igen den plötsliga smärtan. Benen viker sig och vid fallet skrapas knäna blodiga. Ansiktet studsar till med en duns och jag pressas mot marken. Blicken suddas ut till en blurrig dimma. En doft jag känner igen från förr kommer till mig. Doften av svek och lögner från förr. Naglarna försöker finna fäste, men skrapar mot markens hårda skal.

I asfaltens blöta pölar ser jag konturer av en omgivning som vittrar seger och som hungrar efter makt och placeringar på småstadens hierarkistege. Spark efter spark knäcker förtroendet och givmildheten i min kropp. Med en suck ger jag upp och låter kroppen ta emot en sista smäll. I mitt inre har jag hittat min idyll som jag krampaktigt håller kvar. Där finns en strävan till människors goda hopp, men som blir svagare för varje slag. Lungorna krymper och andetagen blir kortare och intensivare för varje sekund. I mitt inre pulerar hjärtat som vägrar ge upp. Bilder av vänskap och humanitet sätts på pränten, då hjärnans syrefattiga arbete trubbar av verkligheten och vägrar tro på det som en gång gett hopp, motivation och drivkraft. Inhumanitetens skepnad andas mig i nacken och viskar i mitt öra... jag uppfattar inte orden då verklighetens mörker slutit sig om mig likt en nödlidandes filt.

Slagen upphör och endast ljudet av skepnader som snubblar vidare av hungrande makt hörs tyst, långt borta. De snavar över gravar av idyllens goda människor som en gång i tidens stred för vänskapens land. Jag vet att någonstans i mörkret finns ett ljus, det gäller bara att finna vägen dit.