Mer tid över ger utrymme för kvalitet. Men hur ska jag vara, hur ska vi vara, hur är vi? Att vara mentalt frånvarande är ingen kvalitet och det märks tydligt, då jag sitter och leker på golvet, men samtidigt pratar med Sessan. Rätt vad det är får jag mig en spark över smalbenet och jag markerar med att gå därifrån. I andra rummet hör jag ett stort tjut och jag går tillbaks och börjar om. Denna gång mentalt på plats och sätter mig in i bilar och tågs ljud och både möjliga och omöjliga hopp. Resultatet blir tydligt, jag var inte där förra gången. Men hur ska jag vara en god familjefader? Är jag den stereotypa karriärsfarsan? Sökandet och funderandet hoppas jag gör att jag finner en kvalitativ väg till leken och lyckan.
"Alla tiders pappa"
Femtiotalets sista år ger inga tecken på att mans- eller papparollen är under förvandling. Pappa är lik sin pappa – familjeöverhuvud, och ofta frånvarande.
Det finns många vittnesmål om att de fäder som byggde efterkrigstidens folkhem var icke närvarande för sina barn. ”Fast du var trygg som urberg/var du fjärran som en sol” sjunger Ola Magnell, född 1946, i sin låt ”Pappa”. Ulf Lundell har i intervjuer och böcker berättat om sin far, den plikttrogne smidesarbetaren och småhusbyggaren, som han aldrig kom nära.
Skå-Gustav Jonsson, femtiotalets pionjär för antiauktoritär barnuppfostran och skapare av den uppmärksammade barnbyn, hade svårt att få tid för sina egna barn – om detta vittnar sonen Staffan Lamm i ”Boken om mig” från år 2000.
År 1959 är de internationellt mest kända svenskarna FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld, som är inbiten ungkarl, och tungviktsvärldsmästaren Ingemar Johansson som visserligen är småbarnspappa men inte precis håller fram den sidan av sin personlighet.
1969 – Den klantiga pappan
I 1960-talets antiauktoritära strömningar blir även pappa ifrågasatt. När fadersrollen hamnar i nytt ljus blir resultatet inte alltid till fördel för familjens överhuvud. Pappa framställs ofta som en ömklig klantskalle – i bästa fall välmenande, i värsta fall skadligt egocentrisk.
1963 är det premiärdags för tv-serien ”Vi på Saltkråkan”, skriven av Astrid Lindgren. Miljontals tv-tittare lär känna Melker Melkersson, pappan som ger den manliga taffligheten ett ansikte. Änklingen Melker kan inte göra någonting utan att misslyckas – ibland undrar man om det är självaste Kaspar Hauser som gått i land på Saltkråkan. Dock älskar han sina barn oförbehållslöst.
Samma år gestaltar Keve Hjelm en pappafigur som är lika hopplös som Melker men utan dennes älskvärda drag. Det handlar om Bo Widerbergs film ”Kvarteret Korpen”, där Keve är fadern och Thommy Berggren spelar sonen, en ung man med författardrömmar. Keve Hjelm visar en filmpappa som är så långt ifrån manlig förebild man kan komma – försupen, lögnaktig, självömkande.
1979 – Velourpappan
Svenska pappor blir 1974 först i världen med att få rätt till betald föräldraledighet. Inledningsvis går det dock trögt. För att öka intresset för reformen sjösätter Försäkringskassan 1977 den numera klassiska reklamkampanj där tyngdlyftaren Lennart ”Hoa-Hoa” Dahlgren poserar med ett spädbarn i famnen. Syftet är naturligtvis att visa att även stora starka karlar kan vara hemma och sköta små barn. Men med dagens mått mätt är det nog velourvarning på lurvige ”Hoa-Hoa”.
En annan mjukispappa som kliver in i vårt kollektiva medvetande under 1970-talet är Alfons Åbergs namnlöse far, han som i nästan alla lägen sitter småmysande i sin fåtölj med pipan i munnen. Den tecknade tv-serien, där skådespelaren Björn Gustafson ger röst åt pappa Åberg, har urpremiär på nyårsafton 1979. På 1970-talet kommer också en ny favoritpryl för alla mjukispappor – bärselen från Babybjörn. Bärselar har naturligtvis funnits i alla tider, men det här är den första mondäna, designade varianten.
1989 – Mångfaldspappan
Pappaledigheten vinner terräng och pappatyperna blir fler och fler. På 1980-talet gör den jäktade yuppiepappan entré: han som vill göra karriär men samtidigt ändå ta sitt ansvar för det uppväxande släktet. Han bokar in babysim och dagishämtning i filofaxen. Trenden är att barnen ska vara med överallt: de anskrämliga orangea barnsadlarna blir en måste-accessoar för alla cykelburna pappor.
Rock’n’roll-pappan lägger öronskydd i skötväskan och tar med barnen på festival. Ryggsäcksluffarpappan låter avkomman följa med till Sydostasiens stränder.
Klantpapporna får ett nytt skyddshelgon i Homer Simpson, lika lat som impulsiv (serien började sändas i Sverige i december 1990).
Bille August, Danmarks storpappa, slår igenom med ”Pelle Erövraren” där Max von Sydow känsligt gestaltar Pelles kuvade och konflikträdde far.
Karriärpappan Klas Eklund vet inte om det, men sexton år framåt i tiden ska han bestås ett inte alltför smickrande porträtt i sonen Sigges roman ”Det är 1988 och har precis börjat snöa”.
1999 – Den grubblande pappan
Hurdan ska en bra far vara? Kraven ökar och det sena 1990-talets pappa har en uppsjö av handböcker att söka kunskap i. Allt från Lars H Gustafsson (åttabarnsfar och barnläkare) med standardverket ”Barnapappa” till Rob Parsons självhjälpslängiga ”Världens bästa pappa på sextio minuter”.
Trots – eller kanske tack vare – mångfalden av goda råd, föreställer några av decenniets starkaste pappaporträtt villrådiga och grubblande fäder.
I januari 1999 (något år senare i Sverige) får tv-tittarna stifta bekantskap med Tony Soprano, en hårdför maffiaboss och tvåbarnsfar som försöker bemästra sina panikångestattacker med hjälp av samtalsterapi. Hans förhållande till barnen Meadow och AJ är allt annat än öppet och tillitsfullt och Tony grubblar över varför det blivit så.
Samma år har ”American Beauty” premiär med Kevin Spacey i huvudrollen som tungt fyrtioårskrisande tonårspappa. Tillvaron i villan är inrutad och passionslös och Spaceys rollfigur hittar ingen utväg – annat än att hopplöst förälska sig i dotterns väninna, samtidigt som han börjar röka marijuana och lyfta skrot i garaget.
2009 – Den omskrivna pappan
Sista året på 2000-talets första decennium finns det tecken på att pappabilden suddats ut totalt: tv-tittarna kan följa Ragnar Bengtssons försök att få i gång mjölkproduktionen för att kunna ge sitt barn bröstet.
Å andra sidan tycks intresset för att dissekera den traditionella papparollen vara större än någonsin. Romaner om pappor är en boktrend som 2009 vuxit sig nästan oöverblickbart stor. Vi kan bland annat läsa om den folkkäre konstnären och författaren Stig ”Slas” Claesson och hans papparoll. Den var inte alltid så berömvärd, enligt vad sonen Nils berättar i boken ”Blåbärsmaskinen”.
Andra författare som beskriver sina fäder är Alex Schulman om pappa Allan i ”Skynda att älska” (nu driver Alex bloggen ”Att vara Charlie Schulmans pappa”), Erik Wijk om pappa Olof i ”Allt vi här drömma om” och Hanna Hellquist om pappa Lars-Erik i ”Karlstad Zoologiska”. Tidigare år kom Åsa Linderborgs ”Mig äger ingen” och Susanna Alakoskis ”Svinalängorna”.
Gemensamt för böckerna är att även om pappan i allmänhet ses i ett försonande ljus, så handlar det om komplicerade relationer.
Kanske är det först i år vi är beredda att skärskåda pappans roll."
Artikeln är hämtad från www.DN.se och skriven av Erik Ohlsson. Publicerades 2009-11-08.
