Det är en märklig känsla som flyter runt i mig. För en gångs skull sitter jag en fredag med alldeles tom skalle. Vare sig tankarna eller känslorna är uppe vid ytan eller uttömda. Vet inte om jag har lyckats källsortera bort det som legat och pyrt i mig eller om locket är på och förseglat långt ner i det undermedvetna. Jag gör några trevande försök, men känner att jag inte vill anstränga mig ifall där ligger en sovande björn. Brukar oftast ha en tom bägare och säger ifrån när det blir för mycket.
Jag hade ett samtal med dansken på väg in till vår stående tid med fotbollsgrabbarna i onsdags om behovet av att prata av sig. Varför är det så att vissa samlar, samlar och till och med hamstrar funderingar och känslor för att sedan helt plötsligt ge upp. Anledningen till att vi kom in på ämnet var angående familjers förmåga, eller oförmåga, till att hantera problem som allt för ofta slutar i ett uppbrott eller skillsmässa. Kvar finns obesvarade frågor och beteenden som drabbar de oskyldiga barnen i familjerna. Varför är det så här? Vad i uppbrotten är det som skiljer sig från förr när uppbrotten inte var lika omfattande. Var det bättre förr?
Ibland undrar jag om jag har en gammalmodig syn på familjen efter som jag varit förskonad från familjeuppbrott efter att vår son kom till världen. Visst har det funnits tider då det varit tungt, men aldrig så att jag skulle ge upp familjen. Vad är det som finns hos mig och saknas hos många andra? Är jag unik eller speciell?
Jag har haft mängder av turbulenta uppbrott och skulle definitivt agerat annorlunda idag med facit i handen. Inte så att jag ångrar någonting, det gör jag inte av ren princip, men jag skulle definitivt gjort annorlunda idag efter den insikt jag fått. Bara av att tänka mig tillbaks till dessa tider då jag utsatte min respektive och mig själv för rena vansinnet. Dock tog jag mig igenom det med en mycket dyrköpt erfarenhet. Är det vad som återgäldas idag? I så fall hoppas jag att det kom något positivt utav denna tid hos den då drabbade flickvännen.
Spelar vi sociala spel med egocentriska handlingar där vi rättfärdigar det med att det är för barnens bästa som vi splittrar familjen eller tar vi större hänsyn till vad som kan ske i motgångar? När är ett uppbrott befogat utifrån ett barns perspektiv? Hur länge ska vi kämpa innan handduken kastas in och bohag och barn ska delas upp i tid och pengar. Vad kan göras annorlunda för att famijeuppbrotten inte ska bli så omfattande. Vad blir konsekvenserna för oss själva och barnen i framtiden? Vissa barn anses köpas till en rättfärdighet och blir bortskämda, andra tappar kontakten med antingen sin mamma eller pappa där någon av dessa, eller båda, vill återgälda och be om förlåtelse senare i livet för det de försummat och andra barn tappar helt förtroende för vuxna och blir föräldrar till sina egna föräldrar. Detta är bara några av de barn jag stött på, det finns säkert tusen och åter tusen andra alternativ både med positiva och negativa konsekvenser för familjemedlemmarna.
Är det så att vi tar för stor hänsyn till omgivningens känslor och ger upp eller bryr vi bara om oss själva och min egna strävan till mitt egna självförverkligande? Har vi fått mer av ett känslosamhälle eller mindre? Det finns säkert mängder av andra orsaker och jag är nyfiken på vilka dessa är. Men i flertalet av de fall jag stött på eller läst om så är den gemensamma faktorn kommunikation eller brist på kommunikation.
Mycket av dessa funderingar dök upp efter gårdagens film Interview med Steve Buscemi och Sienna Miller. Filmen handlar om reportern Pierre Peters som blivit tilldelad en intervju med för honom ointressanta och ytliga kändisen Katya. Dessa två tycks inledningsvis inte ha någonting mer gemensamt än intervjutillfället. Ju mer tid de tillbringar tillsammans desto fler gemensamma faktorer upptäcker de. Hemligheter, frågor, problem, intressen vävs samman och allt handlar många gånger om en väg till att öppna upp och såra, men även av omtanke utifrån tidigare erfarenheter. I de flesta fall efter ett knivhugg infinner sig en ångerfullhet och samtalet fortsätter i en ödmjukare ton för en stund. Det böljar fram och tillbaka och slutet, ja det får ni se själva.
Under filmen väcktes en hel del funderingar hos mig om våra egenintressen och dömandet av varandra samt våra sätt att samtala och finna tillbaks till varandra. Hur vi inte lyckas med att nollsställa oss och finna våra gemensamma intressen utan istället letar vi efter skillnader och dömer därefter. Vid ett antal tillfällen är mötet på väg att avslutas, men återupptas efter några meningar och de finner ytterliggare vägar för antingen ett scoop och vägen tillbaks till kändisskap eller av omtanke när känslor uppstår på grund av tidigare mörka hemligheter i deras tidigare fader - dotter relation.
Denna film kan tyckas lite långsökt i ett samtal om familjemönster där mörka och stundtals destruktiva handlingar avlöser varandra, men det jag vill ha sagt är hur att de finner vägar tillbaks till varandra i samtalet. Ibland för att såra och ibland av omtanke. När skulle detta samtal egentligen avslutats? När sårade det och när betydde det någonting? Hur ska vi veta när det är dags att ge upp?
Tänk om jag haft dessa svar! Det hade sparat mycket kraft och lidande i min omgivning!
Ja, se vad som kan dyka upp en tom fredagseftermiddag. Det fanns något i den mentala bägaren som jag nu tömt ut på mitt vita papper. Min kommunikationsstrategi tycks fungera för mig och min familj och det är jag glad för.
