mina egna mentala dödahavsrullar!

Tankar svävar runt i mitt huvud likt kanariefåglar i en taskig serie. Hela livet har mitt liv kretsat kring synlighet och min "att göra" lista har bestått av en rad materialistiskt ytliga och egocentrerade händelser och inköp. Mitt ödes lott blev att sträva mot mål, drömmar, tankar, inspirationer och krav konstant. Till råge på allt valde jag en väg som knappt kan lösa pennan till min lista. En filosofisk och humanistisk resa som kan liknas av en fars av dantes "den gudomliga komedin". En gång i tiden hade jag tid till att fundera och som var ett stort intresse. att förstå och vägleda människor var ett intresse och ett yrke. knappast inkomstbriingande och utvecklande för en som knappt förstod sig själv. Entusiasmen, viljan och visionerna hade nått till vilket berg som helst. Kreativiten och engagemanget var oändligt, men någonstans ropade materialisten efter mer och mer. De gula fåglarna blev fler och jag försvann in i drömmarnas värld för att kunna hitta mig själv. en jakt efter en oändlig historia vars början var som ett stort svart hål. jag kunde inte siffror och det utvecklade min förmåga till att hantera och lyssna på min omgivning. betendevetenskap var något flickigt och mjukt och jag trampade på mig själv likt en fimp som skulle släckas ut. jag gned, tryckte och stampade mig ner i botten och resan gick ner mot skärselden. Vilset funderade jag över min pessimistiska och vältrade mig i självömkan. framstegn blev inte många, men kraven desto fler. i min omgivning omgavs jag av talanger, kärnfysiker och esteter. de visste var de skulle och jag stod kvar, ensam och vilsen. min strävan var att uppnå mina krav som blev högre och högre. istället för krav bytte jag ut ordet mot utveckling. att utvecklas var något nobelt och jag slet för att uppnå min första önskan. en önskan som även den förändrades eftersom jag inte visste vad den var för något. livrädd för att misslyckas gömde jag mig bakom citat och fasader. fasader som sprack i mitt inre och plågade huvudet. vem är jag? hur är jag?

drömmarna blev allt fler och allt större. förmågan att våga ta steget fanns fortfarande inte inom mig. jag skapade och skapade. till vilken nytta, för vem, för vad? en sommar lossnade allt efter år av samtal, insikter och jämförelser. den sommaren lärde mig att våga. om något skulle planeras, skapas eller berättas blev det nästkommande steget att göra. gör det eller släpp det! år efter år har jag matat in detta i huvudet. fortfarande tillsammans med ordet utveckling. jag lärde mig att hantera mig själv, min strävan. energin sparades och omvandlades. något växte inom mig och jag blev äldre och förståndigare. något som en jante aldrig ens skulle yppa. jag vågade ta för mig, stänga av och bara vara.

hur kommer det sig att något sådant här hamnar på pränt mitt under semestertider. en tid då huvudet ska stängas av? mitt huvud går inte att stänga av! hur mycket jag än försökt, avslappning, yoga, stresshantering fyller hyllmeter i huset, så kan jag inte utesluta det som maler. jag kan bara sätta det på en "att göra" lista och antingen göra det eller släppa det. under semestertider hinner jag drömma, umgås och skapa. allt på både gott och ont. det som på senaste året tagit i akt är att allt och alla har sin tid och det finns ingen mening att forcera fram i listan. den finns där och kommer alltid göra det...

framtills dess är det bara att inse att jag är en materialistisk filosof som slåss för att skapa och övervinna sina mål och drömmar med sina blåslagna, blistriga och såriga händer. det är semester det...

på långsikt är det här helt givet och ett steg på vägen, men på kort sikt bara svammel och ordbajseri...