Det är svårt att tänka sig att någon har varit tvungen att lämna vårt vackra län. Efter att ha cyklat etappen från Torkö, Ronneby, Hällaryd, Belganet, Backaryd och hem igen, som till stor del löper på Utvandranas väg, har landskapet visat sig från sin allra bästa sida. Tiden står still bland maskrosängar som breder ut sig, bokskogar som lummat igen och en skärgård som flikar in sina vikar på olika håll. Allt står stilla och i bästa fall har en enstaka energisk lantbrukare trotsat solen och slagit gräs med sin lie. Allt frodas och det är svårt att förstå att här en gång i tiden funnits folk som varit tvugna att ge sig av för att finna mat och jobb på annat håll.
När jag gnetar och gnor uppför backarna slår mig ändå tanken om hur otillgängligt allt är efter industriella revolutionen och marknadsekonomin, som tog ifrån oss stor del av naturahushållningen. När jag var liten kunde jag stolt få springa bort till bygdens lanthandel och köpa godis eller fick jag följa med mormor och köpa ägg i närmsta lantgård. Troligen kommer min Elliot aldrig få uppleva dessa saker, då det inte ens finns en skola där vi bor idag. Tyvärr glesas landsbygden av och det närproducerade försvinner. Tjusningen med det lilla och pittoreska har ersatts med stora komplex och vinstmarginalerna skruvas åt. Det närproducerade består i bästa fall av en bensinmack där vi kan få korv som kommer från Danmark eller andra delar av Europa.
Tystheten med inslag av fågelkvitter gör att jag finner en ro där på min cykel. En gång i tiden sa jag till mig själv att jag aldrig mer skulle återkomma till detta ödsliga län. En ganska vanligt förekommande mening bland studenter efter skolavslutning, mösspåtagningar och inträde i vuxenlivet vid min skolavslutning. Efter det året blev jag en utvandrare för att finna vägar till försörjning genom utbildning och jobb på annat håll. En jakt efter helt andra saker som städerna i länet inte kunde erbjuda en hungrig, valpig visionär som törstade efter utmaningar i livet. Genom böcker och studier har jag fått se mig om i detta avlånga land, men efter tiden i skolbänken och jakten på högskolepoäng var det dags att bana en karriär som vuxen. Även då var jag en utvandrare och vägrade vända blicken hemåt, men kunde inte låta bli att söka efter identiska inslag hemifrån på andra håll i landet. Det skulle vara som hemma, men ändå inte hemmavid!
Efter ett tag då det var dags att slå sig till ro och finna plats för sitt Livsverk sökte och sökte jag. Men vad sökte jag? Jag upptäckte att jag sökte den ro och idyll jag en gång i tiden svurit att aldrig återkomma till. Tillfälligheter gjorde tillslut att jag fick möjlighet att landa mitt i den idyll jag en gång i tiden aldrig ens funderat på att få bygga på. Jag blev en del av exploateringen, blev den som skördade mark i denna tysta lantidyll. Det var då jag återvände hem, både mentalt och fysiskt. Det var som hemma och hemmavid!
Visst, allt har inte varit en dans på rosor i den lilla kommunen. Det är ingen metropol, men det är inte det vi sökte. Det gällde att inse att det var inte fart och tjusning med neonljus som lockade mig med mina vuxenpoäng samlade i min kappsäck. Kommunerna i länet har definitivt inte samma trender som i storstadsregioner och jag har fått finna mina egna vägar för att försörja mig. Kampen för att försörja familjen har bestått av mycket frustration, blod, svett och tårar för att kunna ha möjlighet att bo kvar. Det har till och med inneburit att jag varit tvungen att söka mig till storstadregioner för att ha möjlighet att försörja familjen och bo kvar i det vi byggt upp till vårt Livsverk. Detta har skapat många idéer och visioner som jag nu försöker sy samman till ett kit som främjar en hållbar utveckling.
Jag hoppas att jag inom kort får slå mig till ro och bygga upp det utvandrarna en gång i tiden lämnade bakom sig. För i detta vackra landskap vill jag bo trots att det är många som vill avveckla det lilla, pittoreska och idylliska vi ville återvända till.
När jag lyssnade på turistchefen i veckan kan jag koppla samman det med hur mycket vi går miste om i länet genom att inte bygga upp och marknadsföra fler knutpunkter att samlas vid med den turistexplosion som idag råder. Det behövs fler av dessa som inte ligger i stadskärnorna. Om du som cykelturist kommer till länet är avsaknaden av små cafér, lanthandlar, bed and breakfast uppenbar och det blir svårt att kunna ta sig till dessa idyller som är Blekinges styrka. Eftersom du inte har någonstans att få mat, dricka eller tak över huvudet blir naturen otillgänglig. Kanske vore detta något för regionen att utveckla? Att bygga upp det lilla, idylliska och pittoreska som en gång i tiden fanns ute på landsbygden, men som försvann vid den gråa vågen. Jag hoppas av hela mitt hjärta att den gröna vågen innebär att landsbygden får tillbaks alla utvandrare. För att återvända tillbaks till den levande själ de en gång i tiden lämnat bakom sig. Från norr till söder och öst till väst. Från socken till stad. Jag hoppas att landskapet kommer till insikt om att utnyttja den litenhet som kan gagna stora vinster i gemensamma satsnigar. Att vi binder samman oss till ett tänk, en satsning oavsett var vi kommer från i detta lilla län. Att prestige och översittarfasoner får stiga åt sidan och överbryggas för att tillsammans utveckla Blekingeandan. Att slåss för vår överlevnad likt våra snapphanar en gång i tiden slogs mot de gigantiska kungamakter som ville ta landet ifrån oss.
Tänk vad mycket tankar som hinner gå igenom huvudet på en sadel genom vår vackra kommun. Från skärgård, dalgångar, storskogar, insjöar till historiska tillbakablickar och ren och skär njutning. Här vill jag leva och här vill jag bo!
