När jag slog upp tidningen vid kaffebordet idag fastnade min blick på en rubrik som jag kände igen. Ett forum som utvecklats på facebook tack vare min ungdomskamrat i Listerby IK hade uppmärksammats. Henrik Svanberg var även han en i raden som tröttnat på allt gnäll och elände som går att vaska fram i Ronneby. Därför tog han till det enkla, men dock geniala, knepet till att starta upp en facebookgrupp som handlar om hur vi ska göra Ronneby bättre. Ett bevis på när teknik kan nyttjas på ett bra sätt. Gruppen spred sig som en löpeld bland eldsjälar, entusiaster, tyckare och vanliga dödliga. I denna artikel hade min hjärtefråga uppmärksammats. Länge har jag funderat över utvecklingen i denna lilla stad. I artikeln stod det följande:
"Torkö stenbrott
– ... vi har ju en kust med spännande inslag som toppar vilket vattenland som helst. Titta bara på Torkö stenbrott och vilken potential som finns där om man bara kunnat enas och hitta gemensamma vägar. Vad har vi som är unikt i kommunen som ingen annan har. Vi har underbara paddelstråk, fiske, båtsafaris, segling m m. För mig blev naturen en stor anledning till att jag flyttade tillbaka, skriver Andreas Hultén."
Jag tänkte vidareutveckla dessa tankar här, eftersom detta bara är en uns av de tankar och funderingar jag haft över det unika i både oss själva, städer och det vi tar oss an.
Ronneby är den lilla stad jag vuxit upp i och som jag både älskat och hatat under min uppväxt. Efter många turer runt om i landet återvände jag tillslut. Ett återvändande som jag inte ångrar för fem öre och idag klassificerar som drömboende. Då menar jag inte bara hus och tomt, utan även den mångfald av natur, närhet och vänskap som finns i länet. Något som jag skrivit om tidigare och som jag t.ex upplevde i Bräknetrampens charm.
Jag vill lyfta fram charmen och det unika i denna lilla bruksort med 26 000 invånare och den historik som sträcker sig bland annat till blodbad vid svenskinvasioner, snapphanar och arbetarhistora. En bruksort, i ett litet län, där en finanskris slår hårt. Det finns dock en styrka i denna litenhet som många glömmer. Någonstans måste det finnas en drivkraft och vilja som borde gå att fånga upp. Det gäller att inte fastna i allt elände, som det är så lätt att göra när det går dåligt. I samtal jag gärnar lyfter bland både kända och okända kretsar mycket kring regional och hållbar utveckling. Alla jag pratat med vill påverka eller utveckla saker, men vet bara inte var de ska lägga fokus eller börja. För min del har det handlat om att samla de som vill lägga ner tid och energi på att lyfta fram det som inte någon politiker, oavsett politikerfärg, kan dra ner på i finanskriser. Vi i Blekinge har en natur och skärgård som är få förunnat. I tider med en svag valuta ökar turismen och det är där jag skulle vilja nyttja den potential som finns hos oss för att vända en negativ trend. Tillsammans kan vi vara goda ambassadörer som genererar besökare och arbeten. Frågan är bara var vi ska börja. Vi kan sitta och gnälla på politiker, spotta och fräsa över neddragningar, men detta leder ingenvart. sånt kan vi få nog av på andra ställen.
Därför brinner jag för att profilera, att hitta det unika som vi har. det är otroligt lätt att bli hemmablind och jag upptäckte inte förrän jag återvände hem igen vad jag saknat "eländet". Många vill utveckla till det som många andra har, något som finns i varje stad. Det kan vara vattenland som kostar miljoner, arenor för miljoner. kort och gott mängder av saker som kostar miljoner och som bara en dåre skulle satsa på i finanskriser. Därför gäller det att se till det vi har. Vi har mängder av saker som andra inte har och som de inte ens kan få för miljoner. Det gäller bara att visa upp detta, slå oss samman, tänka och skapa. Öppna upp ett klimat som genererar drömmar, mål och mening. Har vi mål och kan vi fokusera och prestera som vilken toppatlet som helst.
Mitt inlägg handlar om ett stenbrott som fått en unik stämpel. Det drar folk, men har tyvärr inneburit problem som jag intev tar upp här. För mig är det ett i raden av unika besöksmål i kommunen. Andra exempel är de sandtränder, öar och insjöar som skapar samma atmosfär. Tyvärr har stenbrottet på sista tiden blivit ett kännetecken på vad som händer om man inte drar åt samma håll i en kommun där småsaker växer och skapar infektioner. Infektioner som minskar attraktionskraften och det unika försvinner, växer igen eller bli ett minne blott. Frågar du vem som helst i min ålder om detta stenbrott finns där minnen som skapar en nostalgisk tår i deras ögonvrå.
Om jag som turist befinner mig i ett land söker jag mig till det unika, det som alla talar om. Där det andas kultur, natur, själ och historia. Här i byn räcker en rad med brevlådor för att turister ska stanna och fotografera. Det är för många ett kännetecken, något unikt. Men vad är det som gör att de kommer tillbaka? Kommer de tillbaka? Längtar de till nästkommande år, då de kan ta med sig vänner och bekanta till det som "turisten" visat ett oändligt antal fotografier på vid varje fest eller högtid.
Vi borde lära oss att satsa regionalt, profilera och paketera. För om jag söker mig till det unika måste det vara tillgängligt. Idag är det exempelvis populärt att sälja cykelpaket. Detta kräver än mer tillgänglighet. Inte cyklar jag 30 mil rakt ut i ingemansland där det inte finns övernattningsmöjligheter, matställen eller proviantställen? Vad hade ett bed and breakfast betytt i detta skede eller ett enkelt fik? För mig handlar tillgänglighet både om övernattning, mat eller fikaställen för att personer ska söka sig ut till det vackra. Det räcker inte alltid att det bara är vackert.
Mitt favoritresmål är Grekland. Ett ställe som kan erbjuda vacker natur, charm och just tillgänglighet till det vackra på många håll. Jag kan sakna de vita stenhusen med blåa fönsterluckor, de avstressade fiskarna i hamnen som inventerar morgonens fångst, de utslagna katterna i skuggan av olivträden och duvornas kuttrande i morgonens hetta. Att inför dagen ta mig till den lokala affären och proviantera de lokala sliskiga onyttigheterna samt den tradiotionella melonen. Alltsammans kan lätt översättas till svenska: röda stugor med vita knutar, bybefolkning, djurliv, ekskog och måsskrik. Däremot har jag inte varit i en enda svensk stad som erbjuder båttaxis ut till de mindre öarna i skärgården, melonförsäljare på stranden, uthyrning av strandstolar, vespor, cyklar, skrangliga jeepar. Listan kan göras oändligt lång. Här har man utnyttjat sin fulla potential och regionen samverkar och drar åt samma håll. Något som gör att jag återkommer till landet år efter år samt visar foton för släkt och vänner i både tid och otid.
Jag brinner för det lilla, inte miljonstäderna. Jag brinner för det unika, inte det som finns i varje stad, men framförallt brinner jag för en god och hållbar utveckling. Ett gott arbete är något som lönar sig och det arbetet ska göras tillsammans. Vi är ett socialt flockdjur, utnyttja det. Låt de som vill gnälla, gnälla. Låt dem dock inte ta överhanden och få för stort utrymme.
Mitt livsverk handlar om det jag vuxit upp med, skapat eller funnit under min resa här på jorden. Allt som jag stolt kan visa upp, känna tryghet i eller bara slå mig till ro med. Det ger mig ro, kraft och energi till att bygga vidare på drömmar, mål eller mening.
För några år sedan var jag mitt uppe i ett sökande av en plattform, en identitet. Någonstans att slå mig till ro och låta mina barn växa upp i. Jag letade och letade, men ingenstans var jag nöjd med vad jag fann. Efter ett tag började jag bryta upp tankarna och se vad jag sökte efter. Det vïsade sig att det var det lilla, charmiga och trygga som var mitt livsverk. Ett ställe som hade något som jag inte fann någon annastans. Därför återvände jag till det jag en gång i tiden svor på att aldrig återkomma till. Tack vare detta kan jag ge min son det jag en gång i tiden stolt berättar om idag. Det som blev och är mitt livsverk. Jag är stolt över vad det har givit mig. Allt från fiske med morfar, skridskoåkning, vattenskidåkning, lägereldar, den första kyssen, baden i både stenbrott och broar. Ett liv fyllt av äventyr och historier som andas liv och som många med mig återkommer till. Det fick till och med våra bästa vänner att följa efter trots de aldrig satt sin fot här tidigare. Att vi antingen återkommer eller stannar kvar här borde betyda något. Det är det där "något" som jag vill hitta och förmedla till så många som möjligt.
Vi kan inte bara sätta oss ner och vänta på bättre tider. Jag är inte sådan och jag vet att fler. Det handlar om att lägga in tid, energi och kraft för att övervinna utmaningar. Något alla vinner på i slutändan. Frågan är bara var vi har början. För mig är detta en början... en början till ett nytt livsverk. Ett livsverk som vi vill återkomma till med våra nära och kära. Allt för att kunna visa det som en gång i tiden betytt allt. Där vi fiskat med morfar, halkat ut på tunna isar, startat på en vattenskida, drömt oss bort vid lägereldar med första tjejen, fått den första kyssen eller dykt i stenbrott. En miljö som vi blommat ut, frodats, utvecklats i. Utvecklats till det jag är och det han kommer bli, mitt i denna lilla och unika "håla" som jag en gång i tiden svor att aldrig återkomma till.
