Hoppet är det sista man överger.

Jag hade god framförhållning, planerade nogrannt och lämnade in materialet dagen innan. En dag som bestod av sol, värme och underbar is gav mig hopp. Hopp om att få testa den underbara is som frusit nätterna igenom.

Med minnet av morfars förmaningar om vårisar bestämde jag mig för att göra en närmare undersökning av denna underbara vy. På väg ner till sjöboden passerade en del gamla goda minnen förbi. Hur vi låg och skottade, grävde och förfrös händerna av oss som små, när vi byggde våra snötunnlar. Det känns som om jag kan andas atmosfären fortfarande då jag står på platsen som jag även befann mig på för 20 år sedan. År som präglades av lek, syskonkärlek och underbara äventyr. Sjöboden är en plats som är en frizon för mig, en plats där tiden står stilla. En plats vi återkommit till allihop med morfar, pappa, familjen, vänner och framförallt äventyr. Allt från skridskor, bandyklubbor, windsurfingbrädor, vattenskidor och mer därtill.

I den underbara vintervyn öppnar jag den knarrande, färgspräckliga dörren och doften av gammalt och hav slår emot mig. Sakerna är desamma som alltid stått där. Gamla fiskeredskap, hjälmar, båtsaker och det jag söker. Morfars gamla ishacka som har tagit sig igenom otaliga isar och bidragit till gamla fiskeskrönor om gammelgäddor och knakande isar.

När jag går ut på isen finns en ro i mig som gör att jag känner att här vill jag alltid stanna och det var det som gjorde att jag sökte mig tillbaka till dessa landskap som skapar mängder av minnen från min barndom. Anledningen till att jag återkom var både för minnena, men även för Elliots skull och för den ro och harmoni som råder här. Det går en skön känsla genom kroppen när jag vet att Elliot har möjlighet att bidra till sina minnen på samma platser. Platser som fullständigt andas äventyr.

"Isar som frusit efter den 15 januari ska du vara försiktig med och om de frusit efter den 15 mars så undvik dem" hör jag morfars visa röst berätta på bara det sätt han kunde. En förmaning utan barskhet som man aldrig sa emot utan lyssnade på med öron på helspänn.

Isen är porös, men ändå stabil. En vag tanke undrar om det inte var 10 hugg som isen skulle stå emot innan den släpper igen det kalla, klara vattnet. Frustrationen blir lite större när jag ser vattnet porla efter fyra hugg och jag vet inte hur jag ska ställa mig till planerna av skridskoåkning i helgen. Eftersom det inte är så djupt i viken bestämmer jag mig för att skicka iväg skridskorna på slipning och bygger upp luftslott över utflykten i helgen.

Morgonen därefter slår jag upp ögonen på morgonen och likt ett barn på julafton springer jag fram till fönstret. Snöflingor stora som tennisbollar lägger sig som ett täcke över ängarna och jag vet inte vad jag ska känna. Is eller snö? Den underbara isen är historia, men jag håller hoppet uppe och åker bort för att hjälpa min bror renovera det sista innan han ska flytta ut ur sitt Livsverk. Kalla och effektiva gör vi de åtaganden som vi blivit ålagda och snörar därefter på oss skridskorna.

På bambiben tar vi oss fram för att bege oss in på säkrare mark. Efter några skär hör vi hur det knakar och med brist på både dubbar och linor får jag ge upp mina planer.

Det blev ingen skridskoåkning, men jag fick i alla fall drömma mig tillbaka och känna känslan av de känslor som rann genom kroppen när man var liten. Då blev det både iscurling, hårda hockeyfighter och korvgrillning. Denna gången blev det gamla goda minnen...

Till min förvåning hade musik gått mig föbi och framför allt musik som skapats i den miljö jag oftast skriver om.

Läs artikeln om sleeping beauty och Torkö här:
http://blt.se/noje_o_kultur/sleeping-beauty-fran-torko-till-memphis(1145585).gm