Trygghet och godtrohet har präglat min uppväxt, men efter denna vecka gapar ett stort sår av oro i magen. Vart är samhället på väg?
Skolklockan ringer och jag håller morfar nervöst i handen. Vad stor skolan är, tänker jag och blickar upp för den gigantiska stentrappan framför mig. Med nervösa steg släpar nästan morfar mig upp för skoltrappan och en ny dag i mitt liv tar form. De stora barnen runt omkring mig ser ut som gigantiska troll och jag känner mig mindre och mindre för var steg jag närmar mig skolsalen. Tolv stycken tappra skolelever placeras ut i sina skolbänkar och det nya livet har börjat. Trollen blir mindre och mindre för var dag som går och snart är vi på samma höjd. Rutiner, respekt och kunskap ska insupas många år framöver med hjälp av sagor, kompisar och diverse pedagogiska hjälpmedel. Många tårar kommer fällas för skrubbande knän på den hala grusplanen utanför, men som snabbt tröstas i lärarummet och snörvlande haltas det ut på planen igen. Vinstens sötma ersätter skrapsårens onda öppning. Elever smyger runt på skolgården och hittar på hyss som sträcker sig till äppelpallning (för på den tiden pallade man äpplen) och några hoppar kråka eller skriver på små skrynkliga lappar om de får chans på skolans charmör.
Känslorna sitter kvar än idag när jag sitter nere vid den ödsliga badplatsen. Jag erinrar mig hur lite vattnets gradantal spelade roll efter vi tågat ner på vägen till havet. Dagar som skapade modiga barn och trygga barn och framförallt glada barn.
En dag i veckan gick bussen till den ofantligt stora skolan, där vi kände oss som utbölingar. Vi tolv tappra höll oss starkt samman och undvek ögonkontakt fram till klockan ringde och det var dags för våndande i slöjdsalen.
Dessa känslor och minnen har starkt etsat sig fast och var en av de anledningar till att jag sökte mig tillbaka till min barndom. Efter äventyr på andra destinationer runt om i vårt avlånga land sökte jag mig tillbaks till min glasbubbla. Jag ville att E skulle få samma möjlighet till att växa upp under dessa förutsättningar.
Ack, vad jag bedrog mig. Det "lilla" ligger inte framför oss. Den gröna vågen har blivit till den gråa vågen och tryggheten ska hållas i det "stora", "starka", "ekonomiska" för att kronor och tillväxt ska göda den naggade stadskistan. Prins John sitter och leker med sina guldtior och barnens öde överlämnas till ekonomíska kalkyler och nyckeltal för att lösa problemen i den naggade skattkistan, som tvunget ska det vara upp till kanten. Kosta vad det kostar. Tryggheten och det "lilla" är borta och kvar står jag med E i min hand med en stor klump i magen och bubblande frågor i huvudet. Vad ska det bli av oss?
Det finns nu ingen "liten" skola som E kan växa upp i. Men det är en annan historia, eller?
Vem vet, vem vet vad framtiden har i sitt sköte???
