Par courriers (www.parcourrier.se) bild med det skåpet har dröjt sig kvar i minnet och skulle passa utmärkt innanför våra väggar.
Jag kan inte låta bli att fundera över de parallella världar vi lever i. När jag en gång i tiden bodde i Halmstad hade vi utsikt och insikt till våningshuset rakt över. I varje fönster utspelades en film, en handling, ett liv. Människor som levde sitt liv och som jag inte hade någon aning om vilka de var. De kunde både vara så lika mig, men ändå så olika. kanske var det någon som satt och funderade över samma saker som mig: undrar hur den personens liv ser ut? Vissa av dessa historier vävs samman och vi lever plötsligt inte ett parallelt liv. Historier som genom ett samtal kan ge en insikt om att vi funnits bredvid varandra under flera år. Ibland kan jag känna en fascinerande längtan till att få sitta i en taklägenhet i New York och blicka in och ut över stadens myrstack som är fylld av olika livsöden. Det är dock raka motsaten till hur mitt liv ser ut idag. Men även dagens liv kan ge inpiration och upphov till sådana tankar. Överallt sjuder omgivningar av spännande liv och berättelser. Vissa spännande, glädjefyllda och konstruktiva. Andra tragiska, destruktiva och sorgliga.
Slumpen kan göra så att våra vägar möts eller så sitter du där och funderar i ett helt annat liv, dock bara ett stenkast från mig. Och vi kommer aldrig få veta om varandra. Du och jag kommer aldrig lära känna varandra. Vi kommer aldrig få dela vår glädje eller sorg. Eller kommer vi?
Hade jag varit en hjälte med någon form av superkraft skulle jag vilja ha en förmåga till att läsa andras tankar. En förmåga som skapar möjligheter till att få en insikt i hur våra liv utformas till de vi blir och det vi gör. En förmåga som skulle ge mig en förmåga till att bryta ett destruktivt tankemönster i tid hos någon ledsen, innan det blir för sent eller skapa möjlighet till att vara den första med att gratulera och dela den glädje som finns i vår omgivning. Troligen hade jag upptäckt att världen över tampas vi med många gemensamma frågor. jag skulle få en förståelse över hur olika, men ändå så lika vi är. Precis som en austronat som blickar ut över jorden från sitt fönster i universum. Som inser hur lika vi bor, men ändå är så olika. Eller lika! Är vi lika eller olika? Vad skiljer oss åt? vad skiljer oss inte åt? varför väljer inte alla samma tapeter? hur får vi så olika smak? Det bubblar av frågor, men svaren är så få.
Allt fler filmer skildrar mina tankar, eller har jag drabbats av vita opelfenomenet, och det visar ju på att jag inte är ensam över att fundera över vad som sker innanför våra husväggar eller i vår omgivning. Senast i raden som skildrade detta, mitt, fenomen var Babel med brad Pitt och kate blanchets livsöde tillsammans med två muslimska bröder, en japansk flicka och en mexikansk barnpasserska. En film som gav fog för mina tankar och gav fler funderingar att fundera över. Filmens titel syftar på Babels torn och vår språkförbistring. Babels torn var ett försök att bygga ett torn till himlen för att göra människornas namn känt, men som bestraffades av Gud med att människor inte kunde förstå varandra. Runt om i världen fick människor olika språk, då övermodet skulle bestraffas. Filmen är en sammanvävd berättelse om människors oförmåga att förstå sina närmaste. Här förmedlas distansen mellan människor världen över på ett spännande sätt som flätas samman i olika livsöden. Till exempel skildrar den japanska tjejen som är döv och känner sig missförstådd funderingar över hur människor ser på henne och varför de ser henne som ett monster? Hennes karaktär tycker jag fångar andemeningen i filmen på ett tydligt och skickligt sätt. Varför förstår vi varandra så dåligt? Vill vi inte förstå eller anstränger vi oss inte tillräckligt? Om du missade den i helgen så rekommenderar jag den varmt en regnig sommardag, som det verkar finnas gott om.
Innanför våra husväggar har det varit fyllt av aktiviteter i helgen. Mycket av tankarna kretsar kring hur vårt liv ska bli. Det låter värre än vad det egentligen är. Vi skapar Livsverk och väljer nya vägar dagligen som skapar broar till nya möten och vänner. För tillfället handlar mycket för mig om framtida vägar. I morgon är det nämligen dags för intervju som kan vara en möjlighet till att väva samman nya livsberättelser. Tills dess är det förberedelser och fokusering som gäller. För att inte uppslukas av nervositet kopplar jag av med att hitta härliga miljöer som kan passa innanför våra husväggar. En favorit som förföljt mig länge är detta skåp från Par courrier! tänk om våra vägar en dag möts...
