Livsverket

R.I.P.

2011-04-27T06:11:00.000-07:00

får se om det återuppstår... Vi ska värna om tiden!

dags att korrigera.

2011-02-22T10:44:00.000-08:00

Utvärderar, reflekterar och korrigerar.

Är nu inne i en fas där mycket av den mentala kapaciteten sätts på prov. Både i hem och i arbete. Dock märker jag att jag förlitar mig för mycket på omgivning. därför är det dags att slå kapitel ett i min egna inre bok om mentala tuffhetsträning. jag har gått igenom dessa perioder tidigare och ska nu ta upp de tidigare erfarenheter som gör att jag inte gör för stor sak av det. alltså dags att korrigera och agera!

Det finns inom oss!

2011-02-15T12:44:00.000-08:00

det finns en kamp och ett engagemang som hela tiden faktorer i omgivningen vill släppa. Likt en rebell slåss jag för att inte släcka denna inre strävan, men det kostar på. Av ren vilja slåss jag för att hålla mig distanserad från omgivningens verklighet där individen inte sätts i fokus.

Vid dessa tuffa mentala tider kommer hjärnaktiviteten igång och ligger och gror. Men till vilken nytta? Jag vill ha en frihet för att kunna växa med min kreativitet och utvecklas i en konstruktiv miljö, men där är jag inte idag. stora krafters fanor flaggar för mål och pinnar. mitt i allt står jag, liten och obetydlig. En klapp på huvudet och en hand som rättar in dig i ledet. jag tror på människans resurser, men drunknar i Texacos spillolja och elände.

2000-talet påstods bli humanisternas århundrade. starten har inte givit mig hopp om detta. främlingsfientlighet, organisationseffektiviseringar med ekonomin i fokus, ekorrhjul som snurrar allt snabbare.

Det är dags att vakna och synliggöra oss, individer, våra resurser. Sluta curla och börja ta ansvar. Nu får det vara nog! dags att ta oss an sisyfosarbetet...

TILLFÄLLIGT AVBROTT

2010-12-07T03:28:00.000-08:00

Tillfälligt avbrott på grund av tankeverksamhet på kammaren. Återkommer vid skrivinspirerande återgång 2011. Slut på meddelande...

Vi kan inte läsa oss till verkligheten!

2010-10-04T12:55:00.000-07:00

Mitt i drömmarnas tillvaro och vardagens utopi lever jag och andas kärlek. flummigt, eller hur? Men jag har uppnått något jag aldrig trodde jag skulle få uppleva som liten, ensam och mörk. piller och terapeuter har banat väg under min slaviska era av mörker, lagerkvist och hat. Min tilltro till omgivningen och människors kärlek slets itu under min vandring i verkligheten. Mitt i, utifrån sett, kantades min vardag av hinkvis med kärlek och omtanke. Tidningar motsade min tes och jag sögs in i mitt inre, med varelser och bilder av ett mörker somn lade sig över hjärnbalkens mörka landskap. hoppet försvann och jag med det. Någonstans i bröstet slet en trubbig machete känslor och själ till strimlor av oigenkännlighet. Pessimismen gav en tilltro till världens ondska och jag förlorade mig själv i denna kamp i min omvärldsanalys. på den eriks gatan sårade jag både mig själv och nära och kära. Något sinnet får betala för idag.

Trots livets lek innanför livsverkets väggar gnager en oro någonstans i oändlighetens nervceller. hoppet svajar med båten i parken och sorgsenheten sköljer stundtals över mig. I alla fall för en mikrosekund. En sekund fylld av dåligt samvete över en tidigare resa som handlat om att överleva... Överleva en pessimists ansikte kantat av osynliga ärr med rostbiff på tallriken och duntäcke om nätterna. Som tur väl är går det att vända sitt sinne och jag är nu den optimistiska pessimisten son tror och arbetar för ett humanare klimat. Lyckligtvis är jag dessutom en pojke som gråter...

Vi växer upp

2010-09-13T02:58:00.000-07:00

Det är höst och förändringarnas tid är här. Löven börjar lysa med sin färgranna lyster och solen sveper ett skimmer av orangefärgade strålar över det klarblå vattnet. Isande vindar tränger in i märgen och jag söker värme och skydd vid brasornas lugn. Trots höstens ankomst känns det som tiden står stilla i omgivningarnas landskap. Jag njuter av tiden, men även av tider som varit. Någonstans i mig sitter en tagg då jag promenaerar i gamla spår. Minnen som etsat sig fast och endast finns i mitt minne. En tid fyllt av liv och glädje som liten. Nu finns också en tid av liv och glädje, men nu uppenbart förändringsbenägen. Barnen växer snabbt, nästan för snabbt. Ibland önskar jag att jag satt med livets fjärrkontroll och kunde stanna vid de underbara tillfällen som ges. De växer och jag med dem, men alldeles för snabbt. Ett sätt för mig att stanna av denna snabba process är att klamra mig fast i de stigar som jag upptäckt i naturen... Promenader med gamla minnen som väcks till liv. I går var en sådan dag.

fiskare har inte bara fått fiskestopp - nu även sjöbodsstopp

2010-09-02T03:39:00.000-07:00

Det har blossat upp en debatt och jakt på en del fiskares kustnära "boende" där en del tagit sin frihet till att ge uttryck för sin estetiska förmåga. Detta har inte varit uppskattat hos alla och har därför gjort att exempelvis Länsstyrelsen lagt en del av de "boende" under lupp.

Sjöbodarna tillhör charmen i de kustnära områdena och det råder delade meningar om de ska inredas och nyttjas till mer än fiske eller användas till det de en gång i tiden var avsedda för:

"Sjöbod är ett samlingsnamn på byggnader som används eller tidigare har tjänat till förvaringsutrymme för utrustning för den fiskande befolkningen vid kuster och skärgårdar.

Dessa var ibland även utrustade för övernattning på vissa öar, på grund av att de äldre båtar som användes inte var byggda för övernattning när fiske begicks längre utanför kustbandet./.../
(www.wikipedia.se, 100902)

Dessa kreativa fiskare med god inredningssmak riskerar få sätta kofoten i bygget, beroende på i vilken kommun de är bosatta i, och riva deras smakfulla inslag i skärgårdens himmelsblåa och vita färger.

DN skrev en artikel om detta för ett antal år sedan då några kommuner i Sverige påbörjat granskningen och ifrågasättandet av nyttjandet av bodarna och nu har debatten återigen blossat upp. Så här lät det 2007 i DN:

"Stopp för sjöbod som fritidshus

Fyra kommuner i Bohuslän tar nya tag i problemet med att sjöbodar omvandlas till sommarstugor. Ett avgörande i Miljö- överdomstolen visar att man kan kräva att sjöbodar återgår till att vara sjöbodar.

TILL EN BÖRJAN SKA kommunerna norr om Gullmarsfjorden, Lysekil, Sotenäset, Tanum och Strömstad, anta en gemensam definition och policy om vad en sjöbod är.
- Man kallar ju traditionellt en byggnad som är röd och har en gavel mot sjön för "sjöbod", men så är det inte. De vi är ute efter är det vi kallar "sjöbodsföråd" och har bygglov och strandskyddsdispens för att vara förråd, säger Rolf Hermansson (c), ordförande i Miljö- och byggnadsnämnden i Tanum.
Det är inte kaféerna och affärerna på bryggan inne i Grebbestad som är problemet. De är byggda som traditionella sjöbodar för att behålla samhällets karaktär, men avsedda och inredda för handel.

- MEN NÄR DET SOM har bygglov och strandskyddsdispens för att vara förråd i stället isoleras, förses med köksinredning, innepanel, slipat och lackat golv och glasdörrar och används för boende, då blir det en annan sak. Runt ett förråd råder allemansrätt, men bor folk där så genererar det en privat zon som håller undan allmänheten, säger Rolf Herrmansson.
Med boendet kommer också en annan miljöbelastning och frågan om brandsäkerhet och möjlighet för räddningstjänsten att komma fram.
- Det är inte ohanterligt än, men utvecklingen är snabb. Tittar du på mäklarsidorna så ser du "sjöbodar" som kostar miljoner. Det säger sig självt att man inte betalar det för en byggnad att hänga fiskeredskap och båtutrustning i, säger Rolf Hermansson.
MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOM kan bli ett avgörande prejudikat:
En sjöbod inom strandskyddsområde på Hamburgö hade försett med lackat golv, isolering och glasdörrar.

Miljödomstolen ansåg att det var tillåtet eftersom det ju inte hindrar att byggnaden används som förråd.
Miljööverdomstolen däremot fastslår att byggnaden enligt miljöbalken inte får utrustas så att den kan användas för annat. Alltså måste allt som utvändigt signalerar att det är en bostad bort, liksom invändig isolering, innepanel och glasdörrar."
(DN 2007-09-19)

Bodar har blivit strandnära boende och dessa verkar ha ökat i storlek och storleken på "bodarna" varierar. Själv tycker jag det har sin charm och det går ju inte att säga annat är att det är många som är smakfullt inredda...

(bilder hämtade från sköna hem)

Vore synd att få använda sin destruktiva förmåga till att riva något sådant och göra om till fiske eller redskapsbod:

"Ägarna till inredda sjöbodar i Tanums kommun på västkusten riskerar höga viten efter ett utslag i Regeringsrätten – tar de inte bort kök och badrum kan inredningen tvångsrivas. Men i skärgårdskommunen Norrtälje vill politikerna inte driva frågan och ser hellre att bodarna är bostäder än förråd. Även andra stockholmskommuner har svårt att se problemet visar SvD.se:s rundringning.

Senast i november ska sjöbodsägarna ha rivit köksinredningar, toaletter och väggpaneler för att återställa bodarna till de förråd de ursprungligen fått bygglov för. Annars är det 200 000 kronor i böter per sjöbod och sedan ett löpande vite på 30 000 kronor per kvartal som gäller, enligt Rolf Hermansson (C) ordförande i Tanums miljö- och byggnadsnämnd. I sista hand kan det bli tal om tvångsrivning. Domarna gäller sjöbodar i Grebbestad, Långsjö och Fjällbacka.
– Vi hoppas ju naturligtvis att det inte ska komma till det, det tror vi inte heller, men vägrar man kan det ju i slutändan bli så, säger Rolf Hermansson till SvD.se.

Kommer ni aktivt gå ut och leta efter andra inredda sjöbodar ?
– Nej, det här gäller de ärenden vi har sedan tidigare.
Sammanlagt handlar det om ett 30-tal ärenden under de senaste åren där kommunens handläggare upptäckt sjöbodar som i praktiken använts som bostäder. Regeringsrättens beslut innebär att kommunen får fullt stöd för sin sjöbodspolicy – sjöbodar ska vara oisolerade kallförråd och ingenting annat.

Beslutet i Regeringsrätten att inte bevilja prövningstillstånd innebär att tidigare domar står fast och att kommunens tolkning av plan- och bygglagen gäller. Därmed kan även andra kommuner luta sig mot lagen.
Vill man ändå ändra förrådsbyggnaden till en bostad kan man söka bygglov – men då för bostad och inte som förråd, vilket en sjöbod klassas som.
– Men ligger fastigheten nere vid vattnen är möjligheterna inte särskilt stora, säger Rolf Hermansson till SvD.se.
Advokat Mats Måre som företräder flera av sjöbodsägarna säger att en del av hans klienter kommer att söka bygglov.
Rolf Hermansson är inte orolig för att kommunens hållnings ska reta upp boende eller skrämma bort turister.
– Det är klart att de som köpt sjöbodar för ett antal miljoner inte är särskilt glada, men på det stora hela är det samhället i stort som tjänar på det här – alla ska ha tillgång till de här områdena. När folk gör de här bodarna till sina egna hemfridszoner blir det svårt.

Men både Ingmar Wallén (M) och Roland Larsson (S), ledamöter i bygg- och miljönämnden i kustkommunen Norrtälje tycker att Tanums agerande är tråkigt för kustbebyggelsens framtid.
– Att folk bor i sina sjöbodar har väl aldrig stört någon. Då skulle jag säga att förfallet är värre om ingen ids sköta om det – där jag bor finns det sjöbodar och skjul som är helt förfallna, säger Roland Larsson till SvD.se.
Han hoppas att hållningen inte anammas av skärgårdskommunerna i Stockholmsområdet.
– Att säga att sjöbodarna ska användas till det de ursprungligen fick tillstånd till är ju fånigt, det bruket är ju inte aktivt längre.
Ingmar Wallén är helt enig.
– Jag har lite svårt att se problemet. Saker och ting förändras och då måste lagstiftningen följa med. Annars får man kanske fundera på om man ska ändra på den.
Erik Pettersson (M), ordförande i miljö- och byggnämnden i Värmdö kommun tycker att det är bra att det nu finns en tydlig tolkning av lagen. Men några fall i den egna kommunen har han svårt att erinra sig.
– Vi har inte riktigt samma karaktär i skärgården som på västkusten men sjöbodar.
Ett fall där det lades golv i ett båthus så att det överhuvudtaget inte gick att sjösätta en båt kommer han på, men i övrigt saknas anmälningar.
– Men får vi anmälningar tittar våra inspektörer självklart på det.

I skärgårdskommunen Nynäshamn är det tvärstopp för den som vill bo i en sjöbod och några sådana bygglov utfärdas överhuvudtaget inte. Anledningen är att man värnar om strandskydd och allemansrätt. Några anmälningar om sjöbodar som gjorts om till boende har man inte fått in och man söker inte heller aktivt efter bodar som byggts om.
– Vi är mycket noga med strandskyddet och där kan jag säga att samtliga partier i kommunen är av samma uppfattning, säger Leif Stenquist (FP), ordförande för Miljö- och samhällsbyggnadsnämnden. Att göra om sin sjöbod till boende utan tillstånd är redan förenat med vite i kommunen."
(www.svd.se, 100902)

Ögongodis

2010-08-30T23:00:00.000-07:00

Ytterligare en bild som ger inspiration och mersmak för byggandet därhemma. Smakrikt utformat som ger mig funderingar på hur liknande bygge kan appliceras på Livsverket. Detta ger mig kraft då man står med spaden i handen och gräver sula till verandan. Ett riktigt skitjobb som måste göras, men dessa arbeten är sköna för jag slipper tänka på vad jag gör. Ett arbete som är i min smak för att kunna koppla av.

www.trivselhus

Åter på banan!

2010-08-30T07:27:00.000-07:00

Efter nytillskott, vattenläckor, verandabyggande och lite ledighet var det dags att återuppta en fast punkt i vrdagen och få rutin i verkligheten. Det har varit en hektisk ledighet, men har man glömt lösenordet till inloggningen har man troligtvis varit ledig från jobbet. Dock kan det ställa till det, men hjärnan är komplex och när du väl sitter framför datorn så sveper fingrarna över tangenterna och det lyser grönt. Så den där magkänslan är inte helt fel att ha ibland... Dock är det inget jag ska förlita mig på i valtider, som Ahlström menar i DN:

”Gå inte på magkänslan”

Varför ska vi inte lita på vår magkänsla i valet?

– Magkänslan var ett utmärkt verktyg för människor då vi levde på savannen. Då möttes vi av faror och utmaningar som vi haft miljontals år på oss att utveckla en känsla för. Men för det moderna samhällets utmaningar, som global uppvärmning, höga kolesterolvärden och ekonomiska kriser är inte magkänslan eller intuitionen så mycket att ha. Den tillhör mer det äldre maskineriet i oss, alltså den delen av hjärnan som finns ”längst in”: vi nås av ett starkt omdöme, till exempel rädsla, men vi vet inte varför vi känner så.

Om vi inte får använda magkänslan, vad ska en osäker väljare då göra?

– Ta reda på nödvändiga fakta. Vi kan inte bli kvitt de måsten en demokrati ändå medför, tror jag, i alla fall inte om vi vill ha en demokrati. Alternativet om vi vill slippa alla måsten är ju diktatur men det är inte så attraktivt av andra skäl.

Det finns partier som appellerar till våra mer primitiva reaktioner, menar Kristoffer Ahlström.

– Sverigedemokraterna, exempelvis, vädjar ju till vår rädsla för det främmande, och kapitaliserar på okunskap hos väljare.

Väljarna måste alltså anstränga sig mer?

– Ja. Men samhället är orättvist. Vissa väljare har mer tid att uppdatera sig, bättre utbildning och ekonomi. Så är det tyvärr."
(www.dn.se, 100830)

Har blivit lite småkär i Sävsjöträhus efter att ha letat entré till vårt egna Livsverk.

www.savsjotrahus.se

jag lever i en hälsosam miljö

2010-08-19T07:14:00.000-07:00

Vy från ett fönster en varm augustidag.

Det har varit en lång och effektiv semester. En uppsjö av större betydelsefulla händelser har ägt rum, men de tar vi då ledigheten är slut. Tills dess är det bara att begrunda denna studie som konstaterar att livet på landet är att föredra. För min del har landsbygden och skärgården alltid varit av en avgörande betydelse. Både med sin avkopplande miljö, men även inspirationskällorna i omliggande natur, färger och material. Det är helt enkelt skönt att leva på landet och nu vet jag att det jag bygger i denna miljö är av vetenskaplig betydelse. Jag mår och kommer må ännu bättre av att leva där, nu när vi börjar kunna slå oss till ro. I dagens BLT kom jag över en artikel som kontaterar det faktum att omgivnigen är av betydelse för vår hälsa:

"En grön minut hjälper mot stress

Kasta en blick på träden utanför fönstret – och undvik att gå in i väggen. Bara en minut i sol och natur dämpar blodtryck, puls och stresshormoner.
(Källa: TT)

Miljöpsykologen Roger Ulrich säger att naturens påverkan har med evolution att göra, de människor som snabbt kunde minska farlig och uttröttande stress ökade sina överlevnadschanser. Studier i flera länder visar att fin utsikt ger färre sjukdagar och mindre stress, samtidigt som det gör att man arbetar mer effektivt. Och naturens inverkan påverkas inte av vilken miljö vi är vana vid.
– Oavsett om man är uppvuxen i centrala Tokyo eller på landet så har naturen en bra inverkan, berättar Roger Ulrich som är gästprofessor vid Chalmers och professor vid Texas A&M University i USA.

Intresset för avstressande natur ökar, både vårdinrättningar och företag väljer att ta in alltmer grönt i verksamheten, berättar Eva-Lena Larsson som är verksamhetsledare vid Gröna rehab på Botaniska trädgården i Göteborg.
– Människor i stadsmiljö med träd är mindre stressade än människor i en stadsmiljö utan träd, berättar hon. Gröna rehab drivs av västra Götalandsregionen och i dagarna är verksamheten värd för en konferens där ledande forskare diskuterar natur och hälsa.

Frida Larsson /TT

FAKTA
Fakta: Så minskar du stressen
* Knip kontorsplatsen med fönster.
* Solljus är bättre än skugga.
* Ett enda träd har effekt.
* Gå ut i en solig och grön miljö på rasterna.
* Ta en promenad i parken på lunchen.
* Undvik framförallt en utsikt mot väggar i skugga.
(www.blt.se/magasinet/en-gron-minut-hjalper-mot-stress(2066223).gm)

Det går inte att inreda i den tropiska hettan.

2010-07-13T04:02:00.000-07:00

Det är så varmt så tapeten kryllar ihop sig på väggarna och genast måste vi hungriga inredare leta nya alternativ.

Istället för att gnälla över värmen har jag anpassat mig efter klimatet och njuter av lediga dagar och drömmar. Planen är att återuppta bygget inomhus mot hösten och istället påbörja projekt utomhus. Därför har jag äntligen kunnat sätta spaden i marken till vår amerikanska veranda.

En sömndrucken morgon...

2010-07-11T23:19:00.000-07:00

Med sömndruckna ögon masar jag mig upp för att släpa mig in i en iskall dusch för att starta maskineriet. Trots isbitarna klapprar mot mitt huvud hjälper inte det iskalla vattnet kroppen att komma in i ett tillstånd som lämpar sig på jobbet. Jag lägger mig ner på golvet för att pumpa igång med armhävningar för att se om det fungerar, men energin gör att det enda jag orkar är att krypa ihop i fosterställning på golvet och känner hur ögonlocken blir tyngre och tyngre. Familjen står och bankar på toadörren utanför, men för mig blir det ett dovt bankande i bakgrunden. Jag är borta i drömmarnas land och de upprepade bankningarna matchar in i drömmen som jag är på väg in i. Tillslut rycks jag ur sömnen och samlar all kraft jag har och beger mig ut i morgonen med kopplet i handen. Med förvånad blick står Dante kvar vid dörren och undrar varför han inte fick följa med. Efter 3 meter inser jag att jag glömt honom och får fram en tveksam vissling och hann studsar ut i morgonens svala sommarbris.

Det är måndagmorgon och en dag som innebär en lång uppförsbacke innan kroppen återhämtat sig efter all förlorad sömn som natten inneburit...

Subjektiva sanningar

2010-07-06T23:02:00.000-07:00

För tillfället handlar många tankar om respekt och "våra" subjektiva sanningar. för mig kan det vara självklart i det jag säger, men för någon annan kan det låta helt vansinnigt. Motsättningarna kan göra att vi går i klinsch och försöker övertyga och tom. övertala varandra för att inse hur vansinnigt den andra subjektiva sanningen låter. hur kommer detta sig? Vad är det som gör att jag ibland helt utesluter sunt förnuft för att få rätt, att lyckas andra ställa in sig i ledet, att ibland t.om. behandla andra illa. Känns signalerna igen? Signaler och subjektiva sanningar som handlar om att utesluta eller tillhöra "vår grupp". Ett flockbeteende som sätter "vi och dem" tänket i fokus. För dem som inte tillhör gruppen fryses ut och får klara sig på egen hand. Tillhörigheten i gruppen kan handla om pengar, respekt och livsstilar som gör att den subjektiva sanningen känns mer naturlig att uttala i gruppen och där ingen vågar säga ifrån för att inte avvika från normen. Att säga ifrån kan med andra ord sätta din lycka på sin spets och spiralen mot en olyckligare framtid kan gå dig till mötes om du inte hittar en annan flock...

"Respekt och vänner viktigare än pengar

Lycka kan inte köpas för pengar. Betydligt viktigare är att vara respekterad, ha vänner och kunna bestämma över sitt liv. Det visar en ny global undersökning.
– Allmänheten frågar alltid om man blir lycklig av pengar. Vår studie visar att svaret inte är givet utan beror på hur lyckan definieras, säger Ed Diener, psykologiprofessor och välkänd lyckoforskare vid universitetet i Illinois i USA.
Han har analyserat data från en världsomspännande Gallup-undersökning, där mer än 136 000 människor i 132 länder besvarat frågor om lycka och inkomst.

Resultaten publiceras i månadens nummer av tidskriften Journal of Personality and Social Psychology. Enligt professor Ed Diener är det första gången forskarna skiljer på olika lyckobegrepp.
– Som världens första lyckoundersökning gör vi skillnad mellan den filosofiska frågan om att ha ”ett bra liv” och människors mera vardagliga positiva och negativa känslor, säger han.

Medan tidigare forskning har fokuserat på sambandet mellan inkomst och tillfredsställelse med livet i stort, ställs i den aktuella studien också frågor om vad som får människor att verkligen känna sig lyckliga.
Meningsfullt jobb
– Det är sant att den som är rik är mer nöjd med sitt liv. Däremot har vi funnit att kopplingen mellan pengar och positiva känslor är överraskande svag, säger Ed Diener och radar upp flera andra lyckofaktorer.

Bland annat handlar lycka om att känna sig respekterad, kunna bestämma över sitt eget liv, ha ett socialt nätverk och ett meningsfullt jobb. På plussidan finns också att ha familj och vänner som man kan lita på i en krissituation.
Professor Ed Diener vill därför tala om två olika slags välstånd.
Förutom den rikedom, som räknas i pengar och som styr hur nöjd man är med livet, framhåller han ”social-psykologisk förmögenhet” som avgörande för lycka.

När man jämför svaren från olika länder hamnar Norden samt anglosaxiska stater som Storbritannien, Australien och USA i topp på ekonomiska välståndsligan, medan den latinska världen visar höga värden vad gäller social-psykologisk rikedom.
– Danmark är det land som ligger bäst till i många avseenden, men inte i alla. Det går faktiskt inte att utse någon nation till världens lyckligaste, skriver Ed Diener.

Han avslutar med att varna politiker i hela världen för att bara satsa på ekonomisk tillväxt utan att uppmärksamma viktiga sociala och psykologiska värden.
– Våra studier visar att det krävs mer än pengar för att uppnå livskvalité, avslutar Ed Diener."

(www.gp.se/nyheter/goteborg/1.401312-respekt-och-vanner-viktigare-an-pengar?m=print,2010-07-07)

Och så lite smak av sand, fotboll, bikinis och spännlinnen!

2010-07-05T05:23:00.000-07:00

Har nu haft en helg med stor smak av sand, värme och fotboll. Det var dags att hänga på sig en matchtröja och plocka fram den gamla goda tidens fokusering, kondition och lagspel. vi hade nämligen anmält ett lag i Åhus beach soccer turnering. Och det blev ett motionspass som hette duga. ålder och fysisk status tog ut sin rätt på oss unga "oldboys". Ett antal av oss kom hem med krämpor, blånader och svullna kroppslemmar, men skoj hade vi. Dessutom kan vi vara nöjda med att vi ialla fall kom hem med hedern i behåll. En tredje plats kan stilla sinnet och ge mersmak till nästa år. Att det var i B-slutspel behöver vi inte tala så högt om...

En inblick i hoppets hopplöshet

2010-06-29T02:39:00.000-07:00

Jag känner igen den plötsliga smärtan. Benen viker sig och vid fallet skrapas knäna blodiga. Ansiktet studsar till med en duns och jag pressas mot marken. Blicken suddas ut till en blurrig dimma. En doft jag känner igen från förr kommer till mig. Doften av svek och lögner från förr. Naglarna försöker finna fäste, men skrapar mot markens hårda skal.

I asfaltens blöta pölar ser jag konturer av en omgivning som vittrar seger och som hungrar efter makt och placeringar på småstadens hierarkistege. Spark efter spark knäcker förtroendet och givmildheten i min kropp. Med en suck ger jag upp och låter kroppen ta emot en sista smäll. I mitt inre har jag hittat min idyll som jag krampaktigt håller kvar. Där finns en strävan till människors goda hopp, men som blir svagare för varje slag. Lungorna krymper och andetagen blir kortare och intensivare för varje sekund. I mitt inre pulerar hjärtat som vägrar ge upp. Bilder av vänskap och humanitet sätts på pränten, då hjärnans syrefattiga arbete trubbar av verkligheten och vägrar tro på det som en gång gett hopp, motivation och drivkraft. Inhumanitetens skepnad andas mig i nacken och viskar i mitt öra... jag uppfattar inte orden då verklighetens mörker slutit sig om mig likt en nödlidandes filt.

Slagen upphör och endast ljudet av skepnader som snubblar vidare av hungrande makt hörs tyst, långt borta. De snavar över gravar av idyllens goda människor som en gång i tidens stred för vänskapens land. Jag vet att någonstans i mörkret finns ett ljus, det gäller bara att finna vägen dit.

tillbaks till verkligheten

2010-06-22T04:35:00.000-07:00

Efter planering inför svensexor, semester, strandfotbollsturneringar och div. tids -och tankekrävande verksamheter inser man snabbt att dygnet endast har 24 timmar. önskar att så inte vore fallet eller att det fanns ett arbetssätt som tillät ett högt tempo utan energiläckage. Så är inte fallet. Därför har jag nu dragit i handbromsen och har avsagt mig allt vad planering heter inför midsommar och vi ska ta en dag med familjen. Ska bli otroligt skönt. Många kan inte förstå hur vi kan fira en högtid på detta sätt, men är det inte så vi borde fira det?

För min del har ambitionsribban legat högt och det kostar, men är många gånger värt det. Dock så gäller det att ha en balansgång och veta när det är dags att sänka den eller pausa. För oss sjuttiotalister är det ett vedertaget utryck om att vi inte hinner med oss själva eftersom karriären tar sådan tid i anspråk att något måste försummas.

I ett högt tempo försummar jag en del och nu har det varit huset som fått ställas åt sidan. Därför är det snart dags att ta på sig snickarbältet och låta slagen eka. Jag längtar dit...

I drömmarnas värld!

2010-06-14T13:08:00.000-07:00

Jag önskar ibland att jag levde i en filmvärld. En värld där jag har kontroll på händelser, skeenden, förmågor, ja , allt som spelats upp på en filmduk. Likt X-men skulle jag hantera situationer och ta mig an dagarnas utmaningar och uppdrag. Med Sandlers fjärrkontroll skulle jag pausa, spola och spela in. Allt för att ha kontroll. Känslor från ett snyftigt drama, ilska från en thriller och styrka från en action skulle jag lagra i min HD ready hjärna.

Min tillvaro under min brokiga och lärorika väg fram till dagens tid har kantats och inspirerats av en uppsjö filmer. Som liten hade jag mängder av filmer som stod prydligt uppradat i bokhyllan. Register efter register dokumenterade allt. Från Patrick Swayzes fallskärmshopp i Point break till Drömmarnas horisont med Tom Cruise. De gav mig alla bilder, inspiration och känslor som jag på något sätt ville förvara och VHS samlingen var ett tecken på detta. Senare började jag skriva för att dokumentera det som for förbi på hinnan och de tankar som uppstod i hjärnbalken. Jag var en grabb fylld av svallande känslor och jag ville förvara både minnen och känslor för att inte glömma. Någonstans, men inte i mitt huvud. Detta för att jag innehar en sentimental ådra som inte klarat av nostalgi. Fotoalbum fick tårar att svalla och jag ville bara glömma, förtränga något som jag visste jag aldrig skulle få uppleva igen. Var sak hade sin tid och därför ville jag aldrig se mig om.

På platser i en storslagen natur drömde jag mig bort till det jag ville vara, men inte kunde förmå mig finna mer än på en duk. Krav och vardagsmåsten etsade sig fast och jag växte upp. Tyvärr blev jag aldrig min hjälte, för någonstans inom mig fanns Jante som ingjöt skepticism och försiktighet till det som kom i min väg. Trots detta tog jag mig an och hantererade utmaningar med bravur. Som jag aldrig insåg då, men någonstans fanns en drivkraft till utveckling. Utveckling var min väg och jag såg mig aldrig om.

Idag kan jag se mig om, men fortfarande med lite vemod och rädsla för något som jag bara kan hantera i mina drömmars värld. Saknaden kan göra ont, men det är inget som skrämmer mig. Jag har blivit vuxen och en x-man som kan hantera livets olika skeenden och jag är nu här i mina drömmars horisont. Omgiven av hav som svept Amistad till en fristad med grönskande ängar där mina barn kan springa fritt, nynnandes på lilla huset på präriens signatur. Vem jag är? Det vet jag fortfarande inte och det är det som är min drivkraft att lära känna. Jag flyr in i sagornas värld, men återkommer när jag trycker på stoppknappen. Fjärrkontrollen ligger i min hand och styr det jag tar mig an. Allt är under kontroll i min egna lilla saga. Här är jag nu och här vill jag vara...

Lantstil

2010-06-09T02:23:00.000-07:00

En arbetskollega går i husplaner och fick mersmak av detta skånska lantställe ef ter att ha tittat runt på nätet och jag kan bara instämma.

(www.hemnet.se 100607)

Faller fritt

2010-06-06T09:56:00.000-07:00

Efter en tids resande landet över har jag hunnít förkovra mig i både musik och böcker. Något som jag älskar, men aldrig har tid med här hemma. jag vet att prioritering är A och O och att det ska finnas tid över för en själv, men ibland går inte det. detta beroende på att har jag tagit mig an något så slutför jag inte det förrän det är klart. och familj, hus och arbete är eviga projekt. det kan låta negativt, men det finns inte en uns klagan i det för det är det härligaste som finns.

Dock så kan tid för sig själv vara nog så viktigt och det är där resor och utbildning kommer in i bilden. Med resande och utbildande så uppkommer alltid luckor som ger tid för läsa eller lyssna. allt från flygförseningar tills nattlampan är släckt på hotellrummet.

Under denna tiden så har jag fastnat för melissa horn och...

Vad vill du säga när allting blitt sagt?
Vad vill du känna när någon tagit din makt?
Du vill att jag ska sjunga men bara om sånt som hör till sitt
Men ska jag sjunga så ja då ska det finnas tid att sjunga fritt

Vem vill du spela när du lagt alla kort?
Och hur vill du leva när tiden går för fort?
Du vill att jag ska känna för något som aldrig känts som mitt
Men ska jag känna ja då ska det finnas tid att känna fritt

Hur ska du veta om ingen lärt dig hur?
Och hur ska du våga chansa du som aldrig haft nån tur?
Du vill att jag ska älska någon som bara älskar sitt
Men ska jag älska ja då ska det finnas tid att älska fritt

Vad ska jag skriva för att du ska bli berörd?
Och hur högt ska jag skrika varje gång jag vill bli hörd?
Du vill att jag ska falla mot något som du har gjort till ditt
Men ska jag falla ja då ska det finnas tid att falla fritt
Ska jag falla ja då ska det finnas tid att falla fritt
Ska jag falla ja då ska det finnas tid att falla fritt
Ska jag falla ska det finnas tid att falla fritt

Så nu är det min tur att falla fritt så därför faller jag fritt. det jag påbörjas avslutar jag. att falla fritt handlar för mig om att släppa alla krav och måsten och bara ge sig hän.

Det finns en frestelse i närvaron.

2010-06-03T00:38:00.000-07:00

Befinner mig nu i storstaden och tar mig fram med begeistring. här finns ett oändligt utbud och nu när den lilla pojken börjar växa upp och känna sig trygg är det lättare att flytta fram positionerna. temat under vistelsen har varit att jaga inredningsaffärer, förutom jobb då, och har hittat ett antal. Förstår att vissa bloggare och inredare spelar i en helt annan division då jakten inte blir lika svår med det ofantliga utbud som finns. Allt från NK med Newport, Lexintgton, SIA, Bruka och mindre affärer med ett gigantiskt varierat utbud som passar mig. Dock finns det en hake och det är kapitalet, i en stad med ofantligt utbud är det pengarna som talar. Men det är roligt att hitta inspiration och försöka få fram en bild över hur vi skulle vilja ha det. Och med små medel kan man även utföra stora underverk...

Manligt VS kvinnligt

2010-05-29T06:31:00.000-07:00

Ibland blir det så uppenbart. Efter det öppnats mors dag present, Sessan kunde inte hålla sig, märktes det tydligt på hur olika vi hanterar tekniska prylar. Det skulle absolut inte tryckas på en knapp INNAN bruksanvisningen lästs för att börja bruka prylen. Manliga förespråkaren kunde inte förstå varför prylen inte använts på en halv dag, manualen går ju att läsa SEDAN.

ja, se ibland är det biologiska skillnader i våra roller...

Hjärnsläpp

2010-05-27T13:35:00.000-07:00

Det råder släpp i hjärnkontoret och det är nog gränsfall till ett eko som trummar mellan öronen. I och med det rådande bristen på aktivitet ska jag vara glad att jag inte försörjer mig på författarpremisser. Desto mer aktivitet har det varit av fysisk karaktär, inge er inte i några freudianska fantasier för tillökning är redan på väg inom en ganska snar framtid, med hammare och skruvdragare. Det är snart dags att ge sig in på allrummet och det kommer bli en prövning på finsnickeriets kunskaper. jag har en bild av hur jag vill ha det, men det innebär att jag både måste finna byggmaterialet och vara så pass skicklig så att mina krav uppfylls.

Nu har jag äntligen funnit luckorna till sovrummet och ska prova om det fungerar att fästa dem med magneter. Så håll tummarna, för fungerar det inte med det så kommer även snickrandet gå in i en byggfas med rådande tomhet, för då har jag ingen aning om hur jag ska lösa min patentare. Men det blir som man tänker, så det blir finfint...

Även barnrummet har börjat ta form och är på god väg att slutföras. Mer bilder är på väg för de nyfikna.

Äntligen är listerna på plats!

2010-05-20T13:13:00.000-07:00

Efter mycket teknikstrul har Enigmakoden knäckts och bilder från Livsverket kan läggas ut. Det har varit en lång resa, men nu är äntligen listerna på plats i två av sovrummen där uppe och vi alla kan njuta av vars ett rum. Dock är det sista touchen kvar med både de ultimata möblerna. Det är här det brukar bli en kosnatdsfråga och blir därför en jakt på byten. Runt omkring mig har jag fått höra att när listerna är på plats då kan du börja njuta och koppla av, så blev inte fallet. Tji, fick jag...

Helgen som försvann

2010-05-18T04:02:00.001-07:00

Äntligen både väder, medgång och teknik som fungerar. Efter en lång helgs ledighet känns krafterna både starka och fräscha. Som vanligt med långhelger fylls dagarna snabbt och tillslut får man både tacka nej här och där. Trots att det dagarna innan gavs löften om att ingenting, absolut ingenting, skulle bokas in. Så blir ju aldrig fallet med en som inte vet hur ordet "nej" stavas.

Under en av dagarna tog vi oss an utmaningen att ge oss iväg till storkomplexen i Kalmar för att fullfölja vår inredningsrusch och äntligen få känna att vi är helt klara. Resultatet blev att vi kom hem med allt annat utom det som var tanken från början. Och det som väl kom hem till huset vare sig fungerade eller passade in, så det är bara att planera ytterliggare en tur till återbesök.

Nu är det i alla fall klart med byggplanerna till verandan och en markbyggare från Gotland har varit och inspekterat och väglett fram till den bästa lösningen med denna gigantiskt sluttande tomt. Krävdes inte så mycket som vi hade trott och det belastade inte heller plånboken så enormt som vi hade siat om. Så nu är det bara fram med spett och spade och ta sig an det tuffa underlaget.

(www.coastalliving.com; 100518)

Mot ljusare tider

2010-05-10T03:11:00.000-07:00

Den gångna helgen har varit lugn och fridfull. Efter en trevlig fredakskväll i goda vänners lag fick kroppen känna på något som inte är alltför återkommande. För lite sömn, och är det något som min kropp och sinne reagerar på så är det just sömn. Jag kan bli som en kobra som hugger på allt och tålamodet är mikroskopiskt litet. dessutom kan varken jag eller min omgivning då inse att det krävs anpassning och världskriget blir ett faktum. Så blev det dock inte denna gången och vi anpassade, och förpassade, oss till en härlig spa upplevelse.

Det sköna med tillvaron nu är att jag har kommit till den dag i Livsverket då listerna hamnar på plats och äntligen hanterar jag finsnickeriet med bravur, eller gömer jag det som inte hanteras med bravur. Så med gott samvete satte jag mig ner i de färdiga rummen och bara njöt. Därefter fortsatte jag med njutningen och avslutade helgen med en lång promenad runt ön i en stillsam natur där havet låg som en spegel. Bokskogar som slgit ut ut och vitsipporna breder ut sin fägring. Det är vår, men temperaturen är vinter, och utelivet blomstrar. Och äntligen kan jag njuta... av allt.

Allt handlar om pengar.

2010-05-06T13:52:00.000-07:00

Människor föds, bygger upp relationer. Relationer som leder till vänskap, brödraskap, förälskelser. Allt kantas av kärlek, begär, lust och makt. Slumpen skenar och pengar styr. En av tio återkommer aldrig. Svek och strukturer som gnider dynga i människors sår. Föräldrar som gör allt för sitt blodsband skuldsätts, utsätts och raseras. Inget blir detsamma. Allt för ett steg på fel plats med fel person. Kvar finns inget, inte ens en tomhet, för den smärtar djupt. Kvar finns bara kval som för alltför många troligen slutar med en blick in i den svarta tomheten. En mynning som stinker krutrök som aldrig går att tvätta ur.

Ett land som skenat där enbart pengar talar. Pengar som maktgiriga män jagar för att leva i försummelse. Försummelse och förströelse som raserat tusentals människor och lämnar lidande efter sig vart tredje timma. Böner och hopp sätts på spel, men vem kommer tillbaks och vad kommer denna vem tillbaks till. Var finns det drägliga i ett eko av minnen som studsar i minnets mörka vrå...

Vi är bra besynnerliga, vi tvåbenta tänkande individer. I en oas av liv har mycket gått snett. Ett begär ersätter ett annat begär, som kan sätta någon annan i ett tvång. Droger, kidnappning och prostitution kantar trottoarens skitiga kant och liv som levs släcks av en ödes nyck, ett felsteg eller en framgång.

"trots att regeringen vidtagit omfattande åtgärder för att bekämpa FARC, ELN och AUC, är det fortfarande inbördeskrig i Colombia. Var tredje timma sker det en kidnappning i Colombia. En av tio kommer aldrig tillbaka." Towards darkness by José Antonio Negret.

En drömmares dag

2010-05-06T00:39:00.000-07:00

Jag älskar både känslan och det estetista med de amerikanska verandorna och mina planer är att snart sätta spaden i marken utanför vårt hus. Allt för att kunna förverkliga min dröm om ett ställe där man kan sitta och se världen passera förbi.

(www.countryliving.com 100506)

Att bli en vinnare

2010-05-05T06:48:00.000-07:00

"Att söka framgång är en tuff resa. Det händer att man går vilse på vägen."
(Torsten Hansson)

För att nå framgång behöver jag veta vad det är. Kan tyckas vara hokus pokus, men för mig är det bara målsättning och framtidsorientering som gäller och det är inte så "bara" det. Vet jag inte vad jag vill, blir det svårt att få det jag vill ha. Ibland kan det tyvärr dyka upp svackor och jag själv känner att jag sprungit i sidled ett bra tag nu. Det finns en gnagande känsla i mitt inre av att jag inte kommer någonvart. Ställer jag dock frågan till mig själv över vart jag är på väg så är det stopp, eftersom jag i dagsläget inte har en aning. Finns en klok sagofigur som uttryckt det så här:

”Kan du säga mig vilken väg jag skall ta?”
”Det beror på vart du ska.”
”Det spelar ingen roll.”
”Då spelar det ingen roll vilken väg du tar.”

Vet ni vem det är?

Vinnarskallar

2010-05-04T12:22:00.000-07:00

Det handlar om att knyta näven i fickan. Att inte låta uppgivenhet bli en strategi. Som liten var jag grym på att plocka fram denna strategi vid vissa tillfällen. Dagar då omgivningen stod med flaggor och hejade, ropade, peppade. friidrottsdagarna var de dagar då denna mentalitet var uppenbar och blodsmaken var ett faktum. Trött, utpumpade stod jag och hulkade efter 1000 meters loppet som plockade fram allt jag hade i envishet och tjurskallighet. Den mentala tuffhetstiden satt i ryggmärgen vid dessa tillfällen. Tävlingsinstinkten var ett tecken på att det röda skynket fälldes ned och blicken borrades ner. Många av mina idrottsutövningar har genomsyrat möjligheten till att späka sin kropp och sinne på fotbollsplaner, vattenskida, i klättring och ett antal löpningar. dock fanns en annan sida i mig som hade en strategi till att ge upp och resignera och det var i vardsgutmaningarna. Helt pltsligt var det raka motsatsen och jag famlade i blindo över vad jag skulle ta vägen eller hur min strategi skulle läggas upp. Ett märkligt fenomen som jag än idag kan fundera och reflektera över. vad har jag tagit med mig från den tiden som "vuxen" person och vilka fallgropar snubblar jag i. Vilka lärdomar kan jag få in i min vardag från när jag stod i startblocken och det bara fanns ett i fokus. Målsnöret dinglade framför mig och det var att koppla bort all smärta och utmattning och plaocka fram max. i klättringen hade jag en suverän mentor som plockade fram det sista ur en för att sätta kruxet man ställts inför. Vid max menade han att kroppen enbart ligger på 50 % prestanda och du kan plocka ur än mer ur dig vid dessa tillfällen. Denna mentalitet blev en sanning och jag har aldrig varit så nöjd över mina prestationer som vid denna tid i mitt liv. kropp och sinne var maxat och tillvaron flöt på mycket bra.

Dessa utmaingar har jag företällt mig försvinner med ålderdomen och då de idrottsliga umaningarna försvunnit. Så här efter Klassikerhalvan blir det ganska uppenbart att vinnarskallen till viss del försvunnit in i mitt skal och jag blir mer vilsen och håglös i utmanande sítuationer. Det är nu dags att plocka fram den djävul som befunnit sig i mitt huvud och spökat på både det ena och andra sättet. det är dags att knyta näven, sänka blicken och bli en vinnarskalle. I vad, det får dagen förtälja...

En plats i skärgården

2010-04-27T03:05:00.000-07:00

Under några dagar har jag kunnat landa i TV soffan vid åttasnåret och med tanke på TVs utbud har jag avverkat de traditionella kanalerna relativt snabbt. I och med detta så har jag snubblat på mitt nya favoritprogram som heter "En plats på landet" som handlar om par som vill hitta sina nya drömställen ute på engelska landsbygden. Här varvas nytt med gammalt, modernt med gammalmodigt och smått med stort. Underbara vyer gör att jag drömmer mig ut i friheten och njuter av det jag har åstadkommit och till vidare inspiration.

Nu äntligen är listerna klara på Elliots rum och jag har nu små petitesser kvar, i mina ögon katastrofer med tanke på kravbilden är skyhög med tanke på vad energiinvesteringar och all investering av tid kostar. Blev bra i slutändan och det är nu hyllor och inredning som gäller samt att få till det elektriska. Är inne i en period där snickrandet flyter på bra, men försiktigheten gör sig påmind vid finsnickerier. Som tur väl är har jag haft värdefull hjälp och det syns resultatmässigt.

Årstiden ger tillbaks värdefull energi och vi kan njuta för fullt av de naturskådespel som sker runt knuten. Luften är klar och måsarna börjar skräna. En och annan båt har hittat ut på fjärden och det nalkas snart sillapåremiär. Det är då som all möda är värt besväret med ett hus i skärgården.

Har fortsatt hitta inspiration från coastal living och fullkomligt älskar det vita och fräscha som plockar fram ljuset. Bara titta och njut av detta underbara kök. Gillar lösningen av takkonstruktionen med balkar och panel som ger mersmak till vårt allrum.

(www.coastalliving.com, 100427)

En promenad i tystnadens ro

2010-04-19T23:03:00.000-07:00

Solen glimmar i morgongryningen och sprider ut sina strålar över det frostbitna gräset. Grågässen söker sin ro i tystnaden och deras läte ekar ut över nejderna. Mellan bokskogens grenar drar sig vitsipporna upp mellan de förmultnade löven och det vita landskapet håller på att sprida ut sin fägring. Mitt i alltihop andas ett lugn och vi bryter tystnaden då våra steg knäcker de gamla, väderbitna kvistarna.

Molnen tornar upp sig och civilisationen gör sig påmind när tändningen knackar igång och jag är på väg mot ett inre gerillakrig. Någonstans i det dunkla strider soldater i mitt inre och de kämpar tappert, nobelt och upproriskt. Tystnaden och lugnet har kvävt dem, men betongens höga skrapor ger dem kraft och energi. De är på väg och jag är på väg, men inte åt samma håll...

Registrera-acceptera-agera

2010-04-14T00:21:00.000-07:00

Efter att ha varit på en kort inspirationsdag börjar det skönjas lite mental frukt och ork. Ledorden har blivit

Registrera Acceptera Agera

och det behövs för att energin ska läggas på rätt saker. finns ingen anledning att lägga ork på att slåss mot väderkvarnar och skriva pamfletter om Luftslott. Det är bättre att gå och odla i sin egen trädgård. Och det är där jag verkligen vill vara nu. Vid denna årstiden kryper uteliggaren fram i mig och jag vill bara vara ute och arbeta och gno i natur och snickra verandor. Dock har jag accepterat att min lott än så länge är inomhus och det är vad jag accepterat och trivs med. Framförallt nu när det finns en nypa kunskap och vana, som gör att jag vågar ta ut svängarna.

Något jag konstaterat är under byggandet av Elliots rum, som klassificeras enligt mig som barnrum, är hur många av rummen är antingen dockesöta, en överväldigande majoritet, eller vrålhäftiga. Det var därför mycket svårt att inspirationskällor rent visuellt och inlägget kommer sakna bilder fram till Elliots rum är klart. Inflyttningsdatum är ställt till den 23 april då vi kommer fira med pompa och ståt. Så tyvärr får jag beskriva det i tusen ord istället för en bild, för det var inte många bilder som föll mig i smaken under resan med byggandet i detta rum. Därför är det extra roligt att få plocka ihop från många håll istället för att följa en plan som vi gjorde i vårt sovrum.

If I were a rich man...

2010-04-08T01:30:00.000-07:00

(Fiskarhedenvillan Fasanen)

Om jag hade ett lite mer extravagant sparkonto, så skulle jag skapa. Det finns mycket jag skulle vilja bygga och framförallt ibland kunna ta ut svängarna med vad gäller interiör och exteriör. Så nu går jag och nynnar på en trudellutt under tiden jag hämtar inspiration.

"Dear God, you made many, many poor people.
I realize, of course, that it's no shame to be poor.
But it's no great honor either!
So, what would have been so terrible if I had a small fortune?"

If I were a rich man,
Ya ha deedle deedle, bubba bubba deedle deedle dum.
All day long I'd biddy biddy bum.
If I were a wealthy man.
I wouldn't have to work hard.
Ya ha deedle deedle, bubba bubba deedle deedle dum.
If I were a biddy biddy rich,
Yidle-diddle-didle-didle man.

I'd build a big tall house with rooms by the dozen,
Right in the middle of the town.
A fine tin roof with real wooden floors below.
There would be one long staircase just going up,
And one even longer coming down,
And one more leading nowhere, just for show.

I'd fill my yard with chicks and turkeys and geese and ducks
For the town to see and hear.
(Insert)Squawking just as noisily as they can. (End Insert)
With each loud "cheep" "swaqwk" "honk" "quack"
Would land like a trumpet on the ear,
As if to say "Here lives a wealthy man."

If I were a rich man,
Ya ha deedle deedle, bubba bubba deedle deedle dum.
All day long I'd biddy biddy bum.
If I were a wealthy man.
I wouldn't have to work hard.
Ya ha deedle deedle, bubba bubba deedle deedle dum.
If I were a biddy biddy rich,
Yidle-diddle-didle-didle man.

I see my wife, my Golde, looking like a rich man's wife
With a proper double-chin.
Supervising meals to her heart's delight.
I see her putting on airs and strutting like a peacock.
Oy, what a happy mood she's in.
Screaming at the servants, day and night.

The most important men in town would come to fawn on me!
They would ask me to advise them,
Like a Solomon the Wise.
"If you please, Reb Tevye..."
"Pardon me, Reb Tevye..."
Posing problems that would cross a rabbi's eyes!

And it won't make one bit of difference if i answer right or wrong.
When you're rich, they think you really know!

If I were rich, I'd have the time that I lack
To sit in the synagogue and pray.
And maybe have a seat by the Eastern wall.
And I'd discuss the holy books with the learned men, several hours every day.
That would be the sweetest thing of all.

If I were a rich man,
Ya ha deedle deedle, bubba bubba deedle deedle dum.
All day long I'd biddy biddy bum.
If I were a wealthy man.
I wouldn't have to work hard.
Ya ha deedle deedle, bubba bubba deedle deedle dum.

Lord who mad the lion and the lamb,
You decreed I should be what I am.
Would it spoil some vast eternal plan?
If I were a wealthy man.

Snickarglädje

2010-04-07T06:27:00.000-07:00

Fann denna New England villa på en tur i cyberrymden. Underbar snickarglädje och New England inspirerat långt ut i fingerspetsarna...

(Coastal living, 100407)

Finn fem fel?

2010-04-07T03:35:00.000-07:00

Det byggs, det bankas och det gnos. Flitiga som myror bygger vi vår väg till ett ståtligare Livsverk. Ibland måste vi dock stanna upp för att antingen inhämta ekonomiska medel genom att gå till jobbet eller jaga produkter på nätet.

Vi håller nu på att sätta prägel på en del av vår interiör och det kan kosta. Hittar mängder, men är inte priset för dyrt så är det för billigt. Håller nu på med att jaga rosettventiler och fann till min förvåning på två ställen. Det ena stället dubbelt så dyrt än det andra. Vid flertal tillfällen hade jag hoppat av förtjusning, men nu blir jag skeptisk och tveksam. Varför är jag sådan? Finns det någon skillnad på de två produkterna? Den ena kostar 59,90 kr och den andra 155 kr. Människan är bra besynnerlig...

Någon av dessa två kostar 59,90 kronor. Gissa vilken?
Alt. 1

Alt. 2

hjärnan hänger i hallen

2010-04-01T09:21:00.000-07:00

Det är en underbar ledighet framför mig och jag har lovat att allt vad tankegångar och arbete inte ska inta en enda hjärncell. Fokus ligger på snickerier och det är underbart att bara låta kreativitet och byggplaner flöda fritt. Elliots rum ska vara klart till hans födelsaedag och det ser ut som vi ligger i fas om inget oförutsett händer.

Så snart kommer äntligen lite byggbilder eftersom Livsverket inte fått sin beskärda del av uppmärksamhet på ett tag...

påsk är en härlig tid och naturscenariorna avlöser varandra utanför fönstret. De och alla snickare som fått vårkänslor, för det byggs en hel del runt omkring oss nu och det är till stor glädje för Elliot som älskar allt vad snickeri, grävskopor och lastbilar heter.

Ännu ett luftslott som sprängts!

2010-03-27T14:56:00.000-07:00

Jag faller och faller. Fötroendet dalar och jag känner en känsla inuti mig som jag inte vet hur jag ska hantera. Vart jag än vänder mig har jag en känsla av tvivel och skepticism. På allt för många ställen som jag tagit mig an har min kritiska blick synat sömmarna. Ju längre tiden går desto mer tvivel växer inom mig. allt handlar om stora, stolta luftslott som basunerar ut sina välgärningar och stolta metodutvecklingar. Tyvärr är mestadels av detta utformade luftslott som byggts upp likt papperssvalor.

Det är jämställdhetsplaner, lika behandlingsdokument, krishanteringar etc som utformas. Dock är det allt för ofta jag möts av personer som på ett eller annat sätt utsatts för luftslottens baksida och som, likt försökskaniner, fått ta del av att de inte fungerar i reella situationer eller ens appliceras.

Efter en lång tids samhällsdvala misslyckades jag med att hålla mig borta från en debatt i just torsdagens Debatt, som berörde mig och som tyvärr inte heller överraskade mig.

Vem kan ha undgått Linneas öde i lilla Bjästa där den ena efter den andra personen avslöjar att man misslyckats med mycket av sitt arbete och att man nu ska ta lärdom av detta. Ord, ord och åter ord. En gång nedpräntat på ett vitt papper av någon som tyckte det lät bra. Om de utformade planerna, krishanteringarna fungerade, eller ens använde, är jag tveksam till hur många som ens verkligen visste. Uppenbarligen fungerade inte skriften, för annars hade inte Linnea hamnat där hon är idag och mått som hon gör idag. Vi glömmer allt för ofta bort individerna i alla dessa luftslott och det gör ont i mig när jag möter alltför många ungdomar som råkat ut för, situationer, händelser, öden som på ett eller annat sätt satt spår i deras förtroende och beteende på grund av skolor, arbetsplatser satt andra prioriteringar på grund av den vanliga klyschan tidsbrist eller skral budget.

Jag hoppas att vi någon gång kommer till insikt i att det inte räcker med en e-kurs på 20 minuter, eller en förmiddags föreläsning med en välartikulerad konsult till att utforma alla olika planer, hanteringar och framförallt värdegrunder för att lyckas arbeta med de "mjuka värdena". Överallt möts vi av fina ord så som värdegrunder, mjuka värden, hälsa på lika villkor som sveps in i teoretisk bomull och lättar vårt samvete så fort vi nickar instämmande på ett personalmöte, eller i bästa fall, skriver under på ett papper som vi skummat igenom. Tänk nästa gång på hur dokumentet du skriver under används i din omgivning så att du inte sitter och kan förebygga ett öde likt Linneas, men låter bli när du inte är delaktig i själva arbetet.

Hur ska vi arbeta med förebyggande åtgärder, vad kan vi göra för att luftslotten kan torna upp till de faktiska, skyddande borgar som de kan och ska vara? Varför låter allt för många verksamheter siffrorna tala, istället för handlingarna. Byråkrater sitter och utformar en verklighet vid sina skrivbord och har ingen aning om vad de sätter åt sidan när de, dokument efter dokument, skriver under och placerar i en pärm som hamnar i hyllan på kontoret. Bland alla andra pärmar av ord och siffror.

Varför vågar vi inte vara kritiska och ställa frågor, varför blundar vi för att gång på gång låta de fina orden klinga efter avslutat papper istället för att handla, eller frågat Kalle, Stina, Linnea hur de faktiskt mår och berörs. I uppsatser och metodutvecklingar kallar vi dem målgrupp. I invecklade utsvävningar gömmer vi verkligheten för att få projektanslag beviljade och spaltmeter av rubriker i pressen.

Men vi glömmer då alla Linneor som kan drabbas på ett eller annats sätt. Glöm ej bort det när inte lika behandlingsplaner, mobbingdokument, alkoholpolicys efterlevs.

Trots att filmen Boot camp gav ett mediokert intryck sprängdes mina känslor ut i en kavalkad av ord och tankar, efter en tids reflekterande i omgivnigen. Hur personer snabbt dömer och stänger av det humana filtret. Linneas öde där nästan en hel by lyckades bortse från humanitet och agera efter sitt sunda förnuft och lyssna på och agera utefter skvaller, enligt min mening. Andra städer möts av rubriker där några ungdomar åker in i bergväggar och deras liv tar ett abrupt slut inne i en mörk tunnel.

Vi har ingen aning om varför personer i vår omgivning gör som de gör och hamnar där de hamnar, men alltför ofta hör jag personer som dömer, på mycket lösa grunder, och lägger över hela skulden på dem själva. Visst ligger stort ansvar på dem själva, men det finns ofantligt många andra aspekter till varför jag gör som jag gör som vi inte ser. Och ja ja, de hade kanske sig själv att skylla och vi kan se att vi är av med de dräggen... tankar och åsikter som byggs upp då vi sitter med kaffekoppen vid frukostbordet och vänder blad när vi tröttnat på eländet. Vi möts då av ytterliggare ett blad som talar om att EMDs Mattias dansade bäst, Idol Erik chockavgörande, Anna Bergendahls tårar och vi glider bort från den andra verkligheten och in i den nya.

Glöm för allt i världen inte att det är människor bakom ord och utformade meningar i de luftslott som du ibland möts av!

Vad vet jag?

2010-03-23T23:56:00.000-07:00

Elliot och jag ligger i träningsläger ifall det skulle bli jämställdhetstvång, ifall jag kommer piskas till pappamånaderna eller vill jaga jämställdhetsbonusar. Kan inte riktigt avgöra vad jag vill ha och hur jag ska göra, eftersom jag har mängder av val och möjligheter till pappamånaderna. Skönt att slippa tänka och att någon berättar för mig hur jag ska bli jämställd. Nu har jag även diplo hängande på väggen efter ha tagit en webbaserad jämställdhetskurs på jobbet, men gud nåde dig om du applicerar den i verkligheten. Diplomet kan du ha, men pappamånaderna låter du bli. Då blir det ju en lucka på jobbet och den har vi varken tid eller råd att fylla.

Någon säger si och någon säger så, men hur jag än arbetar för att få vara med min son så är det fel. I talarstolen utgår man från att man vill ha mer pengar eller måste "tvingas" till att de dessa månader i livets mest underbara skede. På jobbet kan du inte det för det tillåter inte resultaten. Inte undra på att man blir snurrig av alla "överhuvudet" förståsigpåare.

Allt jag vill är att vara med min son och hade gjort mycket för att få vara med honom, men vad är det som hindrar mig? Ja, det är ju inget jag vet, så det får ni fråga någon annan. Jag är bara en enkel man i en statlig kostym...

På väg ut i vildmarken...

2010-03-22T00:33:00.000-07:00

"Havets enda gåva är hårda slag och ibland en möjlighet till att känna sig stark.
Jag kan inte så mycket om havet, men jag vet att det är så här.
Jag vet också hur viktigt det är i livet, inte nödvändigtvis att vara stark, men att känna sig stark, att bedöma sig själv åtminstone en gång. Att åtminstone en gång befinna sig i det äldsta av alla mänsliga tillstånd, stå inför den blinda dövstenen, ensam, utan nåt annat än de egna händerna och huvudet."

Into the wild

Känslor och tankar som jag många gåner inte är alls är främmande för. Jag har varit där en gång och det gav mersmak. Men åren har gått och med det har bekvämligheten infunnit sig. Jag har blivit en mr Ron Franz, som anser att äventyret ligger i de mänskliga relationerna.

Men jag vill även göra något med händerna och huvudet...

Dagens klokskap

2010-03-18T13:10:00.000-07:00

Om jag är det jag har och förlorar vad jag har, vem är jag då?

Erich Fromm

Ett hål i huvudet med ett blödande hjärta...

2010-03-17T04:40:00.000-07:00

Någonstans i mig gapar ett stort hål. Jag vet inte vad jag kan fylla det med och det skapar en dimma framför mig. Hålet växer och blir större och större. Jag är någonstans, men vet inte vart. Hela tiden söker sig blicken bakåt och det ger ingen kraft framåt. Allt är svart framför mig och marken svajar. Jag är rotlös och det är inget jag ska vara eller behöver vara. Trygga tankar drar mig hemåt och sluter in mig, långt in i mitt skal. En värmande känsla öppnar upp andra vägar. De omöjliga och fruktlösa vägarna, men ändå de givande och skapande. Det är vägar sopm tar mig någonstans, som ger mig någonting. Likt krabbfiskaren utmanar jag vädrets makter som kan ge mig en inkomst, men är det vad som gör mig rik? Inte idag och inte imorgon. Förhoppningsvis framåt. Handflatorna naras och jag kämpar sliter som ett djur med mitt Sisyfos arbete. Någonstans finns en topp, en gräns. Vart vet jag inte? Förbannat länge har jag kämpat mot ovisshetens mörker och jag trodde det var över, slut, finnito. Ack vad jag bedrog mig och jag är på ruta ett, men ändå inte. För någonstans finns ett hopp och en gnista som gör mig rik. Absolut inte där jag är nu och det är härifrån jag flyr med min portfölj fylld av så kallat viktiga papper. Hem till mitt ide som skänker mig lugn, ro och harmoni...

Willy Wonka och jag går på konsert

2010-03-15T00:20:00.000-07:00

I lördags var det dags... att se Kent återigen efter ett tags uppehåll. För att bryta mönster bestämde vi oss för att besöka dem en lördag istället för söndag och då i den större staden Köpenhamn.

Efter att ha samlat vuxenpoäng med besked under dagen, iklädd polokrage, besökte vi Malmömuseum. Barn, spindlar och Mandela stod på schemat och vi njöt av barnens tindrande ögon. Mest spännande var givitvis presentshoppen, enligt Elliot och det märks tydligt att han växer upp i vårt konsumtionssamhälle. Tanken var att han skulle köpa present till morfar och valet föll på jongleringsbollar, eftersom det inte tog många sekunder innan han satt med dem själv under kalaset, fanns det en baktanke med valet.

Efter barn och vuxna fått sin beskärda del blev vi indelade i två läger. Det ena lägret i Melodifestivalens kulturera med Manboy frenetiskt spelandes innan programmet samt vi två medelålders, inte allt för ofta ute, pojkar som skulle se Kent. För att intala att man inte är så gammal försökte vi föreställa oss en konsert med yngre svartmålade tonårspumor, men så blev inte fallet. På en mörk perrong i Svågetorp försöker vi elda upp oss och inte hamna i, där vi troligen hör hemma, trötthetens vakuum. Vi försökte elda upp oss med den medhavda matsäcken och intala oss att vi orkar. Tillslut kom vi över tröskeln och känslan från förr inföll i oss. Som små tonårspojkar köade vi in till ett kilometer långt Tap1, som kunde liknas vid Family guy avsnittet då Brian kommer in i ett ölbryggeri. Förväntningar, öl och en lugn stämning bröt lördagsnattens vanliga soffläge. Ålderskategorien var inte den vi trodde och alla från 15 till 65 år var på plats för att avnjuta ångesten som är min arvedel.

Resultatet blev en helt ok tillställning. Besviket fick jag hitta andra pärlor än de jag hade önskat få höra. Hjärta uteblev, men mannen med den vita hatten pumpar upp adrenalinet och spänner hårsäckarna upp till gåshud. Jag är och kommer alltid vara ett Kent fan och troligen kommer jag vara en av de 65 åriga fansen som står och njuter av den gamla goda tiden. Visuellt fick vi kanonplatser tre meter från scenen och då utan trängsel i ett hav av livsöden...

Efter denna strapats önskar jag att helgen vore en dag längre för jag är ej längre den ungdom jag trott jag är..

Men jag har en strävan framåt och det är att vara familjens hjälte och nu dagarna efter fanns det en text som satte sig från upplevelsen och det var "På drift":

Vi har väl inga hemligheter kvar
men det är så jävla fegt att ge sig av
Bohemerna, poeterna är svin
och On The Road den fånigaste skiten jag har läst
för Hjältar och Hjältinnor stannar kvar
med ryggen upp mot väggen
bara hud mot vassa eggen
och de rivs och slår och bits
för sina liv eller någon annans
de får ingen belöning
men de kräver ingenting
de bara gör, biter ihop och håller käften

Älskling det vi mest av allt vill ha
är någonting som aldrig kan bli vårt
November är en mur av våt betong
där en löjlig dröm om flykt föds
för att krascha och sen dö
men Hjältar och Hjältinnor stannar kvar
De spottar hårt mot vinden
och de värmer våra händer
så vi inte tappar taget
om den kärlek vi har rätt till
De vågar tro och hoppas
på att någon däruppe ser oss
någon som hellre vill förlåta än fördöma oss
för något vi inte visste att vi gjort

Det var det!

2010-03-05T00:34:00.000-08:00

Nu äntligen är en av mina målsättningar i hamn. Jag har avverkat 15 mil på cykel, simmat 1,5 km, sprungit 1,5 mil och åkt skidor 4,5 mil som familjefader. Vad har då fadersbilden med utmaningen att göra? Många gånger ursäktar vi vårt antal träningstimmar med att vi inte hinner för det är så mycket annat som måste göras. Dock hann jag med träning mellan alla "måsten" och tog placeringar jämtemot utmanaren och den värsta konkurrenten som inte kom över tio träningstillfällen till alla grenar. Rent placeringsmässigt tappade jag i inledande grenen cykling då jag fick se mig besegrad. Vid simningen hämtade jag in det, men fick återigen se mig besegrad av ett nyförvärv i klassikergänget. Dock hämtade jag in tappet vid löpningen och tog en välförtjänt seger och avslutade med en andra placering under skidåkningen där återigen ett nyförvärv rodde segern i hamn.

Jag kan nu pusta ut och blicka tillbaks över en härlig tid, men det finns en liten gnagande känsla av obehag i tillbakablickarna. Om ni ska ge er på denna utmaing och självinblicksutbildning så se till att ha en välgödd plånbok för det är motion som kostar. Och det kostar i både tid, pengar och smärta...

Vårkänslor

2010-02-27T02:27:00.000-08:00

Fåglar kvittrar, snön töar bort i en rasande fart och solen sträcker ut sina strålar över landskapet. Det är verkligen vår och det är en härlig och speciell känsla. jag märker hur energin ökar i kroppen och ljuset ger mig ro i själen.

idag är en alltiallo dag med snickerier och packande på schemat. I morgon bär det av mot Mora och Vasaloppet och det är sista utmaningen innan jag har rott Klassikerhalvan i land. Ska bli underbart skönt att komma iväg och framför allt se hur mycket jag kan pressa min kropp. Känner mig relativt förbereddd, men hade önskat lite fler mil i benen. Tror dock det kommer gå bra ändå och jag ska njuta av miljön i vårt vackra land.

Innan dess ska jag ger mig på barnrummet och justera lite samt sätta några skivor. Det är underbart skönt att inte göra det under tidspress och det blir så mycket roligare. Däremot är det aldrig bra att vara utan deadline så därför är det utlovat att det ska vara klart tills det är dags för tre års firandet. Tänk vad tiden går...

satt och bläddrade igenom några av de gamla inredningstidningarna som satt som fastlimmade i händerna innan vi började bygga. Hade jag sett detta hus innan dess så hade nog vårt hus sett lite annorlunda ut idag. Ett mycket charmigt hus från Kvalitetshus som jag fastnat för. Dock lockar det inte att börja om och jag stormtrivs i Livsverket här, men titta får man alltid göra.

(bild hämtad från www.kvalitetshus.se)

Ett nekande svar...

2010-02-26T01:25:00.000-08:00

Det är många bollar i luften och det innebär att det är mycket på gång. Både i huvud och ben. Denna kraft och energi skapar möjligheter, men även tvång till struktur och avvärjningar för fortsatta planer och möjligheter. Vilket är synd! Tänk om jag hade haft förmåga att hinna med allt, att vara Heroes hjälten som kan frysa tiden för att springa ifatt och om sig själv. Baksidan är att det kommer en krypande känsla av obehag och frustration till de gånger jag behöver ge ett nekande svar.

Idag var en sådan dag då jag behövde avböja för att inte bryta en fortsatt framtida planering. Tyvärr gör det ont att behöva göra det. Som tur väl är så är huvudet invant och känslan går över till lunch, för att då ta sig an nästa anhalt. Jag är en stereotyppsk förmåga som ringat in mig själv i livsstilshörnan med ordet "sen" som ledord.

Men nekande svar är obehagliga då jag aldrig vet vad det stänger ute för möjligheter och jag är en problemorienterad möjlighetsgörare... så usch för nekande svar!

Bragder i Vancouver, men även här!

2010-02-21T09:26:00.000-08:00

Det är intensiv träning inför sluttampen inför Halvvasan. Kroppen känns bra, men det finns ett orosmoment. I familjen har nämligen en av familjemedlemmarna inhämtat maginfluensa. Så för tillfället badar jag i handsprit och har lagt sonen i karantän.

Under dagen har jag även tränat med min bror som för första gången ställde sig på ett par längdskidor på 15 år. Han tyckte det var lagom med en veckas träning inför Halvvasan eftersom han inte tagit ett stavtag innan denna dag. Och med en vecka kvar kan det vara dags med några mil i kroppen. För hans del blev det inte några utan en, sedan var det tvärstopp. Med ett flin gav jag honom informationen om att lägga på i allafall tre kilometer för att nå första fikastoppet under loppet.

För min del kändes det bra och teknikträningen känns lite bättre nu. Dock underlättade det med all endorfinutsöndring under träningen. Det var länge sedan jag skrattat så mycket, för de som anser att längdskidor är en barnlek bör tänka om och prova. Något min bror ångrade idag efter alla frivolter och vurpor både uppför, utför och på plan mark. Så efter att ha uppdaterat längdkunskaperna sedan skolutflykterna i lågstadiet har jag mer en förståelse över vad Hellner, Kalla och Olsson utsätter sina kroppar och sinnen för. Dock vet jag en sak att mitt lopp om en vecka kommer även det vara en bragd i mina ögon...

Det är nu sista etappen i klassikerhalvan och det ska mycket till för att inte ta sig i mål, men som sagt, att ta sig i mål på ett par längdskidor är en bragd i sig efter barmark under ett antal vintrar här i söder. Ett tips är att ska ni ge er på utmaningar, prioritera träning. Många i min omgivning ångrar nu bittert tiden i tv-soffan istället för glädjen ute i spåret.

Dags att prioritera

2010-02-16T06:21:00.000-08:00

Det haglar in pusselbitar i livspusslet. Den ena biten svårare att få ihop än den andra. Jag bankar, sågar, filar, för att få dem till att passa ihop. Men utan resultat. Det handlar om förkylda barn, hundar, gravida kvinnor, snickerier, träning, socialt umgänge, arbete med mera. Jag är en sann YOUPLOT, läs om Furths generationsbeskrivning, och vardagen är en mindre kaosartad tiilvaro för tillfället.

Lösningarna på att få ihop dem handlar om tid, men energin räcker inte till att få tillgång till den tiden och resultatet och välmåendet blir därefter. Precis som Schyffert beskriver vårt nutida dilemma om ordet "sen" i Landet brunsås, så har jag gått i den samhällsfällan. Jag gör det sen, jag ska bara...

För att ses som normal vet jag inte i vilken ände jag ska börja att prioritera, men med små steg i taget så går det och där är jag nu. I tiden för prioriteringar, men frågan är vart jag ska börja och vem ska jag göra besviken. Något som har varit min stora akilleshäl.

Nummer ett är att avsäga mig en del påbörjade saker och dra ner på vardagsmåstena. Precis vad varje hälsoprofet och konsultkapitalist ordinerar. Många gånger gör vi det så svårt för oss och detta är definitivt hälsobranshens stora inkomstkälla. En källa jag tillhörde ett tag och trivdes med. Numera är jag egen försökskanin och det är med blandat resultat. Min källhänvisning idag blir därför ett tips som jag fastnade för under min IT vistelse under mina mikropauser:

"Den enda lösningen på livspusslet är att sluta tänka på livet som ett pussel. Och förstås kasta bort några pusselbitar (måsten) om det är för stressigt i livet. Lättare sagt än gjort. Jag vet!"

(Ur bloggen "Skriet från kärnfamiljen - eller kåt, glad och jämställd"
www.skrietfrankarnfamiljen.blogspot.com)

Soffa saknas

2010-02-11T04:57:00.000-08:00

nu saknar jag tv-soffan därhemma med tillhörande familj. Tystnaden har blivit för påtaglig och jag börjar bli sällskapssjuk.

Norröver igen!

2010-02-09T03:30:00.000-08:00

Nu var jag tillbaks igen, långt norröver. Staden är fylld av snö, kyla och norrländsk tystnad. På något sätt har en charm infunnit sig, en liten norrländsk charm i mina ådror. Men bara en liten. Charmen handlar om den norrländska tystnaden och den är skön i måttliga mängder. Jag är nämligen av en rastlös karaktär och då kan lugnet ha sina bieffekter. För under största delen av tystnaden ploppar en massa hjärnspöken upp i skallen. Något som är så typiskt mig. Oftast måste jag omvandla dem, likt energiprincipen, och då brukar det bli i någon form av fysisk träning. Ikväll blir det därför ett pass, för att kunna rensa ut. Nu när jag har blivit en förtegen norrländsk man som inte kan uttrycka mig perfekt i tal och skrift behövs det. För är tungan klippt kan jag inte uttrycka mig. Är det inte perfekt, blir det inget. Då kommer tystnaden, så är det nu. Dock pågår omvandling och justering för att kunna bli en stabil man, en standing man.

Snö skapar andra rutiner och lärdomar. Idag tittar vi på planering och uthållighet.

2010-02-02T23:05:00.000-08:00

Min första dag under den inre resan började med skyhöga adrenalinvärden och en pump som pulserade minst tredubbelt. Snön är idyllisk och vacker att titta på, men kan ställa till besvär för en fritidskarriärist som knappt hinner med att borsta tänderna. Idag var det tålamodet som fick sig en rejäl knäck och det vankas uthållighetsträning som steg ett under den inre resan. Tanken var att komma upp och komma iväg som det brukar vara under morgonkaoset med barn, fru, hundar, snö och vinterkläder. Resultatet blev en ovanligt snabbt tickande klocka och det väckte mitt inre diaboliska odjur som hatar stress och kaos. Tidsoptimister som vår familj är trodde vi att vi skullwe hinna med lite Bolibompa, frukost och andra morgonvanor och naiva som vi är trodde vi att det bara skulle vara att starta bilen och åka iväg. Men ack nej, ödet ville annorlunda och vi fastnade i en snödriva på tomten. Planen dagen innan var att kalkylera med att det inte var skottat ute på vägen, men vi förbisåg att vi själva inte hade skottat på tomten.

Resultatet var en irriterad sambo, en frågvis son och en mäkta irriterad man. Så lärdomen blir att träna på uthållighet, andas och räkna till tio innan vi tar tag i morgonen. Dessutom driva lättjan ur våra kroppar och piska igång våra kroppar för att bli mer rutinerade i snöskottningen.

Vintern är vacker att titta på, men det gäller även att hantera den och de vardagsmåsten den bidrar med. Tyvärr är vi nog lite väl optimistiska i våra vardagskalkyler och får lägga till lite tid och andra rutiner för att slippa ett för högt blodtryck när man intar position för att anta utmaningarna i arbetslivet.

En inre resa.

2010-02-01T22:23:00.000-08:00

Helvetia vad snurrigt det ska var ibland. Kompassen bara irrar runt och den ena deviationen efter den andra skickar ut en i fel banor. Elvispen vispar samman all substans till ett mischmasch av tankar. Mycket handlar och har handlat om kreativitet hos mig och jag känner att det inte blivit gehör för all möda jag lagt ner. Allt för att jag inte vetat vad jag ska göra av det. Hela tiden har det varit en skapandeprocess, den ena tanken efter den andra har nogrannt dokumenterats och löpmeter efter löpmeter fyller hyllorna därhemma. Sessan har alltid undrat varför jag samlat och med en besatthet och viss frånvaro har jag sagt att det kan vara bra att ha. I dagsläget vet jag inte om det kan vara bra att ha, meningsfullheten är som ett blankt papper. Det råder en tomhet i mig och jag är inte van vid det.

Tidigare kom orden till mig och jag visste vad jag skulla göra, hur jag skulle vara. Jag hade en framtidsvision, en vilja att påverka. Idag har glöden slocknat och jag har stött på alltför mycket tvivel för att se ljust på framtiden. Det finns en stor skepticism till mycket och glöden har därför sänkts ner i en kall spann med vatten. Där nere i mörkret och kylan ligger allt stilla. En ro som jag inte vet hur jag ska hantera. Något som gör mig tveksam och osäker. Spiral efter spiral tar mig ut på äventyr, men det landar i frustration och osäkerhet med resultatet att musslan sluter sig. Öppenheten har fått sina törnar och det finns en väg som är kantad av problemställningar. Problem är som sagt till för att lösas, men inte på Don Quoite manér...

Det är dags att vidga sina vyer och ge sig ut på en promenad. Slita skor på en stig jag aldrig följt, en lång och slingrig väg med äventyr som idag står skrivna i stjärnorna...

Futuristen har slutat sia och spåkulan är alldeles tom. Låt äventyret börja!

Inre glöd och dialog sökes...

2010-02-01T02:22:00.000-08:00

Min inre dialog har upphört, ett tomt öde har lagt sig som ett brus kring tidigare tankar och funderingar. Detta har gjort att det är svårare att skriva av mig och en viss frustration kretsar i kroppen. Vad händer? Nyfiken är borta och en stor suck uppstår när jag sätter mig ner i ett öde skaparvakuum. Samtidigt vet jag inte var jag ska ta vägen med den riktning jag tidigare varit inne på, min väg är inte längre lika rak och given.

Även i den fysiska processen har en hinna av smörjande motivationsolja stannat av. En koma som jag inte hittar ur, kraft och energi är som bortblåst. vet inte riktigt vad som engagerar mig. Det är mycket som jag behöver ta mig för, men det sker ingenting.

Trots detta trivs jag med tillvaron, ibland. Ibland kryper sig en känsla av rastlöshet in i kroppen och jag blir frustrarad och irriterad på att jag inte vet vart jag ska ta vägen...

Så därför är det dags att slå av på den inre dialogen och skita i allt vad skaparkraft tar vägen. jag har ingen nytta av det nu och därför känns det meningslöst att lägga kraft på det. Så det är dags att gå till sin kammare och hitta handling istället för ord...

Att bara vara

2010-01-28T10:00:00.000-08:00

Har inte så mycket av tänkvärdheter i huvudet för tillfället. Det är så skönt att bara få njuta av den underbara snön. Blotta åsynen av de vita drivorna lockar fram barnet i mig. Dessutom blir det lite lättare att t4räna inför det kommande Vasaloppet. Har i och för sig varit på väg att kasta skidorna ut i skogen, men SAS knäckte ju dem på vägen hem från Umeå istället. Förhoppningsvis är loppet mycket utför och jag kan då få återuppliva de gamla Telemarkstakterna.

Om ni vill sitta inne och njuta framför brasan med en god bok, kan jag varmt rekommendera Fexeus bok om påverkan. Den om något skapar tänkvärdheter, men det tar vi vid ett annat tillfälle...

Vardagens två teser...

2010-01-24T07:54:00.000-08:00

Mina två vanligaste frågor och funderingar som jag hinner med för tillfället är hur jag fungerar som Darwinistisk evolutionsvinnare i det skållade råttracet. Jag har blivit en vardagsjägare och självuppfyllare. Kanske har åldersnojan kommit ikapp... nej, knappast. Jag är fortfarande femton i sinnet. En ålder jag fastnat i med pubertetsteser och andra insikter där jag kunde pressa kroppen till bristningsgräns.

Frågorna jag ställer mig är:

Varför gör jag detta?
och
varför gör jag inte detta?

Det är precis som om en energipump sugit musten ur mig och kastat in mig en torktumlare. Yr och förvirrad kliver jag ur och vet inte vart jag ska ta vägen. Det är de enda ingivelser jag hinner med i en mycket hektisk vardag. Helt plötsligt har jag kastats ur en vanlig och ordinär barnfamiljs vardag och in i en alltför upptagen vardagskarriärists uppdrag.

Allt hattande för att det blivit korvstoppning i almanackan under januari och februari månad. Flyg, bussar och bilar tar mig landet över och jag hinner knappt reflektera över vart jag varit förrän jag ska till nästa anhalt. Många gånger slås jag av tanken "varför jag gett mig in på det här?".

När jag en gång planerade in aktiviterterna var det tomt i almanackan och jag ville ha något att se fram emot, en drivkaft genom en annars seg månad. frets största depparedag, den 24 januari. Dagen innan en avlägsen löning. Av omtanke ville flera hänga på för att även de skulle segla igenom januari utan eftertanke och blicka på konsterter, navigationskurser och andra förnöjsamheter. Det finns nu istället för nöje en önskan, en tillbakasträvan till lugnet och livet med hammare, familj och Tv-soffa. Nu har det istället blivit sällskap med livet utanför glasbubblan. varför måste min vardag vara så svart eller vit?

Mitt i alltihop kan jag inte låta bli att planera för våren och tiden framåt. livsverket ska hinnas med och jag undrar varför jag inte gör det jag vill istället? Men energin räcker inte till och hakan segnar ner mot bröstet. dock är jag ändå vid gott mod. I alla fall under denna avdelning av miniminne. Avdelningen som handlar om sista etappen av klassikerhalvan är inte alls vid lika gott mod. Där är definitivt tvivel och en undran över varför jag gör detta? Både kropp och sinne är mäkta förvirrade.

Det är högt upp...

2010-01-20T05:11:00.000-08:00

En hälsning från norr. Lungorna andas tungt och det biter i kinderna. Vi är tappra sydlänningar som försöker orientera oss bland den norrländska tystnaden. Efter att ha kämpat mot SAS förseningar och arrogans lyckades vi komma på plats efter sju timmars väntan. Vi blev förpassade till Skellefteå av en arrogant SASdam som ansåg hon gjorde en enorm uppoffring och välgärning mot oss två sydlänningar som knappt visste vart vi var.

Tillslut kom vi med ett litet propellerplan där piloten saknade styrman. Efter mycket om och ytterliggare väntan fann man en styrman, förhoppningsvis inte i någon sunkig bar och planet lyfte oss, med nöd och näppe, och tog oss till Skellefteå. Därifrån skulle vi få taxi av den subjektivt trevliga damen. När vi väl stod i detta öde landskap, med granar och snö runt och över oss, fanns ingen taxi. Ej heller någon information om att vi blivit erbjudna taxi. Norrländska mått mätt är ju som bekant kortare och tio mil verkar nästdörrs. Dock tog de emot bland de SAS anställda att skicka oss hetlevare sydlänningar till Umeå i taxi. Efter mycket om och men vart vi på väg och vi grillade taxichauffören om både myter, isbjörnar och intressen.

tillslut var vi framme och utmattade blev vi inbjudna på tacos hos den norrländska gästvänligheten...

Till de tysta och norra breddgraderna

2010-01-15T13:00:00.000-08:00

Som sydlänning är jag inte van vid snö och kyla. Tyvärr innebär ett av momenten i klassikerhalvan att jag måste knäppa fast ett par brädlappar som skiljer sig avsevärt mot det jag brukar ha på fötterna och ta mig an just snö och kyla. Dessutom när det kommer snö i södra delen av landet så kan det skapa snöhysteri och ebb i kassan. Kort och gott innebär det att allt som innehar ordet snö i någon form av konstellation tar slut i detaljhandeln. Dock har ej brädlapparna tagit slut, men jag känner att det bruksmässigt kan få ett mycket högt pris. Med tanke på att tillfällena inte är allt för många då skidorna verkligen kan användas.

Eftersom det inte går att hyra längdskidor en längre period utan att urholka hela familjens månadsbudget skapar det en viss frustration och snålhet. Jag vill inte spendera allt för mycket pengar på sista etappen i klassikerhalvan och därför tummar jag även på träningstid. En omvänd logisk ordning och något som inte är speciellt klokt för en som börjar nå en insikt till att kroppen inte är så ung längre. Precis som mäster Rydström uttrycker det i sin blogg behövs det en hel del extra träning för att inte falla isär även som elitmotionär. Tyvärr bedrar snålheten visheten och jag får ta mig an den mentala tuffhetsträningen istället och stå ut samt panikträna in i det sista. Ett allt för korkat val, vilket jag är väl införstådd i, som skapar än mer frustration. Därför är det bara blunda och ge sig hän.

En positiv sak i det hela är att jag förpassats, genom yrkeslivet, till höghöjdsträning nästkommande vecka. Med hög höjd menar jag att de skickat iväg mig på utbildning till de betydligt mer norra breddgraderna för att jag ska få känna på än mer snö och kyla. Någonstans har jag då intalat mig att jag kommer hinna med ett träninsgpass, eller åtminstone känna på hur det är att stå på ett par längdskidor innan jag antar de 4,5 mil långa spåret i Mora. Något vilken byfåne som helst kommer inse att jag inte kommer hinna med. Jag är en Youplot, sök på Thomas Furth, och gör allt för att hinna med så mycket som möjligt i karriären.

Det är här jag befinner mig och det skapar inte så mycket tid över till att skriva av sig de innersta tankar som kretsar i huvudgloben och jag kommer lämna etern för en vecka. Ett första prov på att se om jag kanske inte ska lämna etern helt och hållet. Livsverket skenar och jag med det. Vilket kan innebära att jag kommer från mina tvångstankar och får möjlighet till att dra mig tillbaka och in i pudelns kärna. En orsak till att packa väskan och bege mig till min innersta öken...

Som sagt, vi ses kanske i öknen. Om inte annat så ses vi förhoppningsvis om en vecka.

Bryt ditt vardagsmönster!

2010-01-15T00:37:00.001-08:00

För ett litet tag sedan skrev jag om hur en del upplever en slentrian vardag och hur monotont vissa upplever sitt liv. Har nu äntligen hittat lösningen på hur dessa mönster kan brytas och vad ett riktigt practical joke innebär. Om ni har lite tid över i ert annars hektiska liv så stanna upp och njut av hur mönster kan brytas och vad det skapar för reaktioner:

www.improveverywhere.com

Eller ta en titt på youtube. Välkommen till en värld som kan bryta ditt slentriana mönster! Och framför allt var nyfiken på det som händer runt omkring dig. Dock behöver det inte vara ett practical joke för att det ska vara ett spännande inslag i din vardag.

tillbaks i kontorsstolen

2010-01-11T04:27:00.000-08:00

Då var det dags att återinträda i livets hårda och verkliga sida med vanor, rutiner och kunskapsinhämtning. Gäller dock att tjuvstarta för att inte övervarva den kalla motorn. Bevisligen är det mycket som legat på latsidan och det inkluderar hjärnkontoret. När jag vinner i Veckans värsta som hanterar skvaller och ovanor bland sällskapsspelen och får storpisk i Bet your brain då är det lågvarv som intagit huvudsätet. På så sätt ska det bli skönt att komma igång med träning, arbetsrutiner, kalla morgnar, pappersexercis och vuxna beslutshanteringar.

Helgerna kommer bestå av snickartid och kvalitetstiden kommer ej längre vara i överflöd. Frosseriet och ansvarstagandets frånvaro är förbi och det är arbete som gäller i vuxenlivets farvatten. Från soffan till kontorsstolen, från smuts till regelbunden dusch från frosseri till vardaglig självsvält eller billiga affärsluncher med pasta och sallad.

Riktigt så illa är det inte och det ska bli spännande att följa utvecklingen under 2010. Vad jag lärt mig av 2009, det minns jag knappt? Ska bygga nya broar och komma till nya insikter, vart det bär hän vet jag ännu inte. Lite ovisshet kan väl inte skada?

Stormiga tider

2010-01-10T01:15:00.000-08:00

Stormen har dragit in och vindarna blåser rakt igenom oss. Året har börjat kallt och blåsigt och framförallt rutinlöst. Efter en riktig kraftansträngning på ovanvåningen blev det rejäl soppatorsk, byggkoma så det förslog. Det gjordes ett försök till att hitta inspiration, men tanken var helt tom, öde och jag slogs ner i soffan. Vet inte varför det hände? Jag tyckte och tycker att det är roligt. De svåra partierna är avklarade och det är lyxsnickeri kvar. Tyvärr spelar det ingen roll. Därför tog jag några dagars ledigt från allt och bara vandrade ut på isen i ett öde och blåsigt landskap. Buddha använde sig av öknen, men jag testar kyligare nejder istället. Att få vandra och bara vara, låta tankarna komma och sorteras. Mycket handlar om framtiden och där är en del hål i framtidsvisionernas karta. En ovisshet som jag ska bena ut och låta vara.

Ibland kan det bli för mycket pratande, tänkande och filosoferande. Det är en skicklighet att även låta bli att grubbla. Det kan övergå i ett ältande som tär på krafterna och framför allt humöret. Så här är jag nu, på en plattform med lite ovisshet, men även viss del framtidsvisioner i nävarna. Jag slänger upp stoftet i luften och låter vindarna sköta resten. Så får jag se var det bär hän... och samtidigt njuta av det jag åstadkommit. Jag är ju en man som uppnått en dröm och det gäller att då förvalta den rätt och inte habitueras vidare.

Minnen från förr

2010-01-08T01:10:00.000-08:00

Tekniken är inte var den borde vara på ön. Efter att ha suttit och knåpat ihop en lång text om minnen från förr upptäcker jag till mitt förtret att den digitala utvecklingen inte alls är vad som utlovas i flashiga reklaminslag. Något som gör att jag kommer av mig helt i den tidigare sinnesstämningen och irritationen breder ut sig i kroppen. Frustrationen över att ha tappat något som jag lagt tid på, men även energiinvesteringar. Jag kan inte gråta över det förgångna utan får vackert "adjust and adapt".

Det var just det som den tidigare texten handlade om. Inslag som förr var självklara, men som idag kan vara helt främmande. Jag tänker på det iskalla vinterlandskapet som ligger och väntar på att att tränga in i både ben och märg så fort jag sätter näsan utanför dörren. Ålderdomen har gjort en bekväm och mindre kreativ. Förr i tiden kastade vi oss ut och antog de mest udda tävlingsformer med både iscurling och bandy över fjärd. Förr tillbringade vi timmar tillsammans och satt spänt och väntade på ett anstädigt klockslag för att kunna ringa runt och ta oss an dagens utmaningar. Vänner som umgåtts timmar, dagar, veckor tillsammans. Idag vet vi knappt var vi har varandra och om vi springer på varandra blir det en och annan artighetsfras. Fraser som förr kunde vara natten igenom och inslag av de mest förtroendeingivna utbytena om livets mening, kärlekens vara eller icke vara eller musikens dolda budskap. Samlade i en obekväm soffa med skivor utspridda runt omkring oss. Hjärtskärande frustrationer om varför och hur! En tid som då kunde upplevas omtumlande och grym, men som idag ses som i ett rosa skimmer.

Rutiner och inslag som jag saknar i dagens vardag. Vuxenlivets måsten har tagit överhanden hos många och ett antal i min omgivning stångas mot nutidens väderkvarnar för att inte känna att vardagslivet stannar av och med det utvecklingen.

tror att jag idag ska ta mig an de vikar och färder från förr för att låta en och annan tår förfrusa längs med kinden. Allt för att väcka minnen från förr och låta de återupplivas tillsammans med Elliot. Det var längesedan vintern erbjöd ett så självklart vinterinslag som både is och snö och det är precis som om jag glömt morfars gamla klokskaper, eller så börjar jag inse att jag börjar bli vuxen. Detta eftersom jag drar mig för att ta mig an isens underbara landskap och dess enorma utbud. Fragmentariska minnen kommer till mig från det undermedvetna. Turer med familjen på både pulka och spark. Insvepta i pappas gamla fårskinn som han skulle ta med i alla lägen oavsett hur mycket packning vi hade med oss. För packning hade vi med oss, sommar som vinter. Skottkärrelass med mat, leksaker och kläder där hälften troligtvis var överflödigt. Dock så var skinnen uppskattade då vi satt insvepta i dessa med en kopp varm choklad och korv i handen. Vintrar som idags sågs som självklara, men idags hänvisas till klimatförändringar och miljöförstörelse. Kanske har vädrets makter återgått till det normala från förr. Förhoppningsvis! En av de tjusningar jag ser i det avlånga landet är just årstidsförändringarna med islossning, porlande bäckar, vitsippor, varma somrar med bad och grill, höstens starka stormar eller just vinterns kalla snö och istäcke.

Något som det vintriga landskapet utanför påminner mig om, minnen från förr...

En annalkande vardag på intågande!

2010-01-04T12:46:00.000-08:00

Vardagen börjar närma sig och med det slutet på en lång och förtjänad ledighet. Dock har en del av ledigheten gått i arbetets tecken och det snickras 8 timmar om dagen, minst. Svetten lackar och kreativiteten flödar.

Jag försöker att inte försumma familjen och gör allt för att samtidigt vara en god familjefader och försörjare, men nu även underlätta för min andra hälft. Detta eftersom Sessan inlett året som så många andra, men av helt andra orsaker. Ett illamående som jag tror majoriteten av sverigens befolkning självförvållat nyårsdagen.

Min vardag består av de åtta timmarnas arbete, sedan kommer avkoppling och idag har jag förlängt livet med ett antal år efter att ha sett Rolandz. Jag gör allt för att njuta av att kunna vara uppe och ser en och annan engelsk deckare som jag allt för ofta klurar ut innan upplösning, inte för att skryta då de följer sina traditionella mönster. Nu sitter jag dock med ett antal brudar i köket som kvittrar och skvallrar under sin tjejsammankomst. Jag njuter av att få tid till att skriva av mig med en gammal Fame konsert från det ljuva åttiotalet ljudande i bakgrunden. Än så länge är det semester, men snart är vardagen ett faktum...

Och med den börjar Bygglov och andra återkommande serier. Inga nyårslöften är infriade för 2010. Året kommer bli ett skönt år med en mängd spännande saker och återkommande inslag. Filosofier och tankar kommer välkomnas till mitt 2010 som jag kommer vända och vrida innanför min pannlob. Precis som det varit och kommer vara.

Välkomna in i en kavalkad av spännande historier, förväntningar och funderingar och tack för de som givit mig tankar, idéer och andra spännande uppslag eller infallsvinklar i min vardag.

Jag hoppas även ni får ett givande år och gör vardagen till något nytt och givande.
God fortsättning och på återseende!

God fortsättning!

2009-12-31T01:52:00.000-08:00

Snart dags att fira in det nya året, men först ska vi njuta av 2009 års sista trålande strimmor. Ängarna tindrar av ljus och svanarnas isande gämmer ekar över havets frusna yta. Luften är klar och kall och det lovar gott för raketernas lyster över himlen vid tolvslaget. Det kommer bli en fin sista dag och ska bli spännande att avnjuta den i goda vänners lag.

Hoppas ni alla får en trevlig afton och värna om era Livsverk som ni har i er omgivning och som ni tar er för under 2010. God fortsättning och må väl!

Glöm ej bort att nyårslöften är till för att brytas! Så tänk er noga för vad ni lovar er och de i er omgivning...

Mot nya tider...

Nya ord under 2009

2009-12-30T07:45:00.000-08:00

Märkte snabbt efter att ha gjort svd:s nyordstest hur gammalmodig jag är. Jag har vare sig registrerat orden eller beteendena, så inskränkt är jag. I testet var min favorit gräddghetto som tyvärr inte var ett vederteget ord. Jag ska dock börja använda det så kanske det blir vedertaget till 2010. Vad det betyder får ni lista ut efter denna artikel på www.svd.se där Språkrådet tagit ut de nya orden för 2009:

"Lista över 2009 års nyord

2009 års nyordlista är klar. SvD.se publicerar hela listan nedan.
Alla ord är inte helt nya men det är ord som varit aktuella under 2009:

• Alfanummer: ”telefonnummer” i form av ett namn eller ord i stället för siffror.

• Bilsurfa: balansera på bil under färd (efter engelskans car surf).

• Chefsnappning: det att anställda håller sin chef inlåst för att för att hindra nedläggning av arbetsplats (efter det engelska uttryck som användes i Frankrike, bossnapping).

• Chippa: ny betydelse: läsa av kontokort i en speciell chipläsare i stället för att dra det genom en magnetremseläsare.

• Fiskpedikyr: pedikyr där man utnyttjar fiskar som gnager av hudflagor på foten.

• Frimester: semester då man är helt ledig och inte uppkopplad till arbetet via e-post eller mobil (bildat till fri och semester; inskickat som egetpåhittat ord av Görel Kristina Näslund).

• Fröbomba: plantera på offentliga platser utan tillstånd.

• Fuldelning: skämtsamt ord för olaglig fildelning (jämför andra ord på ful-, som fulsprit ’olaglig sprit’, fultjack ’knark som är orent’).

• Följare: person som registrerat sig för att följa vad någon skriver på en mikroblogg.

• Grindstad: ett inhägnat välbärgat område i en stad (efter engelska gated community ’inhägnat samhälle’).

• Gågging: snabb gång som motionsform.

• Hemester: semester som tillbringas på hemorten (eller ”hemma i Sverige”), jämför svemester (bildat till hem och semester).

• Kvittra: ny betydelse: mikroblogga, jämför tvittra.

• Könskonträr: som är rakt motsatt till vad man förknippar med en man eller en kvinna, bland annat om mansnamn på en kvinna.

• Laddstolpe: stolpe där man kan ladda elbil.

• Mobilroman: roman som skrivs och läses på mobil (efter motsvarande japanska ord keitai shousetsu).

• Norsk karaoke: en variant av karaoke där bara den som sjunger hör musiken och nynnar till den och andra får gissa vilken låt det är.

• Oresebyrå: företag som hjälper personer som vill diskutera en fråga tillsammans utan att behöva resa till ett fysiskt möte.

• Prokotta: rekommendera eller på annat sätt främja (ett företag som anses arbeta på ett bra sätt) (efter engelska procot bildat av pro- ’för’ och boycot ’bojkotta’).

• Sitskate: en sorts kälke med skridskomedar, även sittskridskor eller skridskokälke (till engelska sit ’sitta’ och skate ’skridsko’).

• Slidkrans: ny benämning på det som kallats mödomshinna (lanserat av RFSU).

• Spikmatta: ökad användning: matta med piggar, avsedd att verka avslappande.

• Sporta: ny betydelse: visa upp (kläder e.d.), stoltsera med (efter motsvarande användning av engelska sport).

• Sprita: ökad användning: rengöra (händerna) med handsprit.

• Stjärnfamilj: familj som inte behöver motsvara den traditionella kärnfamiljen.

• Stuprörspolitik: politik som är snävt inriktad på något och saknar helhetssyn.

• Svemester: semester som tillbringas i Sverige (och inte utomlands), jämför hemester (bildat till Sverige och semester).

• Svininfluensa: felaktig benämning på den nya influensan A(H1N1) (svininfluensa refererar till en annan, tidigare typ av influensa).

• Tvittra, twittra: mikroblogga (i synnerhet på mikrobloggen Twitter) (efter engelska twitter till namnet på den mest kända mikrobloggen, Twitter, vilket i sin tur betyder ’kvitter’).

• Yrkessåpa: tv-program av dokumentär typ där man får följa personer på en viss arbetsplats."

(www.svd.se, 20091230)

Dyra turer i juletider.

2009-12-30T06:14:00.000-08:00

Snickrandet tar form precis som jag under juletiderna. I dag har det inhandlats både nyårssupé, dricka, grilla till barnen, nyårsraketer och givetvis byggartiklar. Det går inte att åka in till stan utan något till snickarverkstan med sig hem. Börjar tyvärr bli dyra vanor. Sist ut under 2009 blev tapeter till Elliots rum där valet föll på Midbecs serie Kee-ka-boo. Vi har även bestämt oss för Intrades kollektion Themes for life till fondväggen i arbetsrummet.

(www.intrade.se)

Planering, tillbakablickar och en och annan hint för 2010.

2009-12-28T07:24:00.000-08:00

Det börjar bli dags att summera året som gått, men jag har fortfarande lite av året kvar ifall det är något jag vill uträtta under 2009. För en nostalgiker som mig innebär tillbakablickar lite av en känslomässig svallvåg. Nostalgi har tidigare betytt sorg och vemod och utlösande faktorer till en strimma saltvatten längs kinden. Och som ni vet grät ju inte pojkar tidigare. Det är betydligt bättre idag och jag förordar tillbakablickar för att summera vad man uträttat och för att kunna se vad som kunde gjorts på ett bättre sätt eller vad som gick bra.

För att inte tjuvstarta tillbakablick 2009 kommer jag hålla mig i nuet under resterande dagar. Dock kommer 2010 erbjuda en hel del positiva saker som jag i dagsläget redan vet om. Eftersom jag hatar leva i ovisshet har redan vissa saker lagts in i medvetenandet, agendan och målsättningstrategiprocessen. En av de stora händelser som kommer ske är att jag nu kommer få gå igenom något som jag tidigare gjort, men som då var en kamp i ovisshetens tecken. Det ska bli spännande att se hur jag hanterar detta och om jag ser några nya infallsvinklar. Känns i alla fall som jag redan slappnar av och hanterar det på ett lite annorlunda sätt än tidigare...

Finns det några snälla människor?

2009-12-22T04:05:00.000-08:00

Vi kör vidare på det inslagna spåret om snällhet, så här i juletider och jag kan inte släppa gårdagens Vetenskapens värld. Avsnittet "jordens snällaste apa" med författaren Lasse Berg lyfte fram människans goda mänskliga natur.

Enligt Berg så är bilden som målats fram om människans våldsamma och grymma natur inte befogad och Darwins survival of the fittest inte helt sanningsenlig, utan en efterkonstruerad eländesskildring. Allt fler forskare menar att människans godhet och samarbetsförmåga är det som tagit oss fram genom evolutionens process. I grund och botten finnas en godhet och ondskan utvecklas inte förrän det finns något att slåss för exempelvis föda eller revir. Har vi tillgång till föda så finns det ingen anledning att bråka. Mycket intressanta tankegångar som jag gärna fördjupar mig mer i.

Dagens flockbeteende handlar om samarbete och är den faktor som stärker gruppen ytterligare och därigenom mer framgångsrik. För att samarbetet ska fungera krävs en tillit bland gruppmedlemmarna. "Friåkare" måste bestraffas för att samlevnaden ska fungera och gruppens behov måste vara pioriterat bland andra grupper för exempelvis sin överlevnad. Därigenom uppstår en konflikt som kan urarta när det finns begränsningar bland resurser och krigshandlingar kan uppstå.
(samarbete nyckeln till framgång, www.forskning.se, 091222)

Det finns alltså tecken som tyder på att samarbete och omtänksamhet funnits redan hos våra förfäder. Det som håller samman gruppen är släktskapsrelationer. För mig kretsar funderingarna kring "vi" och "dom" tendenserna som jag skrivit om tidigare och hur det kan sammankopplas med "gruppegoismen" och som i sin tur skulle kunna kopplas samman med människans flockbeteende och överlevnad. Finns obegränsat med resurser är altruismen, självuppoffring, möjlig medan egoismen uppstår vid begränsade resurser och konflikter kan uppstå.

Provinsiell altruism är en förklaringsmodell som presenterats under senare år:

"/.../Den innebär att individerna är beredda att offra egna fördelar till andra, och lättare bestraffa regelbrott om det gäller medlemmar inom deras egen grupp. Mot andra grupper förhåller de sig avvisande och regelbrytare från andra grupper bestraffas hårdare.

Omsorg och överseende gentemot de egna och fientlighet gentemot främmande, kännetecknar mycket av den moderna mänsklighetens historia, menar modellens förespråkare/.../"
(www.forskning.se, 091222)

Det är inte speciellt svårt att hitta dagliga exempel på dessa fenomen i vårt nutida samhälle med exempelvis främlingsfientlighet eller klasstillhörigheters konflikter som mynnat ut i våld och aggressioner. Grupper som både vi själva och andra delar in oss i med vår ettikettering och "facktillhörighet" för att kunna identiera oss själva och vår personlighet.

Men vi är jordens snällaste apa och det är vårt sociala nätverk som tagit oss dit vi är idag och de främsta verktyg vi använt är samarbete och solidaritet.

Ett exempel som Berg använder äs Sanfolket som lever ett otroligt jämlikt system, byggt på humor, kommunikation och dagliga promenader för att samla föda. Deras kultur bygger på att lösa de problem som uppstår när någon är bättre en annan. Om det finns en duktig jägare så går resonemanget kring att det inte är jägaren som dödar bytet utan pilen. I jägarens koger finns pilar från alla män i gruppen. Med andra ord en form av Jantelag som vi starkt strider för att avverka. Kanske är vår Jantelag ett resultat av att vi inte haft krig under ett antal decennier.

Så värna om de snälla och låt tomten premiera de snälla barnen... Det kan vara en av evolutionens små steg i den process som ska driva oss igenom miljökatastrofer, krig och svält.

Jordens snällaste apa?

2009-12-21T12:42:00.000-08:00

Med en filt uppdragen över näsan och en godispåse i handen har jag satt igång julfrosseriet. För att inte stanna av helt i evolutionen har jag bestämt mig för att se sista avsnittet av vetenskapens värld som handlar om jordens snällaste apa. Märker att det utamanar mina stela referensramar om människans ursprungliga natur som jag sett på med dystert sinne. Hela tiden har min föreställning handlat om den mänskliga grymheten.

under programmets gång öppnar sig ett sinne som jag inte visste fanns hos mig. Mina hörntänder slipas ner i tandköttet och med minnen från förr om den snälla pojken lystrar jag mer och mer till vad Lasse bergh målar fram för bild av vårt ursprung.

helt plötligt hör jag en smäll från ovanvåningen och förvandlas till en grym predator med sylvassa hörntänder. Familjens första husmus har gått hädan och operation begravning slutar med en suck och sedan ett huttrande när jag slår igen kopmposttunnan i ett köldslaget landskap. Så mycket för den godheten och jag slår mig återigen ner i soffan och sappar över till en amerikansk sitcom som jag sett ett antal gånger tidigare...

Jordens snällaste apa? Det tar vi en annan gång och jag planerar att lägga en slant till välgörande ändamål i julruschen för att stilla mitt sinne.

Årets julklapp verkar bli en återfunnen bil...

2009-12-18T02:08:00.000-08:00

Grabbar koppla av, blicka ut över den idylliska julstämningen. Ta ett djupt andetag och se vad de i din omgivning hittar på för tokigheter eller vilka kreativa klappar som slås in, finns både mer eller mindre estetiska handlag bland grabbar i julruschen. Jag ställer mig till skaran som knappt kan tejpa ihop paketen.

Njut av vimlet och den tid du får i köerna. Det är jul en tid tillsammans med familj och vänner. Min jakt har idag börjat och det är dags att komma upp med julklappsförslag samt den perfekta julgranen. Köper en i år då det verkar vara kris i julgransbranschen med ett flertal stulna julgranar. Mitt i alltihop ska vi jaga tillbehör till bygget så det inte stannar när träindustrin går på ledighet.

Vad ni än gör så stressa inte. Är ni trebarns far och bor i storstaden lyfter jag ett varningens finger...

"Klapparna klara – men var är bilen?

Du har tre kassar i högra handen, ungarna i den andra och bilnycklarna i munnen. Då slår det dig: Var f-n är bilen?

Försäkringsbolaget If har statistik som visar att hjärnsläpp hör julen till lika mycket som glögg och pepparkakor. Förra julen var 20 procent av alla bilar som anmäldes stulna inte alls stulna. De hade bara glömts eller tappats bort av de stressade ägarna.

– Den typiska kunden som tappar bort sin bil är en stressad trebarnsfar som kör en nyare bil och bor i Stockholm, säger Lars-Elis Ekeberg, motorskadechef på If.

Hjärnsläppens all time high är från december 2006 då 33 procent av de stöldanmälda bilarna hos If var borttappade. Samma månad 2007 var siffran 14 procent och förra året var alltså 20 procent av bilarna borttappade. De övriga månaderna är omkring 8 procent av de stöldanmälda bilarna borttappade.

Rådet till den som står med tom blick på köpcentrets parkering är trots allt att göra en anmälan till polisen och försäkringsbolaget.

– Men ett bra tips är också att åka tillbaka till samma parkering klockan 21.30 samma kväll. Det är stor chans att din bil står ensam kvar där och väntar, säger Lars-Elis Ekeberg.

Ett annat tips för den som vet med sig att han eller hon blir extra virrig till jul är att knyta en vimpel på bilantennen."

(www.sydsvenskan.se,publicerad 17 december 2009)

Mikrokriser i en annars gemytlig tillvaro

2009-12-17T06:01:00.000-08:00

Efter att ha haft en otroligt dålig dag under gårdagen gjorde jag en självinventering och tog mig an en mikrokris som gjort att jag idag har landat och kan fokusera på livets mer energigavande byggstenar. Härligt att inte vara långsint och jag kan se fram emot ett underbart vinterlandskap med pulka, snölyktor och trevliga gubbar av snö tillsammans med familjen.

Igår avhandlade jag mina faser efter konstens alla regler i en egen ritual och spottade därefter i nävarna för att ta mig an kommande utmaningar idag...

Följde de klassiska stegen:

"Sorg och kriser drabbar oss alla någon gång under livet./.../ Anledningarna kan vara många."
(i fokus; www.psykologi.ifokus.se, 091217)

För min del var det i grund och botten ett förtroendeuppdrag som landade vid mina fötter på ett hastigt och abrupt sätt som blev den utlösande triggern i mitt krisartade förfarande. En del hade kanske bagatelliserat, men jag har en tendens till att skrämmas av snabba förändringar och vill gärna klamra mig fast vid mina rutiner och kritiskt granska det jag tar mig an innan jag ger mig i kast med förändringar. Tidsförfarandet kan variera beroende på karaktär av problemställning. I detta fallet ett antal timmar.

Ibland kommer problem oanat och snabbare än ett sms och jag tar mig då igenom faserna grubblandes och ifrågasättande. min första fas är:

"Chockfasen
Chockfasen kan vara från några korta ögonblick till flera dygn. Man håller då ifrån sig verkligheten och de besked man får. Människor reagerar på olika sätt i denna fas - en del kan skrika ut sin sorg, andra blir som förlamade. I de fall krisen börjat stegvis, kanske då en sjukdom utvecklats till ett gradvis värre tillstånd, märks inte chockfasen, utan många går vidare till nästa fas."
(ibid)

Jag reagerar med skepticism och tvivel kryddat med en liten nypa sorg, eftersom det kan handla om förtroendekapital. Som sagt så är jag en man med stort hjärta och det tar ibland överhanden. På så sätt drar jag mig tillbaks självrannsakar och ömkar för att bygga upp ett nytt psykiskt immunförsvar eller en mental barriär. I detta fallet handlade tidsperioden om några timmar för att bygga upp ett nytt energikapital och reducera rädslan för att förstå att jag inte tagit mig vatten över huvudet.

"Reaktionsfasen
Nu börjar man inse vad som skett. Den nya situationen ska nu bli ett med ens liv, och reaktionen kan bli svår. Ofta försöker man intensivt att hitta någon mening med vad som skett. Frågan "Varför?" upprepas ofta gång på gång. Förklaringarna blir ibland av magisk natur."
(ibid)

Kroppsspråk och mungipor talar sitt tydliga språk och ögongloberna har en stark dragningskraft mot tellus inre kärna... Det inre tempramentet kokar eftersom jag är en undflyende konflikthanterare och kortsiktigt tjurig.

"Försvarsmekanismer använder de flesta människor och de är grundläggande för vår psykiska hälsa båda till "vardags" och i kriser. Ibland kan de dock försvåra bearbetningen av en kris."

I detta läge byggs ett sokratiskt försvarstal upp och fakta, argument läggs upp för att bryta ner motståndet. Framförallt för att köpa mig lite mer tid och sansa ovisshetens tankefällor.

"Undertryckande - man låter inte sorgen få direkt utlopp utan anstränger sig för att visa en behärskad fasad."
(ibid)

Behärskar kroppen och det hetlevrade sinnet för att inte yppa min akilleshäl... Ett snällt yttre, men ett diaboliskt inre.

Regression - återgång till barnsligt beteende, exempelvis genom att önska att andra ska ta över ansvaret./.../.
(ibid)

Lite barnsligt gnäll sipprar ut i en och annan osammanhängande ordföljd och låter andra ta iniativ för konfrontation.

"Förnekelse - en typ av bortträngning - "det här har inte hänt."

Befinner mig någon annanstans eller önskar mig bort till ett liv av blomster, gröna ängar, hav och familjeidyller. Kan tänkas att en och annan tanke om "varför jag" svischar förbi kan drabba denna ofantligt stora konspirationsteoriker. Med andra ord så är detta en fas som förstorar mina proportioner gigantiskt. Rent matematiskt kan det uttryckas i formeln:

Problem x 1 000 000 = hjärnkaos + energiläckage!

"Projicering - någon annan beskylls för det som hänt."
(ibid)

Här gäller det att inte komma ivägen. Handlar om mikrosekunder innan nästa fas träder i kraft. Någon annan är oftast mitt ego. Med andra ord lägger jag skulden på mig själv i tredje person.

"Isolering av känslor - separation av känslor och intellekt då man lugnt berättar om vad som hänt. Många uppfattar det som ett moget sätt att hantera situationen. Istället kan det få svåra konsekvenser genom att de isolerade och förnekade känslorna kan ge andra symtom som ångest och sömnstörningar."
(ibid)

Äntligen kommer förnufttet till sans och proportionerna av problemeskaleringen börjar avta och till och med reduceras. Dock är hjärnans repeatknapp intryckt och situationen återspelas och alternativa lösningar arbetas fram på högtryck. Powernapsen blir lidande och anspänningen är hög. Slutet börjar i alla fall närma sig och jag kan nog åter ses som en mänsklig skepnad.

"Bearbetning och Nyorientering
I dessa faser har man kommit över det allra värsta och börjar se framåt."
(ibid)

Smider planer och ser fördelar med det som hänt. Kan rent utav bjuda på ett leende.

"Under bearbetningsfasen accepterar man så småningom det som skett, och kan till och med börja intressera sig för tidigare aktiviteter."

Lär mig av det som skett och hittar ytterliggare möjliga fördelar samt redskap som kan vara till nytta...

Allt är över och jag kvittrar likt en nykläckt fågelunge. Livet tycks underbart och jag gillar det jag tagit mig an eller fått i mitt knä. Planen till att besegra mission impossible är utformad och målsättningen är klar. Att leverera ett sjuhelvetes resultat!

Jag kan inte låta bli att infoga texten till Dandy Warhols - All The Money Or The Simple Life Honey lyrics. Även om det i sammanhanget kan kännas fel så är det denna övergripande känsla som pumpar ut i mitt kropp och sinne. Krisfaserna ske ses som det otroligt kortsiktiga perspektivet och...

All right
Here it comes

Well I can tell you for the money
The simple life honey is good
Uh-huh
Well if you ask me how you made it
Secure life, baby, you should
Oh, yes you should
Cause if you're doing all the best that you can
But you're still runnin' just as fast as the man says
Well I can tell you for the money
The simple life honey is good
Uh-huh, now
Yes it's good

Now when you're movin' to the city
You worry on your mental health
Yes you do, now
Oh, you gentlemen and ladies
You've got to be good to yourself
Mm-hmm
So get yourself into a ranch-style home
When the neighbor's never more than a stone's throw
Well I can tell you for the money
The simple life honey is good
Yes it is
Yes it's good

That's right
Yeah

But oh, no
All the money
Still you just can't please everybody
How bad do
Do you want it?
Cause the money
It looks so good, good, good
Ohh

Yeah
Whoo!
Yeah

So now you're chasin' the American dream
Just like the dollar's gonna make everybody scream
But I can tell you for the money
The simple life sure looks good
That's right, now
Yes it's good
Oh yeah

Oh, no
All the money
Looks so good, good, good
To everybody
How bad do
Do you want it?
Cause the money
It looks so good, good, good

Now there's a whole lot of faking
And takin'
And shakin' my hand
And when they tell you they love ya
They love ya like a one night stand
Mm-hmm
So if you're playin' in a rock and roll band
But still you're doing whatever the man says
Well I can tell you for the money
The simple life honey is good
That's right
Yes it's good

Uh-huh
Take care

Är glaset halvfullt eller halvtomt?

2009-12-15T05:44:00.000-08:00

Kom över en gammal artikel som fastnat och som jag inte kan låta bli att aktualisera idag. Sann optimistisk pessimist som jag är. Själv är jag även realist och inser att vi inte alltid bara kan dra på smilbanden och tro problemen löser sig. Att se saker ur ett positivt perspektiv och dra på smilbanden mitt under ett krig känns avlägset... Stöter på alltför många som tror att problem löser sig genom att enbart se på saker positivt. Tror inte heller att saker löser sig genom att bara gå och gnälla. Måste allt vara så svart eller vitt och vad tjänar vi på det?

"Försök inte muntra upp en pessimist"

Optimister lyckas bäst! Fel. Sanna pessimister, som ser en katastrof runt varje hörn, gör ofta ännu bättre ifrån sig. Om de kan omvandla sin oro till handling. Det menar psykologen Julie K Norem i en ny bok, som ger stöd åt människor som mår illa av "tänk positivt"-prat.

Sluta gnälla och tänk positivt! Optimism är nyckeln till framgång! De senaste decennierna har den positiva psykologin rusat emot oss som en ångvält. Via tidningar, tidskrifter, böcker och Internet har dess budskap effektivt pumpats ut.

För alla oss I-or-typer som tröttnat på optimistkonsulternas tjat om att vi måste se tillvaron från den ljusa sidan, har det dock dykt upp en oppositionslysten bok som piggar upp i höstmörkret.

I Positiv Pessimism (Svenska Förlaget 2002) gör den amerikanska psykologiprofessorn Julie K Norem något så ovanligt som att lyfta fram det positiva med att tänka negativt. Ja, faktiskt. Enligt henne är så kallad defensiv pessimism - föreställningen att alla ens prestationer kommer att sluta i katastrof - en effektiv strategi som kan hjälpa oroliga människor att nå framgång.

- Inom populärpsykologin hävdas det ofta att positivt tänkande fungerar för alla människor, men det stämmer inte. För defensiva pessimister kan det få motsatt verkan. Vi har gjort tester som visar att personer med den här läggningen presterar sämre om de tvingas tänka positivt, medan de klarar sig minst lika bra som optimisterna om de får vara ifred med sin pessimism, förklarar hon i en intervju över Internet från Wellesley College i USA.

När Julie K Noren började studera pessimismens mekanismer i mitten av 1980-talet var forskningen om optimismens många fördelar som hetast i USA. Budskapet var att negativa tankar leder till självuppfyllande profetior: Tror du att det ska gå dåligt på anställningsintervjun, så kommer det att göra det. Det som gjorde Julie K Norem konfunderad var att hon runt omkring sig hade en mängd framgångsrika människor - som inte alls var särskilt optimistiska. Snarare tvärtom. Inför viktiga föreläsningar eller affärsmöten gick de runt och förberedde sig mentalt på det stora misslyckandet. Visserligen hade det alltid gått bra tidigare, men den här gången skulle allt gå åt helvete. Garanterat.

Trots de här ångestskapande profetiorna, tycktes aldrig den stora katastrofen inträffa.

Istället triumferade de gång på gång i både yrkesmässiga och sociala situationer - vilket fick Julie K Norem att intressera sig för pessimismens djupare mekanismer.

- När jag började forska kring defensiv pessimism märkte jag dock att vissa blev väldigt provocerade av att jag lyfte fram fördelar med negativt tänkande. Delvis tror jag att det beror på att pessimism historiskt har ansetts vara en synd eftersom det tyder på bristande gudstro. En annan förklaring är förstås att det känns bra att vara optimistisk. Om jag lyfter fram fördelarna med defensiv pessimism, så oroar sig människor för att de ska tvingas in ett negativt tänkande som på sikt får dem att må dåligt.

Men efter 18 års forskning har Julie K Norem en förvånansvärt optimistisk historia att berätta om defensiv pessimism. Det är inget hemskt sinnestillstånd som måste bekämpas till varje pris. För många blir det istället en effektiv metod att hantera livets utmaningar.

- Det finns olika sorters pessimism. "Vanliga" pessimister har ofta en negativ syn på hela sin livssituation. De ältar misslyckanden i det förflutna och undviker i möjligaste mån ångestskapande situationer.

- Defensiva pessimister däremot har ofta bara låga förväntningar på vissa prestationsinriktade situationer. Vanligtvis handlar det om prestationer i skolan eller på arbetet. De undviker inte heller ångestframkallande situationer, utan använder de negativa tankarna för att omvandla oron till handling, säger Julie K Norem.

I boken låter hon väninnan och universitetsläraren Katherine personifiera den defensiva pessimismen. Hon är intelligent, framgångsrik och förtjust i sitt arbete - samtidigt som hon hela tiden känner sig övertygad om att hennes prestationer kommer att sluta i katastrof. Det prestigefyllda forskningsuppdraget havererar, föreläsningen spårar ut, den vetenskapliga artikeln refuseras.

För att hantera den ångest som de här prestationsinriktade situationerna skapar, använder sig Katherine av defensiv pessimism. I huvudet spelar hon gång på gång upp allt som kan gå snett: diaprojektorn kanske inte fungerar, föreläsningssalen kanske är dubbelbokad och tänk om jag glömmer bort vad jag ska säga.

Onödigt och extremt tröttsamt, skulle antagligen en mer optimistiskt lagd person tycka. Men för Katherine fungerar genomgången som ett slags mental madrassering. För även om förväntade besvikelser är otrevliga, så är de trots allt lättare att bära än oväntade.

- Defensiv pessimism är vanligare bland kvinnor. Delvis tror jag att det handlar om att de ofta har sämre självförtroende när det gäller egna prestationer. Historiskt har kvinnor också mötts av större hinder i situationer där den egna insatsen stått i centrum. De har inte heller uppfostrats i hur man tar kontroll över och stärker sig själv inför prövningar av det slaget. Därför behöver många kvinnor en sådan här strategi, säger Julie K Norem.

Utmärkande för defensiva pessimister är också att de inte ger upp inför de negativa tankarna. Tvärtom. Skräckvisionen av den elake redaktören som refuserar Katherines vetenskapliga artikel, får henne bara att arbeta ännu hårdare fram till deadline. Hon ber kollegan bekräfta litteraturlistan, sätter studenterna på att dubbelkolla statistiken och går själv igenom argumentationen en sista gång för att se att den verkligen är glasklar. Inte konstigt då att det stora misslyckandet aldrig inträffar.

Men även om defensiv pessimism kan hjälpa vissa människor att nå framgång, så är det ingen strategi som psykologiprofessorn rekommenderar alla. I boken jämför hon exempelvis Katherine med hennes make Bill, som istället använder sig av så kallad strategisk optimism. På arkitektkontoret där han arbetar, kastar han sig entusiastiskt över nya uppgifter och han är alltid övertygad att allt kommer att gå bra. Liksom Katherine arbetar Bill hårt, men i hans förberedelse inför ett viktigt kundmöte ingår ingen mental genomgång. Snarare letar han efter förströelse som hjälper honom att undvika att tänka på det som ska hända. Timmarna före mötet läser han kanske tidningar, mejlar kompisar eller kollar in musik på Internet.

- Förklaringen till Bills och Katherines olika förhållningssätt är att han till skillnad från henne inte har något underliggande problem med ångest. Bills strategi är därför att undvika tankar som skulle kunna framkalla ångest. Han blir då väldigt irriterad när hans pessimistiska kollega envisas med att gå igenom alla eventualiteter inför det kommande affärsmötet. Just sådana förberedelser skapar den ångest som han annars inte skulle ha, förklarar Julie K Norem.

Ingen strategi passar alltså alla. Vi har olika personligheter, erfarenheter och ambitioner. Problemet uppstår när defensiva pessimister och strategiska optimister tvingas in i nära samarbete. Då är krocken - och konflikten- ofta ett faktum. I Bill och Katherines fall irriterar sig han på att hon "bara förstör allt som är roligt" med sina negativa förväntningar. Hon å andra sidan retar sig på honom eftersom han aldrig vill planera eller tänka framåt - vilket innebär att även hon riskerar att komma flera timmar för sent till middagsbjudningen eftersom tunnelbanan stått stilla och Bill struntat i att hämta bilen från verkstan. Nej, att få en defensiv pessimist och en strategisk optimist att ro i takt, är mer eller mindre omöjligt, enligt Julie K Norem. Genom att tydliggöra hur de olika strategierna fungerar hoppas hon dock att de olika personlighetstyperna ska få lite större förståelse för varandras sätt att fungera. Förhoppningsvis slipper då Bill uppfatta Katherines alla dubbelkollar som personlig kritik mot honom. Och hon kan lättare acceptera hans obefintliga planering eftersom hon inser att den inte bara handlar om lathet, utan också om ångestbekämpning.

Okej. Alla människor har olika sätt att handskas med livets prövningar. Men samtidigt verkar ju Bill leva ett betydligt roligare och enklare liv än Katherine. Hennes mentala och praktiska förberedelser tar väldigt mycket tid och energi.

Vore det inte bättre att lägga den kraften på att försöka bli fri från den underliggande prestationsångesten?

- Visst. Defensiva pessimister kan försöka minska sin oro på olika sätt. Det finns kognitiva beteendeterapier som hjälper och på kort sikt kan ångestfyllda personer även bli hjälpta av medicin, säger Julie K Norem.

- Samtidigt tror jag inte att vi kan eller bör göra oss av med alla negativa känslor. Även de fyller viktiga funktioner i våra liv. Så länge de mentala förberedelserna inte tär för mycket på individens eller omgivningens krafter, behöver inte defensiva pessimister känna att det är något fel på dem och de behöver inte bli botade. Det här är en självterapi som hjälper dem att hantera obehagliga situationer i livet och nå framgång.

(www.svd.se, Anna Lagerblad, publicerad den 27 november 2002)

Ett varmare inre...

2009-12-14T11:26:00.000-08:00

Som tur väl var hann vi sätta igen kallraset och täcka igen det köldslagna partierna. Därför har vi en liten ljusstrimma i ett kallt landskap. Det börjar nalkas vinter...

Lite inredningsbilder från vår karriärklättring upp på ovanvåningen där vårt sovrum äntligen är beboligt.

Inspirationsbilden var denna...

och skelettet tog form med tanke, huvudkli och snickrande,

där det nu ser ut så här.

Ett frostigt landskap

2009-12-14T07:25:00.000-08:00

En liten blommas knopp söker sig genom ytan av ett frostigt landskap. En ensam själ blickar ner över knoppens kamp och sveper kappan om sig. Med isande steg hukar sig mannen för den tilltagande vinden. Klimatet och kampen känns alltmer hopplös. Väderbitna kinder krampas samman och munnen har frusit i ett sarkastiskt leende. Varje steg känns som ett bidrag till ett decenniums utveckling av evolutionen. Kampen är densamma och det är kallt. Sinnet har frusit och det finns inget hopp om hjärnaktivitet. Det är enbart en kamp om överlevnad.

I omgivningen finns enbart ett öde och kargt vinterlandskap som en gång i tiden blomstrade och hade en fägring som Linné hade frossat i. En enstaka tanke ger hopp om att orka ta klivet framåt hos mannen. Att just ta sig framåt och överleva. Någonstans långt därinne finns en låga i ett tungt pumpande hjärta. Ensamheten är påtaglig och vinandet tilltar ytterliggare. Vad mannen är på väg vet inte ens han själv. Händerna är blåfrusna och odugliga. Smärtan ilar in i benmärgen och en doktor hade ordinerat omedelbar amputation.

Lustigt nog är blomman och mannens kamp densamma. Båda malplacerade i den bistra miljön. Ingen av dem kapabla till att vare sig ge upp eller överleva. Det är kallt, öde och hopplöst...

Mannens hornhinna återspeglar ett liv, en tid från förr. Drivbank efter drivbank passeras i ett långsamt tempo som för en rullatorsbunden 90-åring hade verkat hektiskt. Innerst inne finns en drivkraft som vägrar ge upp och släppa taget. Någonstans i snöblindheten finns ljus och värme. Frågan är var...

Det kan tyckas meningslöst att kämpa mot en kamp som hade fått David och Goliat att framstå som jämn och rättvis. Att ge upp hade varit det mest humana. Men ett nederlag är ett nederlag och mannens historik signalerar om att han inte kommer ge upp. Att kampen känns igen, att han har lärt sig något från förr.

Trots att varje ansträngning gnager in i själen och äter upp den lilla bit hopp som finns kvar öppnar han upp sin rock och fibblar fram ett foto som legat i innerfickan närmast hjärtat. De klumpiga, blåfrusna händerna mer klämmer än griper om fotot på hans familj som finns hos honom. Och det skänker en tanke, en tanke om överleva. En överlevnad som kommer ge ytterliggare en insikt och erfarenhet om livets kamp mot allt. Utan karta kan vi tyckas vara desorienterade, men vi glömmer de historiska pusselbitar i vårt liv som kan hjälpa oss att uthärda, hantera eller planera för en förändring. Vi glömmer vad vi gjort, vad vi ville och vi famlar. Mannen famlar, men innerst inne vet han, att det är nära. Nära till hans hem, familj och den värme som kropp och sinne skriker efter.

Tills nästa gång kan det vara ett gult ökenlandskap som ska besegras så det hjälper inte att införskaffa framtida Canadian goose jackor, så det är ingen mening att handla, packa utan bara ta det för vad det är och kämpa med de innersta resurser mannen har.

Fotot och blomman skänker tröst och han fortsätter gå. vart vet han inte. Men någonstans är han på väg...

Lucka nummer 12...

2009-12-10T06:18:00.000-08:00

Det vankas jul, men det finns en saknad av tindrande snöflingor, pudervitt snötäcke och klar kall luft. Andetag som frustar ut en köldslagen dimma, huttrande kroppar och vantar som slår i takt med åkerbrasornas funktionella rörelser. Ett landskap som öppnar upp sinnet och termosar med varm choklad. Mössor, vantar, overaller och vinterkängor i högar i hallen som alltid känns för liten.

Lite av stämningen har dock infunnit sig efter sjungande luciatåg som påminner en om gamla goda tider. Tider som bestod av lussevakande och sånger för förvånade lärare som fasat för påhälsningen ev en grupp lullande och salongsberusade ungdomar. Salongsberusade ungdomar som sedan blev till överförfriskade ungdomar i en överfylld gympahall vrålandes, skrålandes och sjungandes. Tider då man trånade efter sin ungdomskärlek som betydde allt. Med en utgång som allt för ofta slutade i brustet hjärta. Ett resultat av snällhet och omtanke gav fog för uppbrott med den stående frasen om att vi kan väl vara kompisar. Kamratskap som skapade förtvivlade tankar, mörker, olycka och fåfänga mixat i en hormonstinn pubertetskropp. En kropp som sökte och åter sökte efter en identitet.

Böcker slukades om mörka, onda tankar och funderingar. Lagerqvist, King, Koontz med flera gav kroppen en teatermask till ansikte som alltmer tvivlade på sig själv i ett hav av krav. Fasaden utåt var vitmålad och lycklig, inåt fanns en värk av tvivel och osäkerhet. En värld som formade en fundersam stoiker som aldrig var nöjd. Mentala piskrapp slog huvudet i bitar och ögonen blev sorgsnare och sorgsnare. Med tiden påbörjades en Aliegherisk resa bort från skärselden och upp mot sin Beatrice. Ögonen började se mer av de idylliska vinterlandskapen som gav ro till inre frid och mindre tvivel. Någonstans hade hjärnan skapat en sköld som lyckats bygga upp ett immunförsvar mot verklighetens vardag. Starkare och starkare blev jag, just jag.

På tidigare snubblande och staplande steg gav vägarna en erfarenhet och allmänbildning som den sociala kameleonten fortsatte sitt sökande i. Kunskap som samlats i hyllmeter efter att dragit hem kassavis med böcker från bokbussar och gråa stadsbibliotek. I små städer öppnades stora världar upp sida efter sida. Verkligheten vävdes samman med känslor och krafter som idag vill påverka och ge förutsättningar. Ett brinnande hjärta pumpar nu ut en liten strimma hopp som kan stärka någon. Små saker, stora saker, nära, långt borta. Något av värde för någon. Kanske av en altruistisk drivkraft eller för ett inre egoistiskt självuppfyllande till att få en etikett. Hur som helst spelar det inte en uppenbar roll.

I juletider är det vissa saker som blir mer påtagliga och som för somliga är självklara. För andra kan det betyda sorgsna ögon som blickar in genom idylliska fönster. De mer pubertala ensamhetsfunderingarna var varken befogade eller troliga för mig. Men det var en sanning som jag trodde på, pessimist som jag blev. Idag är jag en optimistisk pessimist som känner till sina inre egenskaper där jul betyder en underbar tid med familj och vänner. Utan press och krav. En tid utan planering med en dag i taget. Lucka efter lucka fyllt av förväntan och möjligheter till att ge sin son verktyg som jag aldrig hade. Lärdomar som jag insett och dragit nytta av...

Ju fler alternativ det finns, desto större är risken att det finns någonting, bättre någon annanstans.

2009-12-09T03:23:00.001-08:00

Efter att ha varit ledig från snickrandet en tid har tid och tanke ägnats åt utbud. I helgen tillbringade la familia 30 års firande i huvudstaden. I aktivitetskalendern fanns nöje, umgänge och shopping. Vissa shoppade mer och andra mindre. Trots tre dagar hanns inte allt med. Eftersom jag är en kille som inte spontanshoppar utan är en sökare så var vi på jakt efter inredning, måste följa bloggtrenden, som följer vår stil. Med andra ord åker vi till storstaden för att konsumera inredning som följer skärgård och lantstil. Utbudet är gigantiskt och enormt tilltalande, MEN. Huvudstaden är en stad där pengar talar. Och det är något som inte tilltalar en statligt anställd i en mindre stad. Löneutvecklingen sker inte i samma utsträckning och utvecklingsmöjligheterna är färre. Men behöver det vara negativt?

I ett marknadsföringsundersökningsexperiment visade resultatet att fler val gjorde att vi köpte mindre. Första exemplet som Micael Dahlén tar upp i sin bok Nextopia är där en grupp människor får prova 24 olika sorters marmelad. Gruppen var angelägen om att få prova alla 24 olika sorterna, men det var enbart 3 procent av dem som ville köpa marmeladen efter att ha smakat. Däremot i en grupp där de fick möjlighet att prova 6 olika sorters marmelad köpte 30 procent någon med sig hem.

I ett andra test fick en grupp prova 6 olika sorters choklad och en annan 30 stycken. Efteråt blev de medverkande erbjudna ersättning i antingen pengar eller choklad. Det var bara en fjärdedel så många i gruppen med 30 prover som valde choklad som ersättning i jämförelse med den gruppen som testat 6 sorter.

Dahlén drar slutsatsen att:

"I takt med antalet valmöjligheter ökar inser vi 1) att vi måste avstå en massa chanser och möjligheter, vilket är smäertsamt eftersom vi vill ha allt och 2) att vi inte kan vara säkra på att vi verkligen gör det bästa valet. Ju fler alternativ som finns, desto större är risken att det finns någonting bättre någon annanstans."

(Dahlén 2008, Nextopia sid. 52-53)

Dock måste jag säga att utbudet har en otrolig tjusning och charm. Ibland kan jag känna en attraktion av att äga en takvåning i någon storstad och bara blicka ut över det myller av människor och valmöjligheter som kretsar kring mig. Hade jag befunnit mig i ett annat skede i livet hade jag troligen stressat runt som en av de myror som jagar den ultimata stegringen i karriären. Det är ju till och med så att jag tackat nej till det en gång som jag ibland kan fundera över hur det vägskälet hade sett ut idag.

Men jag är lycklig där jag är och stolt över det jag har. Precis som det uttrycks i Cats som var en del av nöjesutbudet vi föll för...

Daylight
See the dew on the sunflower
And a rose that is fading
Roses whither away
Like the sunflower
I yearn to turn my face to the dawn
I am waiting for the day . . .

Midnight
Not a sound from the pavement
Has the moon lost her memory?
She is smiling alone
In the lamplight
The withered leaves collect at my feet
And the wind begins to moan

Memory
All alone in the moonlight
I can smile at the old days
I was beautiful then
I remember the time I knew what happiness was
Let the memory live again

Every streetlamp
Seems to beat a fatalistic warning
Someone mutters
And the streetlamp gutters
And soon it will be morning

Daylight
I must wait for the sunrise
I must think of a new life
And I musn't give in
When the dawn comes
Tonight will be a memory too
And a new day will begin

Burnt out ends of smoky days
The stale cold smell of morning
The streetlamp dies, another night is over
Another day is dawning

Touch me
It's so easy to leave me
All alone with the memory
Of my days in the sun
If you touch me
You'll understand what happiness is

Look
A new day has begun

Är lite av den känslan jag känner då flytten till övervåningen äntligen ska bli av nu i helgen. En kamp som vi rídit ut tillsammans med många spännande och köldslagna inslag.

Vi är i gott sällskap

2009-12-03T23:06:00.000-08:00

Puh, behöver inte ha dåligt samvete över naturliga neddragningar i tuffa tider.

"Färre klappar i tomtesäcken i år"

Tomtesäcken blir allt lättare att bära.
Men i Norrland blir det många klappar under granen.

Svenska hushåll planerar att minska sina inköp av julklappar i år, enligt en undersökning från Nordea. I genomsnitt väntas julklappspengen minska till 2 700 kronor. För två år sedan var motsvarande summa 3 200 kronor.
Sammantaget kommer vi att sätta sprätt på 5 000 kronor i snitt på julklappar och julmat enligt Nordeas årliga undersökning om våra inköp inför julen. Det är 200 kronor mindre jämfört med förra året.
I Sydsverige kommer man sammantaget lägga mest pengar på julen – 5 600 kronor. Norrlänningarna är mest generösa med julklappar.
Kvinnorna lägger mer pengar på julklapparna medan männen står för en större del av övriga utgifter som exempelvis julmaten.
Majoriteten av de tillfrågade i undersökningen planerar att betala julklappar och julmat med sparade pengar och med månadslönen. Andelen som betalar med kreditkort har sjunkit från 16 procent förra året till 11 procent i år.
Handelns Utredningsinstitut har förutspått att julhandeln, i meningen detaljhandelns totala omsättning i december, kommer att fortsätta att öka i år och uppgå till 61,3 miljarder kronor.
(www.blt.se, 091204)

För oss blir det kvalitet istället för kvantitet i år. I alla fall om planerna går som vi tänkt oss. Åtminstone tankemässigt, för i denna familjen har det en tendens till att avvika från uttalade rutiner och regler. Men det sägs att det är tanken som räknas. Frågan är om Elliot håller med om att tanken på neddragingar är en god tanke?

Någonstans i det avlägsna ljuder ljuv musik

2009-12-02T22:51:00.000-08:00

Den ljuva musiken fortsätter ringa i öronen i min vardag, men där är ett litet inslag av falsksång i bakgrunden. Som ett litet tinnitus tjuter det och frekvensen blir allt högre och mer och mer påfrestande. Jag är en av de lyckligt lottade och påverkas inte lika mycket av lätet i vår familj. Den som dragit den nitlotten, eller fått det förtroendeuppdrage, är Sessan. Elliots trofésamlande återkommer som oftast vid juletider och nu när det vankas tomte och adventskalender kommer det som ett brev på posten. Vi är nu inne på tredje veckan med VAB:andet och det finns nog risk för att tomten kommer svingandes med en mycket, mycket lätt säck till julafton om vi inte hittar en utväg ur bakterieträsket. Vi har hållit hoppet uppe och präntat in i varandra att det kommer bli bättre. Tyvärr sitter Murphy och gnuggar händerna och skrattar rått åt vårt kaotiska familjeliv och vrider upp jävlighetstermometern lite till ju längre tiden går. Elliot blir nämligen bara sämre och sämre. Jag själv påverkas inte i lika hög utsträckning, men assisterar så mycket jag kan och får, men det är en mammig son och det kostar i dessa tider. Sömnen blir lidande och reptilhjärnan tar överhanden i vissa lägen. Något som inte är det bästa i kaotiska tider. Som luttrade soldater intar vi värnen och smyger oss fram i de leriga skyttegravarna för att ta oss fram till fronten. Mitt bland kroppar, lera, lemmar utfärdar vi precist vårt uppdrag och himlen öppnar sig och solstrimmor börjar skina igenom det dimmiga landskapet.

Med solen kommer värmen och soldaterna börjar kramas och återuppstå. Vissa lappar ihop sina lemmar och haltar över till närmsta gäng som förenats i en julsång och hoppar in i ett parti poker. De goda tiderna har kommit och livet pumpas ut i den tidigare gråa vardagen. Ännu en gång har ett krig bekämpats och smygandes drar vi oss tillbaks jag och min Sessa. Därefter kommer en skönhetssömn och kvalitetstid till familjelivets underbara gemenskap.

För tillfället är vi lite oroliga av att inte hinna fram eftersom vi inte vet hur långt kvar vi har till skyttegravarnas slut och de stundande goda tiderna. Men vi hör ljuv musik någonstans i det avlägsna...

(www.coverbrowser.com)

Som ljuv musik i mina öron

2009-12-01T23:13:00.000-08:00

"De skillnader man åstadkommer som faktiskt är av bestående vikt är de små skillnader man åstadkommer i någon annans liv."

(Richard Pimentel, Windmills training program. Hämtat ur filmen Music within)

Superhjältejulen är på gång...

2009-11-30T22:43:00.000-08:00

I början av veckan tar jag mig an min roll. Kitteln sjuder på spisen med det kaffe som ska fylla min ståltermos. Med en stor klick smör drar jag ut fettet på min tjocka grova macka. Därefter skivar jag upp centimetertjocka skivor av fredagens inhandlade Cognacsmedwurst och placerar ut på mackan. Efter att druckit mitt morgonkaffe och lyssnat klart på P4s morgonnyheter sveper jag in min smörgås i folie och häller över sista slatten i termosen. Tyst smyger jag in i badrummet och rättar till frisyren, sprayar lite Axe under armarna och rättar till mina gamla och slitna Dilbert glasögon. Av ren rutin gurglar jag munvattnet och börjar mentalt förflytta tankeverksamheten någon annanstans. Jag tar på mig min gråa gubbarock och knyter bältet alltför hårt runt midjan, knyter de slitna, men välpolerade, kostymskorna som jag fick av min fader till studentbalen. Pricken över I:et som lyfter min skepnad till en stolt vålnad är morfars rutiga, gubbakeps som jag placerar med försiktighet på huvudet för att inte förstöra frisyren. Till sist tar jag min bruna bandyportfölj med den insvepta mackan och ståltermosen och hoppar ut i den vita opeln från -79. Tomgången varvar ner och jag börjar se omgivningens nejder efter avgaserna lagts sig. Jag är på väg! En resa till jobbet som format mig till den jag blivit. Är det så att jag arbetar för att leva eller lever jag för att arbeta?

På helgen blomstrar jag ut och fredagseftermiddagen blir en uppvisning i en superhjältes framträdande. Ingen mer rock eller keps och musklerna spänns inför Livsverkets utmaningar. Konditionsträningen är vetenskapligt bevisat att det är en av de IQ: höjande krafter jag besitter då jag möter Arga snickarens mansideal och matematiska geometrivinklar i sovrum och badrum. Med stort mod sveper jag plåstrena runt fingrarna och trotsar sjukvården precis som TV-männen lärt ut sina ideal. Planschen av Stål-henrik och SupersnällaSara hänger på den provisoriska sovrumsväggen i byggkaoset på ovanvåningen. Bredvid hänger även en sliten bild på Timell och byggare Bob som lär ut sina kunskaper för att rädda familjers byggplaner och familjeförhållande. Är det detta jag drömmer om tidigt en måndagmorgon i min slitna kontorsstol eller är det något annat? Kan det rent utav vara så att jag löser samhällsekonomiska analyser under min vistelse i hemmet och söker nya infallsvinklar till en superhjältes skapande Livsverk på arbetet? Varför är inte huvud och kropp på samma plats?

Som flertalet av andra blekingebor dagdrömmer jag mig bort till det ekonomiskt oberoende möjligheterna och funderar över vad jag skulle gjort med all tid som blir över, efter anlitat både ROT, HUS och MANs avdragsgilla hantverkare. Troligen hade jag gått och påtat i rabbaten med mina specialimporterade hortensior från utlandet likt den Liedlbaron jag önskar mig bli. I trädgården sitter även min fru, sörplandes på en Grönstedts, och spelar bridge med grannfrun och de väluppfostrade barnen springer runt i trädgården för att fånga fjärilar. Livet leker och jag funderar på vad jag mer skulle tagit mig an, vad eller om jag skulle tagit mig an några hantverkskonster eller blivit rädd för de blåsor händerna kan utsättas för.

Jag rycker till och torkar bort saliven från mungipan. I bakgrunden hörs ett skrik och familjefadersrollen gör sig påmind. Leka säger en liten krabat med tindrande ögon framför mig och jag får dåligt samvete för min oplanerade frånvaro. Med ett kroppsligt skrik gör sig medelåldern påmind och en snabb flashback gör att jag än mer förstår hur mycket mentalt frånvarande jag är. Hand i hand går vi och sätter oss på lekmattan i vårt provisoriska lekrum under trappan och jag känner under lekens gång draget från ovanvåningen som inte är helt färdigställd. jag tackar vädergudarna för det milda klimatet och skakar på huvudet för att inte fastna i de superhjältekrafter som behövs för att ha avverkat de 800 snickartimmar som en kaxig hantverkare räknade ut att det skulle krävas för att bli klar. Stolt klappar jag min son på huvudet och berättar om våra gemensamma snickarplaner på hans stundande rum.

Min superhjältekraft består av olika roller och jag känner mig som en av karaktärerna i Heroes där omgivningen stärker honom och han erhåller de superhjältekrafter han kommer i kontakt med. Jag är en social kameleont med både för och nackdelar som tar mig an olika uppdrag i vardagen både praktiskt och teoretiskt. det gäller dock att särskiljda dessa karaktärer och vara där man är. Att inte ta med sig jobbet hem, men heller inte ta med sig hemmet till jobbet. Ett Livspussel som ställer krav på att orka härda ut eventuella stormar under årets 365 dagar. Vissa dagar kavlugna andra som vilken Guddrun som helst flåsandes i baknacken.

En vilja av stål och öppen kommunikation har nu gjort att jag kan skruva karmskruvar om kvällarna och räkna ner de fåtal kvarvarande snickartimmar innan de 800 planerade snickartimmarna avverkats. Är jag stolt? Om jag är! Har jag lärt mig något? Om jag har! Tillbakablicken är som vilket lumparminne som helst som förstärker det positiva i efterhand. Dock har jag hela tiden värnat om min familj och det är något som jag kommer fortsätta med så här i nalkande juletider.

Jag och min son har i alla fall laddat upp med förberedelser inför den kommande Superhjältejulen och ser fram emot vad vi kommer få se och lära.

Helgextra: Du rör väl inte sågen?

2009-11-27T09:27:00.001-08:00

Är du en av dem som fastnat i byggets högkonjuktur och inredningens kravdjungel, som både har helg och kvällar fyllda med snickrande! Antingen för att du eller din sambo har hittat den ultimata lösningen för just ert hus. Det enda problemet med det är att pengarna inte räcker till de duktiga, effektiva och snygga hantverkarna din man eller fru vill ha. Då vill jag höja ett varningens finger i förebyggande syfte så du slipper besöka akuten i dessa sviniga och vinterkräksjuka influensatider.

"Farligt fixande"

Det gör ont att fixa det själv. 20 000 hemmafixare hamnade på akuten förra åreT. Men även proffsen kan slinta - nu har Arga snickaren skadat fingret.

Åtta av tio hemmafixare som skadas är män. Men det är i gott sällskap. Proffssnickaren och Tv-profilen Anders Öfvergård sågade sig själv i fingret när han jobbade med en tung bräda.
- Det var slarv helt enkelt. Jag sågade bort yttersta fingerspetsen med en stor sågklinga, säger han.

Fortsatte jobba
Som gammal krögare, med erfarenhet av kök och knivar, tyckte Anders Öfvergård inte att det var speciellt mycket att gnälla över. Han tejpade igen fingret - och fortsatte jobba.
- En normal hemmafixare hade åkt till akuten, men det hade inte hjälpt för mig. Och det är så tråkigt att sitta där.

Varför skadar sig så många hemmafixare?
- Jag tror det handlar om stress och press. Man blir inte klar så fort som man tänkt och börjar hantera verktygen fel och blir ovarsam.

Ser inte farorna
Hemmafixarens allvarligaste men är just fingerskador, följt av ögonskador från flis och spån. Sårskador och frakturer är inte heller helt ovanliga.
- Folk är nog inte medvetna om skaderisken innan de börjar. När du köper en såg ser du det härliga och tänker inte på det farliga, säger han.

(Aftonbladet 27/11 Mårten wallin)

Så tänk på detta innan helgens bankande och ta lärdom av denna kloka hantverkarMANs tuffa erfarenheter. Ta det försiktigt och anlita en arg, men klok snickare. På så sätt är ni rädda om ert egna fysiska och psykiska välmående och kan krydda er tillvaro med lite extra tid i ert förhållande. Eller stå ut och snickra på, men tänk på vad Alfons pappa säger:

Du rör väl inte sågen?

Sågen kan skada både dig och ditt förhållande:

"Drömmen om att själv renovera sitt hem förvandlas till en mardröm för många svenskar.
Med ordinarie jobb och familj att sköta riskerar projekten att gå ut över hälsa och relationer. Deltagarna i Kanal 5:s "Arga snickaren" var drabbade av hjärtproblem, sämre samliv och utbrändhet.
Anna Löfblad, 38, och Sven-Olof, 33, bodde med fyra barn i ett hus på tre rum och kök med källare. Deras plan var att göra nya rum i källaren, som mest användes som förråd.
- Min man samlar på allt i källaren och kan inte kasta något så det var ett stort problem. Sedan gick avloppsrören på gården sönder, då gick renoveringspengarna till det, säger Anna Löfblad.
Tv-snickaren Anders Öfvergård tvingade paret att kasta allt gammalt bråte och gjorde klart källaren.
För första gången på tolv år har de fått eget sovrum.
- Vi har sovit i vardagsrummet i alla möjliga konstellationer. Sedan har vi vaknat varje morgon med att det sitter ungar på och runt oss och spelar tv-spel och kollar på tv, berättar Anna. Vi har aldrig fått vara själva.

"Skönt att få vara ensam"
De fick ett nytt hem - och kärlekslivet tillbaka.
- Klart det är skönt att få vara ensam med sin man, säger Anna och skrattar.
Anders Öfvergård:
- Till och med jag hyr in folk när något hemma behöver göras.
- De pengarna det kostar att hyra in en expert kan rädda din relation, så det är billigt i jämförelse, säger han."

Så här säger ytterliggare en av inredarnas guru och gud:

"Experten:
Lägg pengarna på en solresa i stället Katerina Janouch, relationsexpert Expressen:
- Jag förstår inte vad folk håller på med. Att hålla på och bygga och renovera själv tar ju knäcken på vem som helst som samtidigt har jobb och barn att sköta. Det har blivit en sjuk trend det här att alla ska bygga själva. Det är nog jobbigt att bo bland hantverkare även om man inte bygger själv.
- Det är jättevanligt att relationer brakar ihop på grund av renoveringar, jag vet själv flera par. Jag tycker folk ska nöja sig med det de har om det inte är alldeles outhärdligt. Hyr då in proffs i stället. Annars, vänta till barnen blir stora och lägg pengarna på en solresa i stället!"

(www.expressen.se, 091105)

Så tänk på detta innan du tar dig an ett projekt i era Livsverk! Anlita snickare och kommunicera med varandra.

Att vara eller inte vara?

2009-11-27T04:31:00.000-08:00

Det är en märklig känsla som flyter runt i mig. För en gångs skull sitter jag en fredag med alldeles tom skalle. Vare sig tankarna eller känslorna är uppe vid ytan eller uttömda. Vet inte om jag har lyckats källsortera bort det som legat och pyrt i mig eller om locket är på och förseglat långt ner i det undermedvetna. Jag gör några trevande försök, men känner att jag inte vill anstränga mig ifall där ligger en sovande björn. Brukar oftast ha en tom bägare och säger ifrån när det blir för mycket.

Jag hade ett samtal med dansken på väg in till vår stående tid med fotbollsgrabbarna i onsdags om behovet av att prata av sig. Varför är det så att vissa samlar, samlar och till och med hamstrar funderingar och känslor för att sedan helt plötsligt ge upp. Anledningen till att vi kom in på ämnet var angående familjers förmåga, eller oförmåga, till att hantera problem som allt för ofta slutar i ett uppbrott eller skillsmässa. Kvar finns obesvarade frågor och beteenden som drabbar de oskyldiga barnen i familjerna. Varför är det så här? Vad i uppbrotten är det som skiljer sig från förr när uppbrotten inte var lika omfattande. Var det bättre förr?

Ibland undrar jag om jag har en gammalmodig syn på familjen efter som jag varit förskonad från familjeuppbrott efter att vår son kom till världen. Visst har det funnits tider då det varit tungt, men aldrig så att jag skulle ge upp familjen. Vad är det som finns hos mig och saknas hos många andra? Är jag unik eller speciell?

Jag har haft mängder av turbulenta uppbrott och skulle definitivt agerat annorlunda idag med facit i handen. Inte så att jag ångrar någonting, det gör jag inte av ren princip, men jag skulle definitivt gjort annorlunda idag efter den insikt jag fått. Bara av att tänka mig tillbaks till dessa tider då jag utsatte min respektive och mig själv för rena vansinnet. Dock tog jag mig igenom det med en mycket dyrköpt erfarenhet. Är det vad som återgäldas idag? I så fall hoppas jag att det kom något positivt utav denna tid hos den då drabbade flickvännen.

Spelar vi sociala spel med egocentriska handlingar där vi rättfärdigar det med att det är för barnens bästa som vi splittrar familjen eller tar vi större hänsyn till vad som kan ske i motgångar? När är ett uppbrott befogat utifrån ett barns perspektiv? Hur länge ska vi kämpa innan handduken kastas in och bohag och barn ska delas upp i tid och pengar. Vad kan göras annorlunda för att famijeuppbrotten inte ska bli så omfattande. Vad blir konsekvenserna för oss själva och barnen i framtiden? Vissa barn anses köpas till en rättfärdighet och blir bortskämda, andra tappar kontakten med antingen sin mamma eller pappa där någon av dessa, eller båda, vill återgälda och be om förlåtelse senare i livet för det de försummat och andra barn tappar helt förtroende för vuxna och blir föräldrar till sina egna föräldrar. Detta är bara några av de barn jag stött på, det finns säkert tusen och åter tusen andra alternativ både med positiva och negativa konsekvenser för familjemedlemmarna.

Är det så att vi tar för stor hänsyn till omgivningens känslor och ger upp eller bryr vi bara om oss själva och min egna strävan till mitt egna självförverkligande? Har vi fått mer av ett känslosamhälle eller mindre? Det finns säkert mängder av andra orsaker och jag är nyfiken på vilka dessa är. Men i flertalet av de fall jag stött på eller läst om så är den gemensamma faktorn kommunikation eller brist på kommunikation.

Mycket av dessa funderingar dök upp efter gårdagens film Interview med Steve Buscemi och Sienna Miller. Filmen handlar om reportern Pierre Peters som blivit tilldelad en intervju med för honom ointressanta och ytliga kändisen Katya. Dessa två tycks inledningsvis inte ha någonting mer gemensamt än intervjutillfället. Ju mer tid de tillbringar tillsammans desto fler gemensamma faktorer upptäcker de. Hemligheter, frågor, problem, intressen vävs samman och allt handlar många gånger om en väg till att öppna upp och såra, men även av omtanke utifrån tidigare erfarenheter. I de flesta fall efter ett knivhugg infinner sig en ångerfullhet och samtalet fortsätter i en ödmjukare ton för en stund. Det böljar fram och tillbaka och slutet, ja det får ni se själva.

Under filmen väcktes en hel del funderingar hos mig om våra egenintressen och dömandet av varandra samt våra sätt att samtala och finna tillbaks till varandra. Hur vi inte lyckas med att nollsställa oss och finna våra gemensamma intressen utan istället letar vi efter skillnader och dömer därefter. Vid ett antal tillfällen är mötet på väg att avslutas, men återupptas efter några meningar och de finner ytterliggare vägar för antingen ett scoop och vägen tillbaks till kändisskap eller av omtanke när känslor uppstår på grund av tidigare mörka hemligheter i deras tidigare fader - dotter relation.

Denna film kan tyckas lite långsökt i ett samtal om familjemönster där mörka och stundtals destruktiva handlingar avlöser varandra, men det jag vill ha sagt är hur att de finner vägar tillbaks till varandra i samtalet. Ibland för att såra och ibland av omtanke. När skulle detta samtal egentligen avslutats? När sårade det och när betydde det någonting? Hur ska vi veta när det är dags att ge upp?

Tänk om jag haft dessa svar! Det hade sparat mycket kraft och lidande i min omgivning!

Ja, se vad som kan dyka upp en tom fredagseftermiddag. Det fanns något i den mentala bägaren som jag nu tömt ut på mitt vita papper. Min kommunikationsstrategi tycks fungera för mig och min familj och det är jag glad för.

Tona ner!

2009-11-24T01:31:00.000-08:00

För en hetlevrad rättvisekämpe och man blev artikeln i SvD den 24 november en tankeställare och ett verktyg att arbeta vidare med. Var lugn och bestämd!

"Uppdämd jobbstress dödar"

Se upp om du har svårt att säga ifrån på jobbet när du blivit illa behandlad, varnar svenska stressforskare. Det kan fördubbla din risk att få hjärtinfrakt, åtminstone om du är man.

Det är väl känt att svårkontrollerad stress i arbetslivet kan leda till flera olika sjukdomar, inte minst hjärtproblem. Men nu visar det sig att också att vårt sätt att reagera på det vi uppfattar som orättvis behandling på jobbet kan vara minst lika förödande. Det farliga är att inte öppet reagera på påhopp och ojustheter – till exempel genom att dra sig undan från konflikter eller att hålla tyst.

En svensk forskargrupp rapporterar om denna nya risk efter att ha följt 2755 friska män vid 20 företagshälsovårdsmottagningar i Stockholmsområdet. De undersöktes 1992–1995 och därefter registrerade forskarna deras sjukdomsutveckling fram till 2003.47 av dem fick hjärtinfarkt eller dog i en hjärtsjukdom. Vid Jämförelser mellan dem och de fortfarande hjärtfriska i gruppen framkom den fördubblade hjärtrisken med det som kallas ”undvikandestrategi”.

–Vi har visserligen inte undersökt den saken, men ett råd kan väl vara att människor försöker säga ifrån och reagera på för dem kränkande händelser på jobbet istället för att tiga eller gå därifrån, säger Constanze Leineweber på Stressforskningsinstitutet vid Stockholms universitet.

Att hetsa upp sig, skrika och bli rejält arg är dock knappast rekommendabelt som strategi. Det gäller att säga ifrån på ett bestämt sätt.
(www.svd.se)

Äntligen måndag?

2009-11-23T09:57:00.000-08:00

Det finns dagar som är tyngre än andra. Dagar då stora krafter sliter och drar i varje liten del i kroppen. Men så finns det dagar då allt känns enkelt, smärtfritt och ljusnande. En sådan tid är nu. På sistone har det handlat om fokus. Tänk och agera! Problemet tidigare har till stor del handlat om att just tänkandet inte lätt till något agerande och det har startat kolossala vemodskrockar. Där finns en vilja och en kraft, men ingen riktning. Som det är nu har dessa pusselbitar länkats samman och tänkandet blir mindre och agerandet större.

Handlingsutrymmet i helgen har legat på det lite mindre mentalt krävande planet, men mer på det fysiska. Livsverket har fått sin beskärda del och det börjar närma sig ett kapitel med utrymme för avslutade kapitel. Sovrummet blir troligen klart till första advent och det är då första gången på över tio år som vi har ett ordentligt och färdigt sovrum.

För en målsättningsstrateg som mig handlar avslut om att bearbeta upp en ny plan. I detta fall arbete och svettandes ansträngningar för ett idylliskt julfirande med Anna Anka på kanal tre. Det vankas nya tider i jul med utrymme för avkoppling och mindre beslutsafattande processer. Åtminstone en mindre, sovrummet i detta fall. Dock verkar det alltid finnas utrymme för fler val och andra tillkrånglade lägen i vår familj. I dag blev en sådan dag. Effekten blev att vi fick lite egen kvalitetstid i vårt sovrum bland tapetremsor, lim och spackel. Kvalitetstid till att välja fyra nyanser av vitt.

Ursprunliga planen var att vi skulle gå till tapetaffären och få med oss en vit tapet hem för att inte hamna i tidsnöd. Resultatet blev fyra tapetkataloger med olika nyanser av vitt. I vår familj blir det oftast inte som vi tänkt oss...

Ljus i tunneln eller ringar på vattnet?

2009-11-19T06:46:00.000-08:00

Äntligen lite ljus i ett eländesskildrat samhällsklimat. Hoppas detta sprider ännu mer ringar på vattnet, men att det även medföljer kvalitetsarbete och ett gott integrationsarbete.

"Sjöbo välkomnar ensamma flyktingbarn
Publicerat den 19/11 i DN

Sjöbo kommun, som hittills sagt nej till att ta emot ensamkommande flyktingbarn, har svängt 180 grader och ska nu utreda hur upp till fyra asylsökande barn ska kunna beredas plats i kommunen och tas om hand på ett vettigt sätt.

Kommunstyrelsens arbetsutskott sade i går ja till det socialdemokratiska oppositionsrådet Bo Nilssons motion om att ta emot flyktingbarn. Det enda parti som sade nej var det riksbekanta Sjöbopartiet, rapporterar Skånska Dagbladet och Ystads Allehanda.

Sjöbopartiet bildades under ett annat bråk om flyktingmottagande på 1980-talet.

Nu har familjenämnden fått i uppdrag att skyndsamt utreda frågan om ensamkommande flyktingbarn innan den kommer upp i kommunfullmäktige."

Ska nu fokusera på det goda i vår omgivning samt njuta av höststormarnas krafter.

Sverige, ett nytt brinnande Mississippi?

2009-11-17T23:03:00.000-08:00

Nedan följer ett tydligt exempel när bakomliggande felaktiga påsåenden används i egensyfte. Denna gången inom politiken. Allt för ofta ser jag exempel där det råder brist på bakomliggande stöd och frågeställnignar som sedan överförs till "den allmänna opinionens röster".

Skönt att se att det finns hopp för humana och mänskliga värderingar i ett annars kallt och känslolöst skildrat Sverige.

Låt inte de som gnäller högst föra opinion!

Ett tydligt exempel på när någon säger sig ha majoriteten bland invånarna med sig utan att ha belägg för det går att läsa i Sydsvenskan 17 november 2009. Kan du finna några andra galenskaper i denna artikel? Börjar likna rena amerikanska södern vad gäller metoder och värderingar.

"Med stöd från Vellingeborna ville kommunledningen stoppa transitboendet i Hököpinge. Men en opinionsundersökning visar att bara 18 procent håller med.

– Kan vi stoppa det, så ska vi stoppa det.

Det sade Carina Larsson (M), ordförande i M-nämnden, på mötet förra tisdagen i Hököpinge. I ett brev på hemsidan talade kommunalråd Lars-Ingvar Ljungman (M) om att kommunens invånare blivit överkörda. Och i en chatt med Sydsvenskans läsare två dagar senare skrev han: ”Jag har hela tiden hävdat att jag anser mig ha en majoritet av invånarna med mig.”

Men i själva verket hade inte kommunledningen något stort stöd bland Vellingeborna.

Sydsvenskan har låtit GFK Sverige göra en opinionsundersökning i Vellinge kommun. Enligt den tycker endast 18 procent av kommuninvånarna att transitboendet för ensamkommande flyktingungdomar bör stoppas. 63 procent håller inte med kommunledningen, utan anser att boendet bör få vara kvar.
– Det är tydliga siffror. Kommunledningen har gått ut med att de har stöd av majoriteten, men det är lögn.

Det säger Caroline Theander, 35 år, och är en av dem som har reagerat på att kommunledningen säger att Vellingeborna står bakom den. Hon, som har bott i Vellinge i större delen av sitt liv, kände förra veckan att hon måste göra något. Att inte välkomna flyktingbarnen rimmade illa med hennes egna värderingar och hur man ska vara mot andra människor.

Hon skämdes för kommunens agerande och för första gången i sitt liv skrev hon ett mejl till politikerna. Hon postade det direkt till kommunalrådet.
– Det här är allvarligt. De säger att Näsetborna står för något som de inte tycker.

Hon har också, tillsammans med dottern Hanna, 16 år, startat en julklappsinsamling till barnen på boendet.

En annan Vellingebo som försökt att få kommunpolitikerna på andra tankar är Anders Bergman, 48 år. Han är inte förvånad över resultatet i undersökningen.
– Jag har ett stort frågetecken för om kommunledningen har koll på vad invånarna tycker. Kommunledningen gör antaganden baserade på egna värderingar, säger han.

Han säger att sedan han flyttade till Velllinge 1996 har han inte mött någon personligen som inte vill att kommunen ska ta emot flyktingar. Att kommunledningen driver linjen tror han beror på att de kritiska är de mest högljudda.

En av kritikerna är 71-årige Gert Nilsson i Vellinge. Han skickade i förra veckan ett uppmuntrande mejl till Lars-Ingvar Ljungman, där han skrev att minst 75 procent höll med kommunledningen i frågan om transitboendet.

Det låga stödet på 18 procent i opinionsundersökningen förvånar Gert Nilsson.
– Det låter jäkligt lite och är inte alls det intryck jag får när jag pratar med folk här i Vellinge. Och jag är en snackebror som pratar med många.

Gert Nilsson viker sig för undersökningens resultat. Men helt övertygad är han inte.
– Innerst inne tycker nog de flesta som jag. Men de vågar kanske inte vara ärliga när de blir uppringda.

Ingvar Lundéhn, 68, i Höllviken är inne på samma linje.
– Folk håller kanske inte med på grund av opinionsläget. Eller så vågar de inte svara helt ärligt, tror Ingvar Lundéhn som också mejlat Ljungman och helhjärtat stöttat hans linje.

Både Gert Nilsson och Ingvar Lundéhn anser att sakfrågan hamnat i skymundan.
– Problematiken är om Sverige ska ta emot dessa så kallade barn. Och man blir förbannad på att Malmö gått bakom ryggen på Vellinges ledning, säger Ingvar Lundéhn."

Dagens frågeställning

2009-11-17T09:31:00.000-08:00

Efter att Sessan varit och dinerat i flott och pampig miljö kom hon fram till samma slutsats och frågeställning som jag gjorde efter att jag varit verksam i den offentliga sektorn i ett antal år:

Vad är det dessa högt uppsatta tjänstemän är så rädda för?
Varför är det så farligt att arbeta utefter verklighetens premisser?

Har man blivit så fullständigt skrivbordiserad att man inte vågar ställa de kritiska frågorna för att kunna utveckla och utvecklas?

Istället för att arbeta mot verksamheter som har insikt i olika ämnen försöker en del offentliga tjänstemän kartlägga en verklighet som man TROR sig ha insikt i. Men ingen vågar, eller vill, ställa frågor till de det berör. Dessutom blir det så uppenbart att de rör sig kring frågeställningar och slutsatser som inte kommer fram till oss medborgare. Det räcker med att gå ut på ett antal hemsidor för att öppna upp Pandoras ask och se vad som försiggår eller inte försiggår i kommunernas folkhäsloarbete. Att stå och skryta om det som gjorts och stannat i korridoren eller på skrivbordet är inte till deras fördel, hur mycket det än försöks få fram till en intern åhörarskara.

Öppna upp Pandoras ask och våga lyssna på medborgarna. Det är dem ni arbetar för! Inte för er egen självuppfyllande profetia.

Det gör mig mycket bestört att få höra att det inte hänt någonting på senaste tiden, men att det påstås att det gjorts en hel del. Att inte arbetet kommit längre i folkhälsans långsiktiga planering för att finna en väg till en hållbar utveckling gör att jag ser dystert på framtidsutsikterna. Samtidigt ställer jag stort hopp till de som verkligen arbetar med frågorna och som belyser de "sanna" frågeställningarna för att lyfta upp problemformuleringar till ytan. Hoppas att det kommer en dag då medborgarna kan berätta och uppskatta skrivbordsarbetet. Den dagen kan de rättfärdiga folkhälsokämparna få stå i en pampig och flott sal och stoltsera med det arbete som verkligen uträttats!

För att se om din kommun har lyckats med sitt follkhäsloarbete kan du testa dig själv med att svara på dessa tre frågor?

1. Vad är folkhälsa?
2. Hur arbetar din kommun för en hållbar folkhälsoutveckling?
3. Vem gör vad och varför?

Klarar du detta tycker jag du ska ge en eloge till dessa personer som arbetar med folkhälsoarbetet och visa dem en stor uppskattning för det arbete de gör.

Önskvärda egenskaper!

2009-11-16T06:00:00.000-08:00

Ny vecka och nya tag. Efter att ha svettats, hostat och harklat isolering hela helgen är det dags att hoppa i arbetskostymen och utföra handlingar i medmänsklighetens kölvatten. Likt en superhjälte ska jag förmedla hopp och tro på en annars hopplsöt beskriven marknad, nämligen arbetsmarknaden. En marknad fylld av trender och konjunkturer. Många gånger beskrivs det i massmediala sammanhang så fruktansvärt svart eller vitt, men jag vill hålla mig till gråzonen. Något som har gjort att jag har tagit mig fram, i mina ögon sett, framgångsrikt. Med framgång menar jag att jag har blivit anställd där jag velat. Jag har sluppit arbetslöshetspiskans vinande krav och måsten. Mycket tror jag på mina sociala kameleontegenskaper och därmed samlat på mig en bredd som jag är otroligt stolt över, om man får vara det i Jantesverige.

På flyget hem kom jag över en artikel i DN den 10 november om vilka ord som ger dig jobb. Förra gången jag tog del av en sådan information så var ordet självständig det de flesta arbetsgivare ansåg vara den mest åtråvärda egenskapen hos sina potentiella medarbetare. Denna gången var det:

Strukturerad, självgående och prestigelös.

Det är fortfarande individualistiska drag som eftersöks och som anses vara vägen till produktiva och kunniga anställda.

Så om du är arbetslös så våga tro på dig själv för det verkar vara nyckeln till arbetsmarknaden! Det är lika intressant varje gång en sådan här granskning genomförs, för jag tycker det beskriver vad vi vill förmedla för människosyn och egenskapskrav.

Här är hela listan i sin helhet:

Vanligaste orden i jobbannonser
1. Strukturerad
2. Självgående
3. Prestigelös
4. Initiativrik
5. Ansvarstagande
6. Utåtriktad
7. Positiv
8. Serviceminded
9. Flexibel
10. Säljinriktad
11. Stresstålig
12. Pedagogisk
13. Entusiastisk
14. Analytisk
15. Kommunikativ
16. Kreativ
17. Disciplinerad
18. Resultatinriktad
19. Nogrann
20. Tävlingsinriktad.

(DN 10/11 "Här är orden som ger jobb")

Uppfyller du egenskaperna på denna lista, gratulerar då är det bara välja och vraka! dessutom verkar kunskap vara något överflödigt i vårt säljinriktade och individualistiska samhälle.

Hur ska familjefadern vara?

2009-11-12T23:35:00.000-08:00

Mer tid över ger utrymme för kvalitet. Men hur ska jag vara, hur ska vi vara, hur är vi? Att vara mentalt frånvarande är ingen kvalitet och det märks tydligt, då jag sitter och leker på golvet, men samtidigt pratar med Sessan. Rätt vad det är får jag mig en spark över smalbenet och jag markerar med att gå därifrån. I andra rummet hör jag ett stort tjut och jag går tillbaks och börjar om. Denna gång mentalt på plats och sätter mig in i bilar och tågs ljud och både möjliga och omöjliga hopp. Resultatet blir tydligt, jag var inte där förra gången. Men hur ska jag vara en god familjefader? Är jag den stereotypa karriärsfarsan? Sökandet och funderandet hoppas jag gör att jag finner en kvalitativ väg till leken och lyckan.

"Alla tiders pappa"

Femtiotalets sista år ger inga tecken på att mans- eller papparollen är under förvandling. Pappa är lik sin pappa – familjeöverhuvud, och ofta frånvarande.
Det finns många vittnesmål om att de fäder som byggde efterkrigstidens folkhem var icke närvarande för sina barn. ”Fast du var trygg som urberg/var du fjärran som en sol” sjunger Ola Magnell, född 1946, i sin låt ”Pappa”. Ulf Lundell har i intervjuer och böcker berättat om sin far, den plikttrogne smidesarbetaren och småhusbyggaren, som han aldrig kom nära.
Skå-Gustav Jonsson, femtiotalets pionjär för antiauktoritär barnuppfostran och skapare av den uppmärksammade barnbyn, hade svårt att få tid för sina egna barn – om detta vittnar sonen Staffan Lamm i ”Boken om mig” från år 2000.

År 1959 är de internationellt mest kända svenskarna FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld, som är inbiten ungkarl, och tungviktsvärldsmästaren Ingemar Johansson som visserligen är småbarnspappa men inte precis håller fram den sidan av sin personlighet.

1969 – Den klantiga pappan
I 1960-talets antiauktoritära strömningar blir även pappa ifrågasatt. När fadersrollen hamnar i nytt ljus blir resultatet inte alltid till fördel för familjens överhuvud. Pappa framställs ofta som en ömklig klantskalle – i bästa fall välmenande, i värsta fall skadligt egocentrisk.
1963 är det premiärdags för tv-serien ”Vi på Saltkråkan”, skriven av Astrid Lindgren. Miljontals tv-tittare lär känna Melker Melkersson, pappan som ger den manliga taffligheten ett ansikte. Änklingen Melker kan inte göra någonting utan att misslyckas – ibland undrar man om det är självaste Kaspar Hauser som gått i land på Saltkråkan. Dock älskar han sina barn oförbehållslöst.
Samma år gestaltar Keve Hjelm en pappafigur som är lika hopplös som Melker men utan dennes älskvärda drag. Det handlar om Bo Widerbergs film ”Kvarteret Korpen”, där Keve är fadern och Thommy Berggren spelar sonen, en ung man med författardrömmar. Keve Hjelm visar en filmpappa som är så långt ifrån manlig förebild man kan komma – försupen, lögnaktig, självömkande.

1979 – Velourpappan
Svenska pappor blir 1974 först i världen med att få rätt till betald föräldraledighet. Inledningsvis går det dock trögt. För att öka intresset för reformen sjösätter Försäkringskassan 1977 den numera klassiska reklamkampanj där tyngdlyftaren Lennart ”Hoa-Hoa” Dahlgren poserar med ett spädbarn i famnen. Syftet är naturligtvis att visa att även stora starka karlar kan vara hemma och sköta små barn. Men med dagens mått mätt är det nog velourvarning på lurvige ”Hoa-Hoa”.
En annan mjukispappa som kliver in i vårt kollektiva medvetande under 1970-talet är Alfons Åbergs namnlöse far, han som i nästan alla lägen sitter småmysande i sin fåtölj med pipan i munnen. Den tecknade tv-serien, där skådespelaren Björn Gustafson ger röst åt pappa Åberg, har urpremiär på nyårsafton 1979. På 1970-talet kommer också en ny favoritpryl för alla mjukispappor – bärselen från Babybjörn. Bärselar har naturligtvis funnits i alla tider, men det här är den första mondäna, designade varianten.

1989 – Mångfaldspappan
Pappaledigheten vinner terräng och pappatyperna blir fler och fler. På 1980-talet gör den jäktade yuppiepappan entré: han som vill göra karriär men samtidigt ändå ta sitt ansvar för det uppväxande släktet. Han bokar in babysim och dagishämtning i filofaxen. Trenden är att barnen ska vara med överallt: de anskrämliga orangea barnsadlarna blir en måste-accessoar för alla cykelburna pappor.
Rock’n’roll-pappan lägger öronskydd i skötväskan och tar med barnen på festival. Ryggsäcksluffarpappan låter avkomman följa med till Sydostasiens stränder.
Klantpapporna får ett nytt skyddshelgon i Homer Simpson, lika lat som impulsiv (serien började sändas i Sverige i december 1990).
Bille August, Danmarks storpappa, slår igenom med ”Pelle Erövraren” där Max von Sydow känsligt gestaltar Pelles kuvade och konflikträdde far.
Karriärpappan Klas Eklund vet inte om det, men sexton år framåt i tiden ska han bestås ett inte alltför smickrande porträtt i sonen Sigges roman ”Det är 1988 och har precis börjat snöa”.

1999 – Den grubblande pappan
Hurdan ska en bra far vara? Kraven ökar och det sena 1990-talets pappa har en uppsjö av handböcker att söka kunskap i. Allt från Lars H Gustafsson (åttabarnsfar och barnläkare) med standardverket ”Barnapappa” till Rob Parsons självhjälpslängiga ”Världens bästa pappa på sextio minuter”.
Trots – eller kanske tack vare – mångfalden av goda råd, föreställer några av decenniets starkaste pappaporträtt villrådiga och grubblande fäder.
I januari 1999 (något år senare i Sverige) får tv-tittarna stifta bekantskap med Tony Soprano, en hårdför maffiaboss och tvåbarnsfar som försöker bemästra sina panikångestattacker med hjälp av samtalsterapi. Hans förhållande till barnen Meadow och AJ är allt annat än öppet och tillitsfullt och Tony grubblar över varför det blivit så.
Samma år har ”American Beauty” premiär med Kevin Spacey i huvudrollen som tungt fyrtioårskrisande tonårspappa. Tillvaron i villan är inrutad och passionslös och Spaceys rollfigur hittar ingen utväg – annat än att hopplöst förälska sig i dotterns väninna, samtidigt som han börjar röka marijuana och lyfta skrot i garaget.

2009 – Den omskrivna pappan
Sista året på 2000-talets första decennium finns det tecken på att pappabilden suddats ut totalt: tv-tittarna kan följa Ragnar Bengtssons försök att få i gång mjölkproduktionen för att kunna ge sitt barn bröstet.
Å andra sidan tycks intresset för att dissekera den traditionella papparollen vara större än någonsin. Romaner om pappor är en boktrend som 2009 vuxit sig nästan oöverblickbart stor. Vi kan bland annat läsa om den folkkäre konstnären och författaren Stig ”Slas” Claesson och hans papparoll. Den var inte alltid så berömvärd, enligt vad sonen Nils berättar i boken ”Blåbärsmaskinen”.
Andra författare som beskriver sina fäder är Alex Schulman om pappa Allan i ”Skynda att älska” (nu driver Alex bloggen ”Att vara Charlie Schulmans pappa”), Erik Wijk om pappa Olof i ”Allt vi här drömma om” och Hanna Hellquist om pappa Lars-Erik i ”Karlstad Zoologiska”. Tidigare år kom Åsa Linderborgs ”Mig äger ingen” och Susanna Alakoskis ”Svinalängorna”.
Gemensamt för böckerna är att även om pappan i allmänhet ses i ett försonande ljus, så handlar det om komplicerade relationer.
Kanske är det först i år vi är beredda att skärskåda pappans roll."

Artikeln är hämtad från www.DN.se och skriven av Erik Ohlsson. Publicerades 2009-11-08.

Dumt att gnälla!

2009-11-12T23:18:00.000-08:00

Dumt att gnälla när man har det bra. Nu står jag med en tom agenda framför mig och det är skönt att tillåta sig att koppla av och planera för bara någon dag framåt. Jag vet inte vart jag är på väg och det var längesedan den känslan fanns inom mig.

Så nu njuter jag av Framing Lips och låter det vara så ett litet tag framöver.

You don't know what you're becoming
Who knows what you're going to be
We don't know where we're going
We don't know because we can't see

If I could tell your future
I'd say love the world you find
In the dark times and the hard questions
Let some sunshine in your mind

Sun is rising
I think that's good
Just now realizing
Some things you never thought you would

Sun is rising
I think that's good
You're just now realizing
Some things you never thought you would

På banan!

2009-11-12T02:22:00.000-08:00

Nu är jag äntligen på hemmaplan igen och kan andas ut efter en tung period med ett flertal svenska destinationer avverkade. Kunskapen som jag samlat på mig väger tungt och den "ifrågasättande" och "reflekterande" ådran i mig har fått sin beskärda del. Det har varit en översköljning av reflektioner, anekdoter, lagar, regler och förhållningssätt att hämta in och granska. Lärorikt och mycket, mycket intressant.

Men det ska bli skönt att nu få lite tid till att bygga upp de gamla rutinerna och lägga upp en plan och målsättning framåt. Jag har levt lite väl länge i nuets ingemansland och känner att jag har mycket att styra upp i vanor och beteenden igen för att allt ska vara till belåtenhet.

Framöver ligger bloggande ytligheter och det gör det lättare att ersätta dessa med Livsverkets ursprung. Med ersätta menar jag att jag äntligen kan hoppa i snickarbyxorna och bara låta hammarslagen eka, dessutom med gott samvete. På så sätt frigörs tankeenergi till en del andra reflektioner i vår vardag. Jag kan med andra ord pusta ut och luta mig tillbaks med ett leende på läpparna. Vardagens krig är besegrat och jag har tagit mig ur ett virvarr av måsten, deadlines och andra vardagsbestyr. Energireserverna är fulltankade och endorfinproduktionen har börjat producera och leverera.

Jag är tillbaks... och jag har nu ett antal nya berikande lärdomar med mig i ryggsäcken.

Jag tänker alltså finns jag!

"Sanningar" som spetsar oss!

2009-11-07T01:08:00.000-08:00

Någon har tagit pålen ur mitt hjärta. Jag lever. Äntligen kan jag se min spegelbild. Med en odödlig kraft ska jag resa mig upp ur askan och slåss för en sak. En sak som vi alla borde mobilisera mot. Men vad är gott och vad är ont! Luftslotten är stora och mäktiga, missilerna kommer med kraft och slår plötsligt ner i våra liv. Likt vampyrer dras vi mot mörkret och vill suga ur det mesta ur våra liv. Vi vill leva, men lever vi?

Kraftiga totempålar håller oss kvar i våra bestyr. Ord och sanningar manövrerar bort oss från ljuset. Vi börjar bli ljusskygga och utfärdar goda gärningar med mobilen i vår hand framför den ena insamlingsgalan efter den andra. Pengar talar och gärningar tystnar. Greve Dracula bygger slott i våra städer som vi vill tysta med alla medel. Med kostymer och högafflar i våra händer driver vi det onda ur våra byar. Något som vi alla inte vet vad det är, men som vi tror oss veta. Ord manövrerar och mobiliserar krafter och lockar fram krafter i oss som hellre slåss än talar. Sofistikerat ordbajseri fördunklar våra sinnen och vi tror på denna sanning. Vi är vampyrer som verkar i skymningen. Låt oss tro på gryningen och det sunda förnuftet. Annars kommer vi sitta i våra gungstolar och gråta med en påle instucken i vårt hjärta. En påle som är svår att dra ut...

Som Kent uttrycker det: "Genom hålet i mitt hjärta kommer räddningen tillslut".

Så dra ut din påle och verka för det goda. Låt gärningarna tala framför den SMS slitna tummen!

Vi möts i gryningen...

Rött, dött och förgånget.

2009-11-06T12:57:00.000-08:00

Ett känslohav sköljde över mig. Hjärtat pumpade ut sina svallvågor av syrerikt blod. Själen vände, vred och matade mig med känslor från förr. Huvudet hängde inte med och tårkanalerna svämmade över. Läpparna torkade ut och narig hud smakade blod när jag spännde ihop mina käkar mellan hulkningarna. Jag vet inte i vilken tidsrymd jag befann mig i och såg plötsligt hur jag satt i min turkosa IKEA fåtölj med tonvalsluren mot min kind och jag kännde precis likadant som nu.

Skillnaden är att detta var 16 år sedan. Hopp och känslor har format mig till den jag blivit, men jag strävar fortfarande. Strävar, kartlägger och anpassar. På ett flertal ställen har jag fått höra vilken otroligt klok och insiktsfull man jag är. Själv har jag hängt upp mig på att jag är en pojke som gråter. En pojke som fick ta emot stryk för sina glasögon och lapp för ögat. Någon som gav sig själv piskrapp för att han inte var som alla andra. Någon som fått för sig att pojkar inte gråter. Ensam skugga som slagits för det goda i hans omgivnigen. En godhet som formade honom till den pessimist han blev.

Skepnaden som tog form i mig var likt en social kameleont på två ben. Den inre röda tråden som formades efter frågan "vem är jag" blev till ett nystan. Ett nystan med små röda trådar utan ände och jag gick vilse...

Fortfarande kan jag leta efter någon av ändarna. Framför min syn blinkar den trasiga neonskylten med pornografisk röd färg där budskapet "hur är jag" blinkar till och från. Denna själsliga fråga gör att jag månad efter månad åker en känslomässig berg och dalbana. Hjärnan skrumpnar och instinkterna tar överhanden. Böckerna som format mig har tappat ord likt en dyslektiker som söker sammanhang och försåelse bland de obegripliga och skuttande bokstäverna. Nostalgiska dolkar hugger mig i sidan och jag sväljer min Omeprazol för att döva smärtan. Min skepnad har blivit vag med min vuxendom och jag hittar fokus i den lilla bakspegel som tidigare varit så tabubelagd.

Dock är jag den jag är och jag lever med mina diaboliska krav. Jag går och odlar i min trädgård och jag trivs i min trädgård. Men jag lever och arbetar efter mina drömmar och de byggs till luftslott tillsammans med min familj för var dag som går. Var och en av dem har fått med sig vars vapen för att driva bort mina demoner. Jag är en djupt rotad pessimist som försöker byta skepnad och anta livets utmaningar bland livets grymheter. En kämpande Don Quoite mot samhällets giriga väderkvarnar. Min kamp är för en hållbar utveckling, men syns jag inte så finns jag inte. Mitt hopp står till att vi hittar rätt i tillvaron och att jag kan bidra till någon enstaka vägskylt mot landet "Lycka".

För tillfället är vardagen röd, död och lever i det förgångna. Dock har jag uppnått en av mina drömmar så varför skulle det inte kunna bli fler...

Idag fångade jag min ungdom då ljuv musik uppstod och jag var åter den gråtande 13-åringen med min nyinköpta LP-skiva i min hand. Min hjärna öppnades upp likt en konservburk och en näve tro kastades in i systemet. Nostalgin flödade och pojken i mig tog åt sig varje ord som sades:

Ingen lämnas kvar
Vi hämtar dig bakom fiendens linjer
Ingen lämnas kvar
Vi skyddar dig med all kraft vi har mot svinen
Om jag fick regissera slutet
Tystnad! Tagning!
Man vet man blivit gammal när ens ungdom
börjat glittra som Allens Manhattan

Dan före dan...
Som det strålar från ditt hjärta
som en motorväg av ljus
Genom hålet i mitt hjärta
kommer räddningen till slut
Genom hålet i mitt hjärta
kommer räddningen tillslut
Genom hålet i mitt hjärta
Har du kartan kvar?
Eller en aning om var vi är på väg så led oss
Inget lämnas kvar
Vi saboterar allt vi inte kan ta med oss
När du öppnar fönstret blåser en vårvind
Förändring
& bakom murarna vid ån lämnade jag spår
jag skrev mitt namn i vattnet
så du vet var jag finns...
När det strålar från ditt hjärta...

Därefter satte jag på mig mina slitna Shellglasögon, lutade mig tillbaks i min Strindberg fåtölj. Smuttandes på min 36-åriga Mchlachlan slog jag upp första sidan i Dagens industri. Vuxendomen hade kommit ikapp mig...

Grubblerier en sen måndag!

2009-11-02T12:19:00.000-08:00

Utbildnig efter utbildning får mig till att inse det jag en gång i tiden våndats över. Grubblerier har fallit på min lott som jag tidigare skämts över. En av anledningarna till att jag nu återigen reflekterat och tagit mig an min dåtida personlighetskaraktär är alla utbildningar jag farit landet runt på. Senaste tidens tankar och funderingar har därför aktualiserats i min hjärnbalk och har uteslutande kretsat kring etik och moral i vårt nutida samhälle. Min moraliska Sartre kamp har tagit form och det har landat i funderingar kring människans innersta kärna.

Vad är det som får oss att göra som vi gör och vad driver oss?
Hur långt kan vi driva människans skapelser?

För några dagar sedan hade jag, några teoripass mindre, gott hopp. Nu vet jag inte längre! Människans ondska har en mängd bakomliggande orsaker och till det hör bland annat faktorer så som girighet och makt. Precis som vår kungliga Lagerkvistska dvärg funderade över och frossade i. Efter senaste socialmedicinska pass kunde jag i mitt stilla sinne utforma en teori som satte droger i epicentrum till en mängd grymheter som skildras runt omkring oss i kvällstidningars eländeslektyr. Och så tror jag fortfarande att det till stor del är. MEN och nu kommer jag till ett stort "men" och som får mig att rysa av obehag. Vi människor verkar till stor del även lägga våra moraliska handlingar i händerna på expertisroller både förr och nu.

För ett antal år sedan utfördes Millgrams experiment som skulle se hur långt "normala" människor var villiga till att gå i forskningens dunkla korridorer. I experimentet skulle ett visst antal försökspersoner dela ut stötar till en elev som skulle svara på ett antal frågor. Vid fel svar utdelades en stöt och för varje felsvar blev voltstyrkan högre och högre. I slutändan handlade det om dödliga doser och som flertalet av dessa "normala" personer utsatte den svarande för. Mina tankar har grunnat länge på denna situation och vad vi kan utsätta andra för då vi har någon att skylla på.

Dagens avsnitt av Vetenskapens värld satte mina celler än mer i huvudbry då avsnittet behandlade ämnet våld och grymheter. Här dök då Millgrams teser återigen upp framför mig, fast nu ett antal år senare och i min förhoppning några klokskaper rikare. Tyvärr fick jag förkasta tesen då 9 av 12 försökspersoner utsatte eleven återigen för 450 Volt och en del utan att blinka. Så nu är jag tillbaks på ruta ett och få grubbla, grubbla och grubbla vidare.

Som tur väl är består tankarna inte lika ofta av dessa djuplodade funderingar utan håller sig även till det klassiska råttracet i min nutida samhällskarusell. Tyvärr bidrar karusellen till att jag får ta genvägar till mitt innersta svarta hål och jag förkortar ner tankespiraler och låter dem inte alltid vidareutvecklas i vardagens hets. Kanske är det därför vi inte lär oss av historiens misstag och gör samma misstag åter, åter och återigen.

Vi ställer tillbaks utemöblerna!

2009-10-27T11:26:00.000-07:00

Jag jagar och jagar, men sömgångarkänslan består. Kvalitet har fått stå åt sidan för kvantitet och utbildningarna avlöser varandra på jobbet. Vissa bättre än andra och detta påverkar sinnet och humöret under en minerad period. Men hoppet är det sista människan överger och jag tar in allt vad jag´kan för att bearbeta detta när jag landar. För tillfället är jag bosatt i en resväska och det är bara att hålla ut under årets mest jobbiga vecka.

" Årets mest jobbiga vecka
Går det trögt på jobbet just nu?
I så fall är du inte ensam om upplevelsen.
Enligt forskare är detta den mest oproduktiva veckan på hela året.

I söndags ställde vi tillbaka klockan en timme. Därmed är det rejält mörkare på morgonen, och snart blir det även mörkare på eftermiddagarna.

Det här slår hårt mot arbetsmoralen första tiden efter tidsomställningen – så hårt att produktiviteten rasar 50 procent den här veckan, enligt Daily Telegraph.

Hälften kämpar med att klara veckan
Hela 52 procent kämpar med att klara arbetsuppgifterna i veckan, och åtta procent planerar att sjukskriva sig eftersom de blir så deprimerade av tanken att gå till jobbet, enligt en studie av 2 000 arbetare på Promtour, som jobbar med Kanarieöarnas turism.

"Inget skämt"
- Vinterdepression är inget skämt, säger Dr Christian Jessen till tidningen.
- Om du tycker att vintermånaderna är tuffa, speciellt runt december och januari, är det möjligt att du lider av höst- och vinterdepression som påverkar humöret. I så fall bör du fundera på hur du kan få mer dagsljus på dig, säger han."

(www.nyhetskanalen.se, Publicerad 27 okt 2009 10:19)

Livstecken

2009-10-25T09:59:00.000-07:00

Tiden med pusselbitar i livet är i ständig rörelse. Allt och alla ska ha sin beskärda del och energi till egen planering börjar bli en bristvara. Under en vecka har jag hunnit med tre dagars intensiv utbildning, planeringsdagar, bröllop, dagen efter bjudning samt snickra så är hjärnan och kroppen i stort behov av konstgjord andning eller någon form av inre energidoping. Hjärnen är som svampbob i egen hög person och tid med familjen börjar bli en bristvara. Kvantitet har gått före kvalitet och den egna kvalitetstiden är av sällsynt art. Det börjar alltmer handla om att prioritera, men allt och alla ska ha sitt egna önskemål tillgodosedda innan detta kan bli aktuellt. Tanken var att jag skulle hinna med att läsa, men jag har bara hunnit med första sidan i en bok som jag redan haft nytta av och den gav mersmak efter ett uppvaknande inledande skede...

"Man är knappast förvånad över att Buddha var tvungen att lämna både kungarike och familj för att hitta sin efterlängtade inre frid. Inte för att förringa hans insats, men jag skulle vilja se den indiske prins som kan nå nirvana jonglerande en hysterisk flickvän, 80 timmars arbetsveckor, en förmanande kycklingmorsa och en ständigt föränderlig värld där den som inte hakar på den senaste trenden är för alltid bränd i sällskapslivet. Buddha, kan man ana, hade säkert varit förstående nog att lyssna på sin mor. Men till skillnad från mig hade den lilla fetknoppen inte tre deadlines att passa och så många oavslutade uppdrag att de stack ut ur hans lilla prinsarsle. Tacka fan för att folk blev utbrända/.../

Vi andra hade inte tid att bli utbrända. Hur skulle vi hinna med det?"

(D. Wattin, Vi ses i öknen)

En igenkännande känsla... Så detta är ett livstecken från ett livsverk som byggs upp i en karusellartad tillvaro med hopp om att turen snart tar slut.

Upp till ytan!

2009-10-14T02:54:00.000-07:00

Högtryck i maskineriet och den ena naiva floskeln efter den andra börjar trubba av mig. När jag fick höra att en av mina gamla studiekamrater skulle påbörja en sex månaders inre resa i ett munkkloster på andra sidan jordklotet infann sig en liten uns av avundsjuka. Vi är nog i kontrasternas svart-vita värld där jag kämpar som en tok för att få ihop det beryktade lisvpusslet. Tyvärr har jag kommit på att min vanligaste ursäkt till att "det är mycket nu" hela tiden efterföljs av att "men det är väl så det ska vara". Är det så det ska vara? Vem avgör det? Det ligger enbart i mina händer och det tog ett tag innan jag kom fram till den logiska och relativt enkla insikten.

Så planen till denna logiska slutsats blir att dra i handbromsen, kasta ut en livboj i vardagens hektiska karriärhav för att kunna ta mig upp till ytan i livspusslets bottenlösa hav. Därefter ska jag ta en välförtjänt vardagspaus och flyta fram på min badring och se vart jag ska börja sortera bort eller förändra framöver. Men tills dess är det ända in i kaklet som de sanna sportentusiaterna uttrycker det hela. Ska bli en stor belöning till mig själv efter denna meriterade utmaning. Målbilden är nu färdigprogrammerad och klar...

En oplanerad dag är en skön dag!

2009-10-12T23:21:00.000-07:00

De oplanerade dagarna är de sköna dagarna. Är nu hemma och rår om både Elliot och mig samt utjämnar VAB statistiken. Helt plötsligt kommer en dag där jag kan göra det som jag inte hinner i vanliga fall. Dessa två dagar har varit av den karaktären. Det bygger upp energi, kvalitetstid och mental ro. Att slippa fundera på omvärldsanalyser, samhällstrender och utvecklingsfenomen. Igår blev det istället en runda ute i naturen för att plocka de slånbär jag gått och trånat efter så länge. Ska ingå i ett jämlikhetsprojekt som jag och min sambo ska, så jag ska prova att vara lite huslig och prova att göra slånbärssnaps och likör. Annars är trenden att män bakar bröd nuförtiden enligt nyhetsutsagorna.

Under kvällen hann jag dessutom med att riva upp taket för att bevisa för omgivande kritiker att det var ett relativt lätt projekt, och det var det. Behöver påbörja isolerandet på ovanvåningens vindsutrymme, då det börjar bli lite kyligare höstvindar.

Hittade ett fågelbord på Porthouse som jag gillade.

(www.porthouse.se)

hammarslagen ska eka...

2009-10-09T04:34:00.000-07:00

Det är strax helg och det vankas snickarbyxor, doften av sågspån och ekande hammarslag. Vårt sovrum börjar ta form och det är äntligen dags för gipsa snedtaket. Återigen har ett antal tapetkataloger placerats i en prydlig hög mitt på golvet för att vi ska kunna hitta den perfekta tapeten. I dagsläget är det rutigt som gäller med marinblått och vitt som grundtoner. Frågan är vad det kommer sluta med för ju längre tiden går, desto mindre överens blir vi. Dock har det alltid slutat med vinn-vinna situation vad gäller inredningen.

Annars kommer en del andra förberedelser startas i Elliots rum för att ta etapp två på övervåningen. Där är lite lättare med de olika valen som ska göras eftersom Elliot väljer. det ska börjas i tid...

Tittade runt lite på inredningstips på nätet och hittade bilden från vår urspungliga inspirationskälla.

(www.idehuset.com)

Åter till byggandets glada dagar!

2009-10-07T02:02:00.000-07:00

Åter till byggandet och inredandets glada dagar. Tankarna har glidit ifrån stommen, eller ryggraden, i Livsverket. De börjar nu återkomma och det finns en liten gnista, ett litet hopp i tunnelns ljusare ände. Elektrikern har snart gjort sitt och det är då dags för mig att återkomma till byggplaner och inredningstankar.

Våra tankar har hela tiden strävat efter att ta in havets och skärgårdens härliga miljöer och det har varit en jakt på att hitta inspirationskällor. New England med tillhörande Newport tema har varit grundídén tillsammans med den ljusa skärgårdsstilen.

Därför var det mycket roligt och inpirerande att se gårdagens Äntligen hemmas Lulu Carter ta sig an Stockholmsfamiljens härliga rum. Ett rum som föll mig precis i smaken utifrån grunden. Inredningen har en del guldkorn, men har även en del saker som inte föll i god jord.

(Bilderna är hämtade från Tv 4s Äntligen hemma, www.hemmakanalen.se)

En höstpromenad!

2009-09-30T23:06:00.000-07:00

(www.roadsideoregon.com/?cat=3)

Känner för en promenad i det sipprande regnet omgiven av susande löv i höstens alla färger famlar tankarna. Kylan gör sig påmind och frosten har besegrat slånbärens beska smak. Vinden sveper in och och leker med havets kraft. Mitt i detta går jag, liten och betydelsefull. Årstiden gör sig påmind om det vackra och betydelsefulla och hur mycket jag vill bevara och värna om det som tagit oändligt antal år att utvecklas och rotas till det liv det nu ger. När jag går min höstpromenad nynnar jag, orden formar mina läppar och en text mynnar fram...

Dear Mr. President,
Come take a walk with me.
Let's pretend we're just two people and
You're not better than me.
I'd like to ask you some questions if we can speak honestly.

What do you feel when you see all the homeless on the street?
Who do you pray for at night before you go to sleep?
What do you feel when you look in the mirror?
Are you proud?

How do you sleep while the rest of us cry?
How do you dream when a mother has no chance to say goodbye?
How do you walk with your head held high?
Can you even look me in the eye
And tell me why?

Dear Mr. President,
Were you a lonely boy?
Are you a lonely boy?
Are you a lonely boy?
How can you say
No child is left behind?
We're not dumb and we're not blind.
They're all sitting in your cells
While you pave the road to hell.

What kind of father would take his own daughter's rights away?
And what kind of father might hate his own daughter if she were gay?
I can only imagine what the first lady has to say
You've come a long way from whiskey and cocaine.

How do you sleep while the rest of us cry?
How do you dream when a mother has no chance to say goodbye?
How do you walk with your head held high?
Can you even look me in the eye?

Let me tell you 'bout hard work
Minimum wage with a baby on the way
Let me tell you 'bout hard work
Rebuilding your house after the bombs took them away
Let me tell you 'bout hard work
Building a bed out of a cardboard box
Let me tell you 'bout hard work
Hard work
Hard work
You don't know nothing 'bout hard work
Hard work
Hard work
Oh

How do you sleep at night?
How do you walk with your head held high?
Dear Mr. President,
You'd never take a walk with me.
Would you?
(Pink)

Lidingöloppet, en klass för sig!

2009-09-29T03:45:00.001-07:00

Kroppen börjar återhämta sig och benen kännas lite lättare efter helgens lidingölopp. Tyvärr började inte loppet så blivande med deslokalisering kvällen innan eftersom jag och min bror förlitade oss helt på tekniken. GPS i all ära, men jag kan förstå de svenska turister som förrirade iväg sig 60 mil nere i Italien. Vi har nu ett rekord på fyra varv runt Bromma flygplats, sju U-svängar och troligtvis tre varv runt Stockholm innan vi hittade ut till Lidingö. Cyklister, fotgängare, kvinnor och barn fick lämna staden först efter snapphanarna intagit staden. Väl framme, ca 1,5 mil på 2,5 timmar, såg det ut som startbevisen var slut. Lyckligtvis gällde det inte alla starter och en av oss fick starta i en senare grupp, som skulle visa sig bli en klass för sig.

Nervösa och förväntansfulla stod vi mitt inne i centrala Stockholm, denna vackra lördagsmorgon med både sol i sinne och i ansikte, iklädda våra chicka löparstassar. För utomstående kunde nog klädmodet tyckas vara lite annorlunda en dag med så mycket löpare i omlopp på väg någonstans. I storstäderna ligger ju modet före sin tid och det kan nog vara så att en och annan utomstående turist tagit med sig modet hem. Vi pratar nämligen om män och kvinnor iförda tighta löparbyxor i diverse utföranden, den ena tightare än den andra. Enligt min mening är det inte allt för många som bär detta plagg exemplariskt oavsett kroppsbyggnad. Men några enstaka lyckades överbevisa mig och de drog en del blickar till sig från omgivningen. Dock var jag inte en av dem som kunde uppbringa detta epitet. Redan här var det mental uppförsbacke att övervinna den rädsla över att uppbära klädesplagget på offentlig plats. Allra helst omgiven av andra trendsätters som har sminkat, fönat och stylat sig inför lönehelg och hoppat i både D&G, Hugo och G-stars senaste och skulle gå ner i puls och ta en fika, umgås eller frossa runt i den oändliga utbudsdjungel Stockholm kan erbjuda.

Efter tunnelbanan var det då äntligen dags att hoppa på förväntningarnas bussar. Tystnaden var påtaglig. Fokuserade, nervösa, laddade avgick den ena bussen efter den andra. Kassar med bananer, energidrycker och överdragskläder hölls med krampaktiga tag. Likt resenärer på väg till outforskade marker låg en stämning i luften som gick att ta på. Det var dags, all träning, alla förberedande lopp, all energi skulle nu stämma. Lidingö skulle besegras!

Väl framme började fjärilarna infinna sig och vi gick runt som tre fnittriga skolpojkar som väntade på starten till de årliga mästerskapen. Vi trallade, bubblade, fnittrade igen, fjantade och laddade. Klockan började närma sig och vi ansåg det vara dags att närma oss början på slutet. Guidade av snitslarna drog vi det ena skämtet efter det andra, men ett allvar började sakta närma sig insiktens hjärnkvarter. Det var något som inte stämde, stegen började kännas tunga, sträckan till startfållorna började bli lång och vår fnittrighet övergick till förundran och rädsla. Rädslan över att missa allt!

Det visade sig att sträckan till start var bra mycket längre än vi kalkylerat med och vår start som skulle gå 10.50 hade passerats. Allt för sent insåg vi, allt för sent ramlade poletten ner, 10.57 förstod vi, att vi missat starten. Med andan i halsen pustade och frustade vi bort, och upptäckte till vår förvåning ett öde fält. Klockan var 11.05 och där stod vi frågandes över vad som hänt. Publikfesten hade övergått i ett antiklimax där vi skulle behöva jaga tid och placeringar. Med stålmannens teknik slet vi av oss överdragskläderna, laddade I-podarna och påbörjade jakten. Vi fick lov att starta, men det blev en antiklimax rent energimässigt, med fyra stycken förvirrade snapphanar som bestämt sig för att spränga gränser i Svealand.

Jag har en stor mental sporre när jag testar utmaningarnas grönskande fält och det är jakten. Helt plötsligt hade jag ett helt fält av harar framför mig. Blicken sänktes och kroppen pulserade, den skrek av att få ut max ansträngning. Antiklimax två var att efter an kilometer sprang två av oss fel och sträckan till
framförvarande blev mer och mer avlägsen. Den förvirrade sista startklassen blev än mer förvirrad och kropp och knopp tampades med alla mentala minor som kunde släcka hoppets krafter.

Efter fem kilometer var jag i kapp första, efter en mil var jag slut och efter ytterliggare en kilometer var jag envis. Sista två kilometrarna var ett skolboks exempel på blekingsk tjurskallighet och 12.36 bröt jag målsnöret. Tiden blev 1,31 och jag är mycket stolt över prestationen. Men till nästkommande år ska vi tälta i startfållorna för att inte missa folkfesten och rivet, slitet för positioner och placeringar.

Själva sträckan var bra mycket värre än vad jag hade väntat mig och trots jag rent konditionsmässigt låg bra till hade jag missat en avgörande träning, back -och mjölksyreträningen. För där har jag betydligt mer att hämta. Gör jag om det? Troligtvis, men definitivt inte hela, inte ännu.