Ännu ett luftslott som sprängts!

Jag faller och faller. Fötroendet dalar och jag känner en känsla inuti mig som jag inte vet hur jag ska hantera. Vart jag än vänder mig har jag en känsla av tvivel och skepticism. På allt för många ställen som jag tagit mig an har min kritiska blick synat sömmarna. Ju längre tiden går desto mer tvivel växer inom mig. allt handlar om stora, stolta luftslott som basunerar ut sina välgärningar och stolta metodutvecklingar. Tyvärr är mestadels av detta utformade luftslott som byggts upp likt papperssvalor.

Det är jämställdhetsplaner, lika behandlingsdokument, krishanteringar etc som utformas. Dock är det allt för ofta jag möts av personer som på ett eller annat sätt utsatts för luftslottens baksida och som, likt försökskaniner, fått ta del av att de inte fungerar i reella situationer eller ens appliceras.

Efter en lång tids samhällsdvala misslyckades jag med att hålla mig borta från en debatt i just torsdagens Debatt, som berörde mig och som tyvärr inte heller överraskade mig.

Vem kan ha undgått Linneas öde i lilla Bjästa där den ena efter den andra personen avslöjar att man misslyckats med mycket av sitt arbete och att man nu ska ta lärdom av detta. Ord, ord och åter ord. En gång nedpräntat på ett vitt papper av någon som tyckte det lät bra. Om de utformade planerna, krishanteringarna fungerade, eller ens använde, är jag tveksam till hur många som ens verkligen visste. Uppenbarligen fungerade inte skriften, för annars hade inte Linnea hamnat där hon är idag och mått som hon gör idag. Vi glömmer allt för ofta bort individerna i alla dessa luftslott och det gör ont i mig när jag möter alltför många ungdomar som råkat ut för, situationer, händelser, öden som på ett eller annat sätt satt spår i deras förtroende och beteende på grund av skolor, arbetsplatser satt andra prioriteringar på grund av den vanliga klyschan tidsbrist eller skral budget.

Jag hoppas att vi någon gång kommer till insikt i att det inte räcker med en e-kurs på 20 minuter, eller en förmiddags föreläsning med en välartikulerad konsult till att utforma alla olika planer, hanteringar och framförallt värdegrunder för att lyckas arbeta med de "mjuka värdena". Överallt möts vi av fina ord så som värdegrunder, mjuka värden, hälsa på lika villkor som sveps in i teoretisk bomull och lättar vårt samvete så fort vi nickar instämmande på ett personalmöte, eller i bästa fall, skriver under på ett papper som vi skummat igenom. Tänk nästa gång på hur dokumentet du skriver under används i din omgivning så att du inte sitter och kan förebygga ett öde likt Linneas, men låter bli när du inte är delaktig i själva arbetet.

Hur ska vi arbeta med förebyggande åtgärder, vad kan vi göra för att luftslotten kan torna upp till de faktiska, skyddande borgar som de kan och ska vara? Varför låter allt för många verksamheter siffrorna tala, istället för handlingarna. Byråkrater sitter och utformar en verklighet vid sina skrivbord och har ingen aning om vad de sätter åt sidan när de, dokument efter dokument, skriver under och placerar i en pärm som hamnar i hyllan på kontoret. Bland alla andra pärmar av ord och siffror.

Varför vågar vi inte vara kritiska och ställa frågor, varför blundar vi för att gång på gång låta de fina orden klinga efter avslutat papper istället för att handla, eller frågat Kalle, Stina, Linnea hur de faktiskt mår och berörs. I uppsatser och metodutvecklingar kallar vi dem målgrupp. I invecklade utsvävningar gömmer vi verkligheten för att få projektanslag beviljade och spaltmeter av rubriker i pressen.

Men vi glömmer då alla Linneor som kan drabbas på ett eller annats sätt. Glöm ej bort det när inte lika behandlingsplaner, mobbingdokument, alkoholpolicys efterlevs.

Trots att filmen Boot camp gav ett mediokert intryck sprängdes mina känslor ut i en kavalkad av ord och tankar, efter en tids reflekterande i omgivnigen. Hur personer snabbt dömer och stänger av det humana filtret. Linneas öde där nästan en hel by lyckades bortse från humanitet och agera efter sitt sunda förnuft och lyssna på och agera utefter skvaller, enligt min mening. Andra städer möts av rubriker där några ungdomar åker in i bergväggar och deras liv tar ett abrupt slut inne i en mörk tunnel.

Vi har ingen aning om varför personer i vår omgivning gör som de gör och hamnar där de hamnar, men alltför ofta hör jag personer som dömer, på mycket lösa grunder, och lägger över hela skulden på dem själva. Visst ligger stort ansvar på dem själva, men det finns ofantligt många andra aspekter till varför jag gör som jag gör som vi inte ser. Och ja ja, de hade kanske sig själv att skylla och vi kan se att vi är av med de dräggen... tankar och åsikter som byggs upp då vi sitter med kaffekoppen vid frukostbordet och vänder blad när vi tröttnat på eländet. Vi möts då av ytterliggare ett blad som talar om att EMDs Mattias dansade bäst, Idol Erik chockavgörande, Anna Bergendahls tårar och vi glider bort från den andra verkligheten och in i den nya.

Glöm för allt i världen inte att det är människor bakom ord och utformade meningar i de luftslott som du ibland möts av!

Vad vet jag?

Elliot och jag ligger i träningsläger ifall det skulle bli jämställdhetstvång, ifall jag kommer piskas till pappamånaderna eller vill jaga jämställdhetsbonusar. Kan inte riktigt avgöra vad jag vill ha och hur jag ska göra, eftersom jag har mängder av val och möjligheter till pappamånaderna. Skönt att slippa tänka och att någon berättar för mig hur jag ska bli jämställd. Nu har jag även diplo hängande på väggen efter ha tagit en webbaserad jämställdhetskurs på jobbet, men gud nåde dig om du applicerar den i verkligheten. Diplomet kan du ha, men pappamånaderna låter du bli. Då blir det ju en lucka på jobbet och den har vi varken tid eller råd att fylla.

Någon säger si och någon säger så, men hur jag än arbetar för att få vara med min son så är det fel. I talarstolen utgår man från att man vill ha mer pengar eller måste "tvingas" till att de dessa månader i livets mest underbara skede. På jobbet kan du inte det för det tillåter inte resultaten. Inte undra på att man blir snurrig av alla "överhuvudet" förståsigpåare.

Allt jag vill är att vara med min son och hade gjort mycket för att få vara med honom, men vad är det som hindrar mig? Ja, det är ju inget jag vet, så det får ni fråga någon annan. Jag är bara en enkel man i en statlig kostym...

På väg ut i vildmarken...

"Havets enda gåva är hårda slag och ibland en möjlighet till att känna sig stark.
Jag kan inte så mycket om havet, men jag vet att det är så här.
Jag vet också hur viktigt det är i livet, inte nödvändigtvis att vara stark, men att känna sig stark, att bedöma sig själv åtminstone en gång. Att åtminstone en gång befinna sig i det äldsta av alla mänsliga tillstånd, stå inför den blinda dövstenen, ensam, utan nåt annat än de egna händerna och huvudet."

Into the wild

Känslor och tankar som jag många gåner inte är alls är främmande för. Jag har varit där en gång och det gav mersmak. Men åren har gått och med det har bekvämligheten infunnit sig. Jag har blivit en mr Ron Franz, som anser att äventyret ligger i de mänskliga relationerna.

Men jag vill även göra något med händerna och huvudet...

Dagens klokskap

Om jag är det jag har och förlorar vad jag har, vem är jag då?

Erich Fromm

Ett hål i huvudet med ett blödande hjärta...

Någonstans i mig gapar ett stort hål. Jag vet inte vad jag kan fylla det med och det skapar en dimma framför mig. Hålet växer och blir större och större. Jag är någonstans, men vet inte vart. Hela tiden söker sig blicken bakåt och det ger ingen kraft framåt. Allt är svart framför mig och marken svajar. Jag är rotlös och det är inget jag ska vara eller behöver vara. Trygga tankar drar mig hemåt och sluter in mig, långt in i mitt skal. En värmande känsla öppnar upp andra vägar. De omöjliga och fruktlösa vägarna, men ändå de givande och skapande. Det är vägar sopm tar mig någonstans, som ger mig någonting. Likt krabbfiskaren utmanar jag vädrets makter som kan ge mig en inkomst, men är det vad som gör mig rik? Inte idag och inte imorgon. Förhoppningsvis framåt. Handflatorna naras och jag kämpar sliter som ett djur med mitt Sisyfos arbete. Någonstans finns en topp, en gräns. Vart vet jag inte? Förbannat länge har jag kämpat mot ovisshetens mörker och jag trodde det var över, slut, finnito. Ack vad jag bedrog mig och jag är på ruta ett, men ändå inte. För någonstans finns ett hopp och en gnista som gör mig rik. Absolut inte där jag är nu och det är härifrån jag flyr med min portfölj fylld av så kallat viktiga papper. Hem till mitt ide som skänker mig lugn, ro och harmoni...

Willy Wonka och jag går på konsert

I lördags var det dags... att se Kent återigen efter ett tags uppehåll. För att bryta mönster bestämde vi oss för att besöka dem en lördag istället för söndag och då i den större staden Köpenhamn.

Efter att ha samlat vuxenpoäng med besked under dagen, iklädd polokrage, besökte vi Malmömuseum. Barn, spindlar och Mandela stod på schemat och vi njöt av barnens tindrande ögon. Mest spännande var givitvis presentshoppen, enligt Elliot och det märks tydligt att han växer upp i vårt konsumtionssamhälle. Tanken var att han skulle köpa present till morfar och valet föll på jongleringsbollar, eftersom det inte tog många sekunder innan han satt med dem själv under kalaset, fanns det en baktanke med valet.

Efter barn och vuxna fått sin beskärda del blev vi indelade i två läger. Det ena lägret i Melodifestivalens kulturera med Manboy frenetiskt spelandes innan programmet samt vi två medelålders, inte allt för ofta ute, pojkar som skulle se Kent. För att intala att man inte är så gammal försökte vi föreställa oss en konsert med yngre svartmålade tonårspumor, men så blev inte fallet. På en mörk perrong i Svågetorp försöker vi elda upp oss och inte hamna i, där vi troligen hör hemma, trötthetens vakuum. Vi försökte elda upp oss med den medhavda matsäcken och intala oss att vi orkar. Tillslut kom vi över tröskeln och känslan från förr inföll i oss. Som små tonårspojkar köade vi in till ett kilometer långt Tap1, som kunde liknas vid Family guy avsnittet då Brian kommer in i ett ölbryggeri. Förväntningar, öl och en lugn stämning bröt lördagsnattens vanliga soffläge. Ålderskategorien var inte den vi trodde och alla från 15 till 65 år var på plats för att avnjuta ångesten som är min arvedel.

Resultatet blev en helt ok tillställning. Besviket fick jag hitta andra pärlor än de jag hade önskat få höra. Hjärta uteblev, men mannen med den vita hatten pumpar upp adrenalinet och spänner hårsäckarna upp till gåshud. Jag är och kommer alltid vara ett Kent fan och troligen kommer jag vara en av de 65 åriga fansen som står och njuter av den gamla goda tiden. Visuellt fick vi kanonplatser tre meter från scenen och då utan trängsel i ett hav av livsöden...

Efter denna strapats önskar jag att helgen vore en dag längre för jag är ej längre den ungdom jag trott jag är..

Men jag har en strävan framåt och det är att vara familjens hjälte och nu dagarna efter fanns det en text som satte sig från upplevelsen och det var "På drift":

Vi har väl inga hemligheter kvar
men det är så jävla fegt att ge sig av
Bohemerna, poeterna är svin
och On The Road den fånigaste skiten jag har läst
för Hjältar och Hjältinnor stannar kvar
med ryggen upp mot väggen
bara hud mot vassa eggen
och de rivs och slår och bits
för sina liv eller någon annans
de får ingen belöning
men de kräver ingenting
de bara gör, biter ihop och håller käften

Älskling det vi mest av allt vill ha
är någonting som aldrig kan bli vårt
November är en mur av våt betong
där en löjlig dröm om flykt föds
för att krascha och sen dö
men Hjältar och Hjältinnor stannar kvar
De spottar hårt mot vinden
och de värmer våra händer
så vi inte tappar taget
om den kärlek vi har rätt till
De vågar tro och hoppas
på att någon däruppe ser oss
någon som hellre vill förlåta än fördöma oss
för något vi inte visste att vi gjort

Det var det!

Nu äntligen är en av mina målsättningar i hamn. Jag har avverkat 15 mil på cykel, simmat 1,5 km, sprungit 1,5 mil och åkt skidor 4,5 mil som familjefader. Vad har då fadersbilden med utmaningen att göra? Många gånger ursäktar vi vårt antal träningstimmar med att vi inte hinner för det är så mycket annat som måste göras. Dock hann jag med träning mellan alla "måsten" och tog placeringar jämtemot utmanaren och den värsta konkurrenten som inte kom över tio träningstillfällen till alla grenar. Rent placeringsmässigt tappade jag i inledande grenen cykling då jag fick se mig besegrad. Vid simningen hämtade jag in det, men fick återigen se mig besegrad av ett nyförvärv i klassikergänget. Dock hämtade jag in tappet vid löpningen och tog en välförtjänt seger och avslutade med en andra placering under skidåkningen där återigen ett nyförvärv rodde segern i hamn.

Jag kan nu pusta ut och blicka tillbaks över en härlig tid, men det finns en liten gnagande känsla av obehag i tillbakablickarna. Om ni ska ge er på denna utmaing och självinblicksutbildning så se till att ha en välgödd plånbok för det är motion som kostar. Och det kostar i både tid, pengar och smärta...