Att bara vara

Har inte så mycket av tänkvärdheter i huvudet för tillfället. Det är så skönt att bara få njuta av den underbara snön. Blotta åsynen av de vita drivorna lockar fram barnet i mig. Dessutom blir det lite lättare att t4räna inför det kommande Vasaloppet. Har i och för sig varit på väg att kasta skidorna ut i skogen, men SAS knäckte ju dem på vägen hem från Umeå istället. Förhoppningsvis är loppet mycket utför och jag kan då få återuppliva de gamla Telemarkstakterna.

Om ni vill sitta inne och njuta framför brasan med en god bok, kan jag varmt rekommendera Fexeus bok om påverkan. Den om något skapar tänkvärdheter, men det tar vi vid ett annat tillfälle...

Vardagens två teser...

Mina två vanligaste frågor och funderingar som jag hinner med för tillfället är hur jag fungerar som Darwinistisk evolutionsvinnare i det skållade råttracet. Jag har blivit en vardagsjägare och självuppfyllare. Kanske har åldersnojan kommit ikapp... nej, knappast. Jag är fortfarande femton i sinnet. En ålder jag fastnat i med pubertetsteser och andra insikter där jag kunde pressa kroppen till bristningsgräns.

Frågorna jag ställer mig är:

Varför gör jag detta?
och
varför gör jag inte detta?

Det är precis som om en energipump sugit musten ur mig och kastat in mig en torktumlare. Yr och förvirrad kliver jag ur och vet inte vart jag ska ta vägen. Det är de enda ingivelser jag hinner med i en mycket hektisk vardag. Helt plötsligt har jag kastats ur en vanlig och ordinär barnfamiljs vardag och in i en alltför upptagen vardagskarriärists uppdrag.

Allt hattande för att det blivit korvstoppning i almanackan under januari och februari månad. Flyg, bussar och bilar tar mig landet över och jag hinner knappt reflektera över vart jag varit förrän jag ska till nästa anhalt. Många gånger slås jag av tanken "varför jag gett mig in på det här?".

När jag en gång planerade in aktiviterterna var det tomt i almanackan och jag ville ha något att se fram emot, en drivkaft genom en annars seg månad. frets största depparedag, den 24 januari. Dagen innan en avlägsen löning. Av omtanke ville flera hänga på för att även de skulle segla igenom januari utan eftertanke och blicka på konsterter, navigationskurser och andra förnöjsamheter. Det finns nu istället för nöje en önskan, en tillbakasträvan till lugnet och livet med hammare, familj och Tv-soffa. Nu har det istället blivit sällskap med livet utanför glasbubblan. varför måste min vardag vara så svart eller vit?

Mitt i alltihop kan jag inte låta bli att planera för våren och tiden framåt. livsverket ska hinnas med och jag undrar varför jag inte gör det jag vill istället? Men energin räcker inte till och hakan segnar ner mot bröstet. dock är jag ändå vid gott mod. I alla fall under denna avdelning av miniminne. Avdelningen som handlar om sista etappen av klassikerhalvan är inte alls vid lika gott mod. Där är definitivt tvivel och en undran över varför jag gör detta? Både kropp och sinne är mäkta förvirrade.

Det är högt upp...

En hälsning från norr. Lungorna andas tungt och det biter i kinderna. Vi är tappra sydlänningar som försöker orientera oss bland den norrländska tystnaden. Efter att ha kämpat mot SAS förseningar och arrogans lyckades vi komma på plats efter sju timmars väntan. Vi blev förpassade till Skellefteå av en arrogant SASdam som ansåg hon gjorde en enorm uppoffring och välgärning mot oss två sydlänningar som knappt visste vart vi var.

Tillslut kom vi med ett litet propellerplan där piloten saknade styrman. Efter mycket om och ytterliggare väntan fann man en styrman, förhoppningsvis inte i någon sunkig bar och planet lyfte oss, med nöd och näppe, och tog oss till Skellefteå. Därifrån skulle vi få taxi av den subjektivt trevliga damen. När vi väl stod i detta öde landskap, med granar och snö runt och över oss, fanns ingen taxi. Ej heller någon information om att vi blivit erbjudna taxi. Norrländska mått mätt är ju som bekant kortare och tio mil verkar nästdörrs. Dock tog de emot bland de SAS anställda att skicka oss hetlevare sydlänningar till Umeå i taxi. Efter mycket om och men vart vi på väg och vi grillade taxichauffören om både myter, isbjörnar och intressen.

tillslut var vi framme och utmattade blev vi inbjudna på tacos hos den norrländska gästvänligheten...

Till de tysta och norra breddgraderna

Som sydlänning är jag inte van vid snö och kyla. Tyvärr innebär ett av momenten i klassikerhalvan att jag måste knäppa fast ett par brädlappar som skiljer sig avsevärt mot det jag brukar ha på fötterna och ta mig an just snö och kyla. Dessutom när det kommer snö i södra delen av landet så kan det skapa snöhysteri och ebb i kassan. Kort och gott innebär det att allt som innehar ordet snö i någon form av konstellation tar slut i detaljhandeln. Dock har ej brädlapparna tagit slut, men jag känner att det bruksmässigt kan få ett mycket högt pris. Med tanke på att tillfällena inte är allt för många då skidorna verkligen kan användas.

Eftersom det inte går att hyra längdskidor en längre period utan att urholka hela familjens månadsbudget skapar det en viss frustration och snålhet. Jag vill inte spendera allt för mycket pengar på sista etappen i klassikerhalvan och därför tummar jag även på träningstid. En omvänd logisk ordning och något som inte är speciellt klokt för en som börjar nå en insikt till att kroppen inte är så ung längre. Precis som mäster Rydström uttrycker det i sin blogg behövs det en hel del extra träning för att inte falla isär även som elitmotionär. Tyvärr bedrar snålheten visheten och jag får ta mig an den mentala tuffhetsträningen istället och stå ut samt panikträna in i det sista. Ett allt för korkat val, vilket jag är väl införstådd i, som skapar än mer frustration. Därför är det bara blunda och ge sig hän.

En positiv sak i det hela är att jag förpassats, genom yrkeslivet, till höghöjdsträning nästkommande vecka. Med hög höjd menar jag att de skickat iväg mig på utbildning till de betydligt mer norra breddgraderna för att jag ska få känna på än mer snö och kyla. Någonstans har jag då intalat mig att jag kommer hinna med ett träninsgpass, eller åtminstone känna på hur det är att stå på ett par längdskidor innan jag antar de 4,5 mil långa spåret i Mora. Något vilken byfåne som helst kommer inse att jag inte kommer hinna med. Jag är en Youplot, sök på Thomas Furth, och gör allt för att hinna med så mycket som möjligt i karriären.

Det är här jag befinner mig och det skapar inte så mycket tid över till att skriva av sig de innersta tankar som kretsar i huvudgloben och jag kommer lämna etern för en vecka. Ett första prov på att se om jag kanske inte ska lämna etern helt och hållet. Livsverket skenar och jag med det. Vilket kan innebära att jag kommer från mina tvångstankar och får möjlighet till att dra mig tillbaka och in i pudelns kärna. En orsak till att packa väskan och bege mig till min innersta öken...

Som sagt, vi ses kanske i öknen. Om inte annat så ses vi förhoppningsvis om en vecka.

Bryt ditt vardagsmönster!

För ett litet tag sedan skrev jag om hur en del upplever en slentrian vardag och hur monotont vissa upplever sitt liv. Har nu äntligen hittat lösningen på hur dessa mönster kan brytas och vad ett riktigt practical joke innebär. Om ni har lite tid över i ert annars hektiska liv så stanna upp och njut av hur mönster kan brytas och vad det skapar för reaktioner:

www.improveverywhere.com

Eller ta en titt på youtube. Välkommen till en värld som kan bryta ditt slentriana mönster! Och framför allt var nyfiken på det som händer runt omkring dig. Dock behöver det inte vara ett practical joke för att det ska vara ett spännande inslag i din vardag.

tillbaks i kontorsstolen

Då var det dags att återinträda i livets hårda och verkliga sida med vanor, rutiner och kunskapsinhämtning. Gäller dock att tjuvstarta för att inte övervarva den kalla motorn. Bevisligen är det mycket som legat på latsidan och det inkluderar hjärnkontoret. När jag vinner i Veckans värsta som hanterar skvaller och ovanor bland sällskapsspelen och får storpisk i Bet your brain då är det lågvarv som intagit huvudsätet. På så sätt ska det bli skönt att komma igång med träning, arbetsrutiner, kalla morgnar, pappersexercis och vuxna beslutshanteringar.

Helgerna kommer bestå av snickartid och kvalitetstiden kommer ej längre vara i överflöd. Frosseriet och ansvarstagandets frånvaro är förbi och det är arbete som gäller i vuxenlivets farvatten. Från soffan till kontorsstolen, från smuts till regelbunden dusch från frosseri till vardaglig självsvält eller billiga affärsluncher med pasta och sallad.

Riktigt så illa är det inte och det ska bli spännande att följa utvecklingen under 2010. Vad jag lärt mig av 2009, det minns jag knappt? Ska bygga nya broar och komma till nya insikter, vart det bär hän vet jag ännu inte. Lite ovisshet kan väl inte skada?

Stormiga tider

Stormen har dragit in och vindarna blåser rakt igenom oss. Året har börjat kallt och blåsigt och framförallt rutinlöst. Efter en riktig kraftansträngning på ovanvåningen blev det rejäl soppatorsk, byggkoma så det förslog. Det gjordes ett försök till att hitta inspiration, men tanken var helt tom, öde och jag slogs ner i soffan. Vet inte varför det hände? Jag tyckte och tycker att det är roligt. De svåra partierna är avklarade och det är lyxsnickeri kvar. Tyvärr spelar det ingen roll. Därför tog jag några dagars ledigt från allt och bara vandrade ut på isen i ett öde och blåsigt landskap. Buddha använde sig av öknen, men jag testar kyligare nejder istället. Att få vandra och bara vara, låta tankarna komma och sorteras. Mycket handlar om framtiden och där är en del hål i framtidsvisionernas karta. En ovisshet som jag ska bena ut och låta vara.

Ibland kan det bli för mycket pratande, tänkande och filosoferande. Det är en skicklighet att även låta bli att grubbla. Det kan övergå i ett ältande som tär på krafterna och framför allt humöret. Så här är jag nu, på en plattform med lite ovisshet, men även viss del framtidsvisioner i nävarna. Jag slänger upp stoftet i luften och låter vindarna sköta resten. Så får jag se var det bär hän... och samtidigt njuta av det jag åstadkommit. Jag är ju en man som uppnått en dröm och det gäller att då förvalta den rätt och inte habitueras vidare.

Minnen från förr

Tekniken är inte var den borde vara på ön. Efter att ha suttit och knåpat ihop en lång text om minnen från förr upptäcker jag till mitt förtret att den digitala utvecklingen inte alls är vad som utlovas i flashiga reklaminslag. Något som gör att jag kommer av mig helt i den tidigare sinnesstämningen och irritationen breder ut sig i kroppen. Frustrationen över att ha tappat något som jag lagt tid på, men även energiinvesteringar. Jag kan inte gråta över det förgångna utan får vackert "adjust and adapt".

Det var just det som den tidigare texten handlade om. Inslag som förr var självklara, men som idag kan vara helt främmande. Jag tänker på det iskalla vinterlandskapet som ligger och väntar på att att tränga in i både ben och märg så fort jag sätter näsan utanför dörren. Ålderdomen har gjort en bekväm och mindre kreativ. Förr i tiden kastade vi oss ut och antog de mest udda tävlingsformer med både iscurling och bandy över fjärd. Förr tillbringade vi timmar tillsammans och satt spänt och väntade på ett anstädigt klockslag för att kunna ringa runt och ta oss an dagens utmaningar. Vänner som umgåtts timmar, dagar, veckor tillsammans. Idag vet vi knappt var vi har varandra och om vi springer på varandra blir det en och annan artighetsfras. Fraser som förr kunde vara natten igenom och inslag av de mest förtroendeingivna utbytena om livets mening, kärlekens vara eller icke vara eller musikens dolda budskap. Samlade i en obekväm soffa med skivor utspridda runt omkring oss. Hjärtskärande frustrationer om varför och hur! En tid som då kunde upplevas omtumlande och grym, men som idag ses som i ett rosa skimmer.

Rutiner och inslag som jag saknar i dagens vardag. Vuxenlivets måsten har tagit överhanden hos många och ett antal i min omgivning stångas mot nutidens väderkvarnar för att inte känna att vardagslivet stannar av och med det utvecklingen.

tror att jag idag ska ta mig an de vikar och färder från förr för att låta en och annan tår förfrusa längs med kinden. Allt för att väcka minnen från förr och låta de återupplivas tillsammans med Elliot. Det var längesedan vintern erbjöd ett så självklart vinterinslag som både is och snö och det är precis som om jag glömt morfars gamla klokskaper, eller så börjar jag inse att jag börjar bli vuxen. Detta eftersom jag drar mig för att ta mig an isens underbara landskap och dess enorma utbud. Fragmentariska minnen kommer till mig från det undermedvetna. Turer med familjen på både pulka och spark. Insvepta i pappas gamla fårskinn som han skulle ta med i alla lägen oavsett hur mycket packning vi hade med oss. För packning hade vi med oss, sommar som vinter. Skottkärrelass med mat, leksaker och kläder där hälften troligtvis var överflödigt. Dock så var skinnen uppskattade då vi satt insvepta i dessa med en kopp varm choklad och korv i handen. Vintrar som idags sågs som självklara, men idags hänvisas till klimatförändringar och miljöförstörelse. Kanske har vädrets makter återgått till det normala från förr. Förhoppningsvis! En av de tjusningar jag ser i det avlånga landet är just årstidsförändringarna med islossning, porlande bäckar, vitsippor, varma somrar med bad och grill, höstens starka stormar eller just vinterns kalla snö och istäcke.

Något som det vintriga landskapet utanför påminner mig om, minnen från förr...

En annalkande vardag på intågande!

Vardagen börjar närma sig och med det slutet på en lång och förtjänad ledighet. Dock har en del av ledigheten gått i arbetets tecken och det snickras 8 timmar om dagen, minst. Svetten lackar och kreativiteten flödar.

Jag försöker att inte försumma familjen och gör allt för att samtidigt vara en god familjefader och försörjare, men nu även underlätta för min andra hälft. Detta eftersom Sessan inlett året som så många andra, men av helt andra orsaker. Ett illamående som jag tror majoriteten av sverigens befolkning självförvållat nyårsdagen.

Min vardag består av de åtta timmarnas arbete, sedan kommer avkoppling och idag har jag förlängt livet med ett antal år efter att ha sett Rolandz. Jag gör allt för att njuta av att kunna vara uppe och ser en och annan engelsk deckare som jag allt för ofta klurar ut innan upplösning, inte för att skryta då de följer sina traditionella mönster. Nu sitter jag dock med ett antal brudar i köket som kvittrar och skvallrar under sin tjejsammankomst. Jag njuter av att få tid till att skriva av mig med en gammal Fame konsert från det ljuva åttiotalet ljudande i bakgrunden. Än så länge är det semester, men snart är vardagen ett faktum...

Och med den börjar Bygglov och andra återkommande serier. Inga nyårslöften är infriade för 2010. Året kommer bli ett skönt år med en mängd spännande saker och återkommande inslag. Filosofier och tankar kommer välkomnas till mitt 2010 som jag kommer vända och vrida innanför min pannlob. Precis som det varit och kommer vara.

Välkomna in i en kavalkad av spännande historier, förväntningar och funderingar och tack för de som givit mig tankar, idéer och andra spännande uppslag eller infallsvinklar i min vardag.

Jag hoppas även ni får ett givande år och gör vardagen till något nytt och givande.
God fortsättning och på återseende!