Superhjältejulen är på gång...

I början av veckan tar jag mig an min roll. Kitteln sjuder på spisen med det kaffe som ska fylla min ståltermos. Med en stor klick smör drar jag ut fettet på min tjocka grova macka. Därefter skivar jag upp centimetertjocka skivor av fredagens inhandlade Cognacsmedwurst och placerar ut på mackan. Efter att druckit mitt morgonkaffe och lyssnat klart på P4s morgonnyheter sveper jag in min smörgås i folie och häller över sista slatten i termosen. Tyst smyger jag in i badrummet och rättar till frisyren, sprayar lite Axe under armarna och rättar till mina gamla och slitna Dilbert glasögon. Av ren rutin gurglar jag munvattnet och börjar mentalt förflytta tankeverksamheten någon annanstans. Jag tar på mig min gråa gubbarock och knyter bältet alltför hårt runt midjan, knyter de slitna, men välpolerade, kostymskorna som jag fick av min fader till studentbalen. Pricken över I:et som lyfter min skepnad till en stolt vålnad är morfars rutiga, gubbakeps som jag placerar med försiktighet på huvudet för att inte förstöra frisyren. Till sist tar jag min bruna bandyportfölj med den insvepta mackan och ståltermosen och hoppar ut i den vita opeln från -79. Tomgången varvar ner och jag börjar se omgivningens nejder efter avgaserna lagts sig. Jag är på väg! En resa till jobbet som format mig till den jag blivit. Är det så att jag arbetar för att leva eller lever jag för att arbeta?


På helgen blomstrar jag ut och fredagseftermiddagen blir en uppvisning i en superhjältes framträdande. Ingen mer rock eller keps och musklerna spänns inför Livsverkets utmaningar. Konditionsträningen är vetenskapligt bevisat att det är en av de IQ: höjande krafter jag besitter då jag möter Arga snickarens mansideal och matematiska geometrivinklar i sovrum och badrum. Med stort mod sveper jag plåstrena runt fingrarna och trotsar sjukvården precis som TV-männen lärt ut sina ideal. Planschen av Stål-henrik och SupersnällaSara hänger på den provisoriska sovrumsväggen i byggkaoset på ovanvåningen. Bredvid hänger även en sliten bild på Timell och byggare Bob som lär ut sina kunskaper för att rädda familjers byggplaner och familjeförhållande. Är det detta jag drömmer om tidigt en måndagmorgon i min slitna kontorsstol eller är det något annat? Kan det rent utav vara så att jag löser samhällsekonomiska analyser under min vistelse i hemmet och söker nya infallsvinklar till en superhjältes skapande Livsverk på arbetet? Varför är inte huvud och kropp på samma plats?


Som flertalet av andra blekingebor dagdrömmer jag mig bort till det ekonomiskt oberoende möjligheterna och funderar över vad jag skulle gjort med all tid som blir över, efter anlitat både ROT, HUS och MANs avdragsgilla hantverkare. Troligen hade jag gått och påtat i rabbaten med mina specialimporterade hortensior från utlandet likt den Liedlbaron jag önskar mig bli. I trädgården sitter även min fru, sörplandes på en Grönstedts, och spelar bridge med grannfrun och de väluppfostrade barnen springer runt i trädgården för att fånga fjärilar. Livet leker och jag funderar på vad jag mer skulle tagit mig an, vad eller om jag skulle tagit mig an några hantverkskonster eller blivit rädd för de blåsor händerna kan utsättas för.

Jag rycker till och torkar bort saliven från mungipan. I bakgrunden hörs ett skrik och familjefadersrollen gör sig påmind. Leka säger en liten krabat med tindrande ögon framför mig och jag får dåligt samvete för min oplanerade frånvaro. Med ett kroppsligt skrik gör sig medelåldern påmind och en snabb flashback gör att jag än mer förstår hur mycket mentalt frånvarande jag är. Hand i hand går vi och sätter oss på lekmattan i vårt provisoriska lekrum under trappan och jag känner under lekens gång draget från ovanvåningen som inte är helt färdigställd. jag tackar vädergudarna för det milda klimatet och skakar på huvudet för att inte fastna i de superhjältekrafter som behövs för att ha avverkat de 800 snickartimmar som en kaxig hantverkare räknade ut att det skulle krävas för att bli klar. Stolt klappar jag min son på huvudet och berättar om våra gemensamma snickarplaner på hans stundande rum.

Min superhjältekraft består av olika roller och jag känner mig som en av karaktärerna i Heroes där omgivningen stärker honom och han erhåller de superhjältekrafter han kommer i kontakt med. Jag är en social kameleont med både för och nackdelar som tar mig an olika uppdrag i vardagen både praktiskt och teoretiskt. det gäller dock att särskiljda dessa karaktärer och vara där man är. Att inte ta med sig jobbet hem, men heller inte ta med sig hemmet till jobbet. Ett Livspussel som ställer krav på att orka härda ut eventuella stormar under årets 365 dagar. Vissa dagar kavlugna andra som vilken Guddrun som helst flåsandes i baknacken.


En vilja av stål och öppen kommunikation har nu gjort att jag kan skruva karmskruvar om kvällarna och räkna ner de fåtal kvarvarande snickartimmar innan de 800 planerade snickartimmarna avverkats. Är jag stolt? Om jag är! Har jag lärt mig något? Om jag har! Tillbakablicken är som vilket lumparminne som helst som förstärker det positiva i efterhand. Dock har jag hela tiden värnat om min familj och det är något som jag kommer fortsätta med så här i nalkande juletider.

Jag och min son har i alla fall laddat upp med förberedelser inför den kommande Superhjältejulen och ser fram emot vad vi kommer få se och lära.

Helgextra: Du rör väl inte sågen?

Är du en av dem som fastnat i byggets högkonjuktur och inredningens kravdjungel, som både har helg och kvällar fyllda med snickrande! Antingen för att du eller din sambo har hittat den ultimata lösningen för just ert hus. Det enda problemet med det är att pengarna inte räcker till de duktiga, effektiva och snygga hantverkarna din man eller fru vill ha. Då vill jag höja ett varningens finger i förebyggande syfte så du slipper besöka akuten i dessa sviniga och vinterkräksjuka influensatider.

"Farligt fixande"

Det gör ont att fixa det själv. 20 000 hemmafixare hamnade på akuten förra åreT. Men även proffsen kan slinta - nu har Arga snickaren skadat fingret.

Åtta av tio hemmafixare som skadas är män. Men det är i gott sällskap. Proffssnickaren och Tv-profilen Anders Öfvergård sågade sig själv i fingret när han jobbade med en tung bräda.
- Det var slarv helt enkelt. Jag sågade bort yttersta fingerspetsen med en stor sågklinga, säger han.

Fortsatte jobba
Som gammal krögare, med erfarenhet av kök och knivar, tyckte Anders Öfvergård inte att det var speciellt mycket att gnälla över. Han tejpade igen fingret - och fortsatte jobba.
- En normal hemmafixare hade åkt till akuten, men det hade inte hjälpt för mig. Och det är så tråkigt att sitta där.

Varför skadar sig så många hemmafixare?
- Jag tror det handlar om stress och press. Man blir inte klar så fort som man tänkt och börjar hantera verktygen fel och blir ovarsam.

Ser inte farorna
Hemmafixarens allvarligaste men är just fingerskador, följt av ögonskador från flis och spån. Sårskador och frakturer är inte heller helt ovanliga.
- Folk är nog inte medvetna om skaderisken innan de börjar. När du köper en såg ser du det härliga och tänker inte på det farliga, säger han.

(Aftonbladet 27/11 Mårten wallin)

Så tänk på detta innan helgens bankande och ta lärdom av denna kloka hantverkarMANs tuffa erfarenheter. Ta det försiktigt och anlita en arg, men klok snickare. På så sätt är ni rädda om ert egna fysiska och psykiska välmående och kan krydda er tillvaro med lite extra tid i ert förhållande. Eller stå ut och snickra på, men tänk på vad Alfons pappa säger:

Du rör väl inte sågen?

Sågen kan skada både dig och ditt förhållande:

"Drömmen om att själv renovera sitt hem förvandlas till en mardröm för många svenskar.
Med ordinarie jobb och familj att sköta riskerar projekten att gå ut över hälsa och relationer. Deltagarna i Kanal 5:s "Arga snickaren" var drabbade av hjärtproblem, sämre samliv och utbrändhet.
Anna Löfblad, 38, och Sven-Olof, 33, bodde med fyra barn i ett hus på tre rum och kök med källare. Deras plan var att göra nya rum i källaren, som mest användes som förråd.
- Min man samlar på allt i källaren och kan inte kasta något så det var ett stort problem. Sedan gick avloppsrören på gården sönder, då gick renoveringspengarna till det, säger Anna Löfblad.
Tv-snickaren Anders Öfvergård tvingade paret att kasta allt gammalt bråte och gjorde klart källaren.
För första gången på tolv år har de fått eget sovrum.
- Vi har sovit i vardagsrummet i alla möjliga konstellationer. Sedan har vi vaknat varje morgon med att det sitter ungar på och runt oss och spelar tv-spel och kollar på tv, berättar Anna. Vi har aldrig fått vara själva.

"Skönt att få vara ensam"
De fick ett nytt hem - och kärlekslivet tillbaka.
- Klart det är skönt att få vara ensam med sin man, säger Anna och skrattar.
Anders Öfvergård:
- Till och med jag hyr in folk när något hemma behöver göras.
- De pengarna det kostar att hyra in en expert kan rädda din relation, så det är billigt i jämförelse, säger han."

Så här säger ytterliggare en av inredarnas guru och gud:

"Experten:
Lägg pengarna på en solresa i stället Katerina Janouch, relationsexpert Expressen:
- Jag förstår inte vad folk håller på med. Att hålla på och bygga och renovera själv tar ju knäcken på vem som helst som samtidigt har jobb och barn att sköta. Det har blivit en sjuk trend det här att alla ska bygga själva. Det är nog jobbigt att bo bland hantverkare även om man inte bygger själv.
- Det är jättevanligt att relationer brakar ihop på grund av renoveringar, jag vet själv flera par. Jag tycker folk ska nöja sig med det de har om det inte är alldeles outhärdligt. Hyr då in proffs i stället. Annars, vänta till barnen blir stora och lägg pengarna på en solresa i stället!"

(www.expressen.se, 091105)

Så tänk på detta innan du tar dig an ett projekt i era Livsverk! Anlita snickare och kommunicera med varandra.

Att vara eller inte vara?

Det är en märklig känsla som flyter runt i mig. För en gångs skull sitter jag en fredag med alldeles tom skalle. Vare sig tankarna eller känslorna är uppe vid ytan eller uttömda. Vet inte om jag har lyckats källsortera bort det som legat och pyrt i mig eller om locket är på och förseglat långt ner i det undermedvetna. Jag gör några trevande försök, men känner att jag inte vill anstränga mig ifall där ligger en sovande björn. Brukar oftast ha en tom bägare och säger ifrån när det blir för mycket.

Jag hade ett samtal med dansken på väg in till vår stående tid med fotbollsgrabbarna i onsdags om behovet av att prata av sig. Varför är det så att vissa samlar, samlar och till och med hamstrar funderingar och känslor för att sedan helt plötsligt ge upp. Anledningen till att vi kom in på ämnet var angående familjers förmåga, eller oförmåga, till att hantera problem som allt för ofta slutar i ett uppbrott eller skillsmässa. Kvar finns obesvarade frågor och beteenden som drabbar de oskyldiga barnen i familjerna. Varför är det så här? Vad i uppbrotten är det som skiljer sig från förr när uppbrotten inte var lika omfattande. Var det bättre förr?

Ibland undrar jag om jag har en gammalmodig syn på familjen efter som jag varit förskonad från familjeuppbrott efter att vår son kom till världen. Visst har det funnits tider då det varit tungt, men aldrig så att jag skulle ge upp familjen. Vad är det som finns hos mig och saknas hos många andra? Är jag unik eller speciell?

Jag har haft mängder av turbulenta uppbrott och skulle definitivt agerat annorlunda idag med facit i handen. Inte så att jag ångrar någonting, det gör jag inte av ren princip, men jag skulle definitivt gjort annorlunda idag efter den insikt jag fått. Bara av att tänka mig tillbaks till dessa tider då jag utsatte min respektive och mig själv för rena vansinnet. Dock tog jag mig igenom det med en mycket dyrköpt erfarenhet. Är det vad som återgäldas idag? I så fall hoppas jag att det kom något positivt utav denna tid hos den då drabbade flickvännen.

Spelar vi sociala spel med egocentriska handlingar där vi rättfärdigar det med att det är för barnens bästa som vi splittrar familjen eller tar vi större hänsyn till vad som kan ske i motgångar? När är ett uppbrott befogat utifrån ett barns perspektiv? Hur länge ska vi kämpa innan handduken kastas in och bohag och barn ska delas upp i tid och pengar. Vad kan göras annorlunda för att famijeuppbrotten inte ska bli så omfattande. Vad blir konsekvenserna för oss själva och barnen i framtiden? Vissa barn anses köpas till en rättfärdighet och blir bortskämda, andra tappar kontakten med antingen sin mamma eller pappa där någon av dessa, eller båda, vill återgälda och be om förlåtelse senare i livet för det de försummat och andra barn tappar helt förtroende för vuxna och blir föräldrar till sina egna föräldrar. Detta är bara några av de barn jag stött på, det finns säkert tusen och åter tusen andra alternativ både med positiva och negativa konsekvenser för familjemedlemmarna.

Är det så att vi tar för stor hänsyn till omgivningens känslor och ger upp eller bryr vi bara om oss själva och min egna strävan till mitt egna självförverkligande? Har vi fått mer av ett känslosamhälle eller mindre? Det finns säkert mängder av andra orsaker och jag är nyfiken på vilka dessa är. Men i flertalet av de fall jag stött på eller läst om så är den gemensamma faktorn kommunikation eller brist på kommunikation.

Mycket av dessa funderingar dök upp efter gårdagens film Interview med Steve Buscemi och Sienna Miller. Filmen handlar om reportern Pierre Peters som blivit tilldelad en intervju med för honom ointressanta och ytliga kändisen Katya. Dessa två tycks inledningsvis inte ha någonting mer gemensamt än intervjutillfället. Ju mer tid de tillbringar tillsammans desto fler gemensamma faktorer upptäcker de. Hemligheter, frågor, problem, intressen vävs samman och allt handlar många gånger om en väg till att öppna upp och såra, men även av omtanke utifrån tidigare erfarenheter. I de flesta fall efter ett knivhugg infinner sig en ångerfullhet och samtalet fortsätter i en ödmjukare ton för en stund. Det böljar fram och tillbaka och slutet, ja det får ni se själva.

Under filmen väcktes en hel del funderingar hos mig om våra egenintressen och dömandet av varandra samt våra sätt att samtala och finna tillbaks till varandra. Hur vi inte lyckas med att nollsställa oss och finna våra gemensamma intressen utan istället letar vi efter skillnader och dömer därefter. Vid ett antal tillfällen är mötet på väg att avslutas, men återupptas efter några meningar och de finner ytterliggare vägar för antingen ett scoop och vägen tillbaks till kändisskap eller av omtanke när känslor uppstår på grund av tidigare mörka hemligheter i deras tidigare fader - dotter relation.

Denna film kan tyckas lite långsökt i ett samtal om familjemönster där mörka och stundtals destruktiva handlingar avlöser varandra, men det jag vill ha sagt är hur att de finner vägar tillbaks till varandra i samtalet. Ibland för att såra och ibland av omtanke. När skulle detta samtal egentligen avslutats? När sårade det och när betydde det någonting? Hur ska vi veta när det är dags att ge upp?

Tänk om jag haft dessa svar! Det hade sparat mycket kraft och lidande i min omgivning!

Ja, se vad som kan dyka upp en tom fredagseftermiddag. Det fanns något i den mentala bägaren som jag nu tömt ut på mitt vita papper. Min kommunikationsstrategi tycks fungera för mig och min familj och det är jag glad för.

Tona ner!

För en hetlevrad rättvisekämpe och man blev artikeln i SvD den 24 november en tankeställare och ett verktyg att arbeta vidare med. Var lugn och bestämd!

"Uppdämd jobbstress dödar"

Se upp om du har svårt att säga ifrån på jobbet när du blivit illa behandlad, varnar svenska stressforskare. Det kan fördubbla din risk att få hjärtinfrakt, åtminstone om du är man.

Det är väl känt att svårkontrollerad stress i arbetslivet kan leda till flera olika sjukdomar, inte minst hjärtproblem. Men nu visar det sig att också att vårt sätt att reagera på det vi uppfattar som orättvis behandling på jobbet kan vara minst lika förödande. Det farliga är att inte öppet reagera på påhopp och ojustheter – till exempel genom att dra sig undan från konflikter eller att hålla tyst.

En svensk forskargrupp rapporterar om denna nya risk efter att ha följt 2755 friska män vid 20 företagshälsovårdsmottagningar i Stockholmsområdet. De undersöktes 1992–1995 och därefter registrerade forskarna deras sjukdomsutveckling fram till 2003.47 av dem fick hjärtinfarkt eller dog i en hjärtsjukdom. Vid Jämförelser mellan dem och de fortfarande hjärtfriska i gruppen framkom den fördubblade hjärtrisken med det som kallas ”undvikandestrategi”.

–Vi har visserligen inte undersökt den saken, men ett råd kan väl vara att människor försöker säga ifrån och reagera på för dem kränkande händelser på jobbet istället för att tiga eller gå därifrån, säger Constanze Leineweber på Stressforskningsinstitutet vid Stockholms universitet.

Att hetsa upp sig, skrika och bli rejält arg är dock knappast rekommendabelt som strategi. Det gäller att säga ifrån på ett bestämt sätt.
(www.svd.se)

Äntligen måndag?

Det finns dagar som är tyngre än andra. Dagar då stora krafter sliter och drar i varje liten del i kroppen. Men så finns det dagar då allt känns enkelt, smärtfritt och ljusnande. En sådan tid är nu. På sistone har det handlat om fokus. Tänk och agera! Problemet tidigare har till stor del handlat om att just tänkandet inte lätt till något agerande och det har startat kolossala vemodskrockar. Där finns en vilja och en kraft, men ingen riktning. Som det är nu har dessa pusselbitar länkats samman och tänkandet blir mindre och agerandet större.

Handlingsutrymmet i helgen har legat på det lite mindre mentalt krävande planet, men mer på det fysiska. Livsverket har fått sin beskärda del och det börjar närma sig ett kapitel med utrymme för avslutade kapitel. Sovrummet blir troligen klart till första advent och det är då första gången på över tio år som vi har ett ordentligt och färdigt sovrum.

För en målsättningsstrateg som mig handlar avslut om att bearbeta upp en ny plan. I detta fall arbete och svettandes ansträngningar för ett idylliskt julfirande med Anna Anka på kanal tre. Det vankas nya tider i jul med utrymme för avkoppling och mindre beslutsafattande processer. Åtminstone en mindre, sovrummet i detta fall. Dock verkar det alltid finnas utrymme för fler val och andra tillkrånglade lägen i vår familj. I dag blev en sådan dag. Effekten blev att vi fick lite egen kvalitetstid i vårt sovrum bland tapetremsor, lim och spackel. Kvalitetstid till att välja fyra nyanser av vitt.

Ursprunliga planen var att vi skulle gå till tapetaffären och få med oss en vit tapet hem för att inte hamna i tidsnöd. Resultatet blev fyra tapetkataloger med olika nyanser av vitt. I vår familj blir det oftast inte som vi tänkt oss...

Ljus i tunneln eller ringar på vattnet?

Äntligen lite ljus i ett eländesskildrat samhällsklimat. Hoppas detta sprider ännu mer ringar på vattnet, men att det även medföljer kvalitetsarbete och ett gott integrationsarbete.

"Sjöbo välkomnar ensamma flyktingbarn
Publicerat den 19/11 i DN

Sjöbo kommun, som hittills sagt nej till att ta emot ensamkommande flyktingbarn, har svängt 180 grader och ska nu utreda hur upp till fyra asylsökande barn ska kunna beredas plats i kommunen och tas om hand på ett vettigt sätt.

Kommunstyrelsens arbetsutskott sade i går ja till det socialdemokratiska oppositionsrådet Bo Nilssons motion om att ta emot flyktingbarn. Det enda parti som sade nej var det riksbekanta Sjöbopartiet, rapporterar Skånska Dagbladet och Ystads Allehanda.

Sjöbopartiet bildades under ett annat bråk om flyktingmottagande på 1980-talet.

Nu har familjenämnden fått i uppdrag att skyndsamt utreda frågan om ensamkommande flyktingbarn innan den kommer upp i kommunfullmäktige."

Ska nu fokusera på det goda i vår omgivning samt njuta av höststormarnas krafter.

Sverige, ett nytt brinnande Mississippi?

Nedan följer ett tydligt exempel när bakomliggande felaktiga påsåenden används i egensyfte. Denna gången inom politiken. Allt för ofta ser jag exempel där det råder brist på bakomliggande stöd och frågeställnignar som sedan överförs till "den allmänna opinionens röster".

Skönt att se att det finns hopp för humana och mänskliga värderingar i ett annars kallt och känslolöst skildrat Sverige.

Låt inte de som gnäller högst föra opinion!

Ett tydligt exempel på när någon säger sig ha majoriteten bland invånarna med sig utan att ha belägg för det går att läsa i Sydsvenskan 17 november 2009. Kan du finna några andra galenskaper i denna artikel? Börjar likna rena amerikanska södern vad gäller metoder och värderingar.

"Med stöd från Vellingeborna ville kommunledningen stoppa transitboendet i Hököpinge. Men en opinionsundersökning visar att bara 18 procent håller med.

– Kan vi stoppa det, så ska vi stoppa det.

Det sade Carina Larsson (M), ordförande i M-nämnden, på mötet förra tisdagen i Hököpinge. I ett brev på hemsidan talade kommunalråd Lars-Ingvar Ljungman (M) om att kommunens invånare blivit överkörda. Och i en chatt med Sydsvenskans läsare två dagar senare skrev han: ”Jag har hela tiden hävdat att jag anser mig ha en majoritet av invånarna med mig.”

Men i själva verket hade inte kommunledningen något stort stöd bland Vellingeborna.

Sydsvenskan har låtit GFK Sverige göra en opinionsundersökning i Vellinge kommun. Enligt den tycker endast 18 procent av kommuninvånarna att transitboendet för ensamkommande flyktingungdomar bör stoppas. 63 procent håller inte med kommunledningen, utan anser att boendet bör få vara kvar.
– Det är tydliga siffror. Kommunledningen har gått ut med att de har stöd av majoriteten, men det är lögn.

Det säger Caroline Theander, 35 år, och är en av dem som har reagerat på att kommunledningen säger att Vellingeborna står bakom den. Hon, som har bott i Vellinge i större delen av sitt liv, kände förra veckan att hon måste göra något. Att inte välkomna flyktingbarnen rimmade illa med hennes egna värderingar och hur man ska vara mot andra människor.

Hon skämdes för kommunens agerande och för första gången i sitt liv skrev hon ett mejl till politikerna. Hon postade det direkt till kommunalrådet.
– Det här är allvarligt. De säger att Näsetborna står för något som de inte tycker.

Hon har också, tillsammans med dottern Hanna, 16 år, startat en julklappsinsamling till barnen på boendet.

En annan Vellingebo som försökt att få kommunpolitikerna på andra tankar är Anders Bergman, 48 år. Han är inte förvånad över resultatet i undersökningen.
– Jag har ett stort frågetecken för om kommunledningen har koll på vad invånarna tycker. Kommunledningen gör antaganden baserade på egna värderingar, säger han.

Han säger att sedan han flyttade till Velllinge 1996 har han inte mött någon personligen som inte vill att kommunen ska ta emot flyktingar. Att kommunledningen driver linjen tror han beror på att de kritiska är de mest högljudda.

En av kritikerna är 71-årige Gert Nilsson i Vellinge. Han skickade i förra veckan ett uppmuntrande mejl till Lars-Ingvar Ljungman, där han skrev att minst 75 procent höll med kommunledningen i frågan om transitboendet.

Det låga stödet på 18 procent i opinionsundersökningen förvånar Gert Nilsson.
– Det låter jäkligt lite och är inte alls det intryck jag får när jag pratar med folk här i Vellinge. Och jag är en snackebror som pratar med många.

Gert Nilsson viker sig för undersökningens resultat. Men helt övertygad är han inte.
– Innerst inne tycker nog de flesta som jag. Men de vågar kanske inte vara ärliga när de blir uppringda.

Ingvar Lundéhn, 68, i Höllviken är inne på samma linje.
– Folk håller kanske inte med på grund av opinionsläget. Eller så vågar de inte svara helt ärligt, tror Ingvar Lundéhn som också mejlat Ljungman och helhjärtat stöttat hans linje.

Både Gert Nilsson och Ingvar Lundéhn anser att sakfrågan hamnat i skymundan.
– Problematiken är om Sverige ska ta emot dessa så kallade barn. Och man blir förbannad på att Malmö gått bakom ryggen på Vellinges ledning, säger Ingvar Lundéhn."

Dagens frågeställning

Efter att Sessan varit och dinerat i flott och pampig miljö kom hon fram till samma slutsats och frågeställning som jag gjorde efter att jag varit verksam i den offentliga sektorn i ett antal år:

Vad är det dessa högt uppsatta tjänstemän är så rädda för?
Varför är det så farligt att arbeta utefter verklighetens premisser?

Har man blivit så fullständigt skrivbordiserad att man inte vågar ställa de kritiska frågorna för att kunna utveckla och utvecklas?

Istället för att arbeta mot verksamheter som har insikt i olika ämnen försöker en del offentliga tjänstemän kartlägga en verklighet som man TROR sig ha insikt i. Men ingen vågar, eller vill, ställa frågor till de det berör. Dessutom blir det så uppenbart att de rör sig kring frågeställningar och slutsatser som inte kommer fram till oss medborgare. Det räcker med att gå ut på ett antal hemsidor för att öppna upp Pandoras ask och se vad som försiggår eller inte försiggår i kommunernas folkhäsloarbete. Att stå och skryta om det som gjorts och stannat i korridoren eller på skrivbordet är inte till deras fördel, hur mycket det än försöks få fram till en intern åhörarskara.

Öppna upp Pandoras ask och våga lyssna på medborgarna. Det är dem ni arbetar för! Inte för er egen självuppfyllande profetia.

Det gör mig mycket bestört att få höra att det inte hänt någonting på senaste tiden, men att det påstås att det gjorts en hel del. Att inte arbetet kommit längre i folkhälsans långsiktiga planering för att finna en väg till en hållbar utveckling gör att jag ser dystert på framtidsutsikterna. Samtidigt ställer jag stort hopp till de som verkligen arbetar med frågorna och som belyser de "sanna" frågeställningarna för att lyfta upp problemformuleringar till ytan. Hoppas att det kommer en dag då medborgarna kan berätta och uppskatta skrivbordsarbetet. Den dagen kan de rättfärdiga folkhälsokämparna få stå i en pampig och flott sal och stoltsera med det arbete som verkligen uträttats!

För att se om din kommun har lyckats med sitt follkhäsloarbete kan du testa dig själv med att svara på dessa tre frågor?

1. Vad är folkhälsa?
2. Hur arbetar din kommun för en hållbar folkhälsoutveckling?
3. Vem gör vad och varför?

Klarar du detta tycker jag du ska ge en eloge till dessa personer som arbetar med folkhälsoarbetet och visa dem en stor uppskattning för det arbete de gör.

Önskvärda egenskaper!

Ny vecka och nya tag. Efter att ha svettats, hostat och harklat isolering hela helgen är det dags att hoppa i arbetskostymen och utföra handlingar i medmänsklighetens kölvatten. Likt en superhjälte ska jag förmedla hopp och tro på en annars hopplsöt beskriven marknad, nämligen arbetsmarknaden. En marknad fylld av trender och konjunkturer. Många gånger beskrivs det i massmediala sammanhang så fruktansvärt svart eller vitt, men jag vill hålla mig till gråzonen. Något som har gjort att jag har tagit mig fram, i mina ögon sett, framgångsrikt. Med framgång menar jag att jag har blivit anställd där jag velat. Jag har sluppit arbetslöshetspiskans vinande krav och måsten. Mycket tror jag på mina sociala kameleontegenskaper och därmed samlat på mig en bredd som jag är otroligt stolt över, om man får vara det i Jantesverige.

På flyget hem kom jag över en artikel i DN den 10 november om vilka ord som ger dig jobb. Förra gången jag tog del av en sådan information så var ordet självständig det de flesta arbetsgivare ansåg vara den mest åtråvärda egenskapen hos sina potentiella medarbetare. Denna gången var det:

Strukturerad, självgående och prestigelös.

Det är fortfarande individualistiska drag som eftersöks och som anses vara vägen till produktiva och kunniga anställda.

Så om du är arbetslös så våga tro på dig själv för det verkar vara nyckeln till arbetsmarknaden! Det är lika intressant varje gång en sådan här granskning genomförs, för jag tycker det beskriver vad vi vill förmedla för människosyn och egenskapskrav.

Här är hela listan i sin helhet:

Vanligaste orden i jobbannonser
1. Strukturerad
2. Självgående
3. Prestigelös
4. Initiativrik
5. Ansvarstagande
6. Utåtriktad
7. Positiv
8. Serviceminded
9. Flexibel
10. Säljinriktad
11. Stresstålig
12. Pedagogisk
13. Entusiastisk
14. Analytisk
15. Kommunikativ
16. Kreativ
17. Disciplinerad
18. Resultatinriktad
19. Nogrann
20. Tävlingsinriktad.

(DN 10/11 "Här är orden som ger jobb")

Uppfyller du egenskaperna på denna lista, gratulerar då är det bara välja och vraka! dessutom verkar kunskap vara något överflödigt i vårt säljinriktade och individualistiska samhälle.

Hur ska familjefadern vara?

Mer tid över ger utrymme för kvalitet. Men hur ska jag vara, hur ska vi vara, hur är vi? Att vara mentalt frånvarande är ingen kvalitet och det märks tydligt, då jag sitter och leker på golvet, men samtidigt pratar med Sessan. Rätt vad det är får jag mig en spark över smalbenet och jag markerar med att gå därifrån. I andra rummet hör jag ett stort tjut och jag går tillbaks och börjar om. Denna gång mentalt på plats och sätter mig in i bilar och tågs ljud och både möjliga och omöjliga hopp. Resultatet blir tydligt, jag var inte där förra gången. Men hur ska jag vara en god familjefader? Är jag den stereotypa karriärsfarsan? Sökandet och funderandet hoppas jag gör att jag finner en kvalitativ väg till leken och lyckan.


"Alla tiders pappa"

Femtiotalets sista år ger inga tecken på att mans- eller papparollen är under förvandling. Pappa är lik sin pappa – familjeöverhuvud, och ofta frånvarande.
Det finns många vittnesmål om att de fäder som byggde efterkrigstidens folkhem var icke närvarande för sina barn. ”Fast du var trygg som urberg/var du fjärran som en sol” sjunger Ola Magnell, född 1946, i sin låt ”Pappa”. Ulf Lundell har i intervjuer och böcker berättat om sin far, den plikttrogne smidesarbetaren och småhusbyggaren, som han aldrig kom nära.
Skå-Gustav Jonsson, femtiotalets pionjär för antiauktoritär barnuppfostran och skapare av den uppmärksammade barnbyn, hade svårt att få tid för sina egna barn – om detta vittnar sonen Staffan Lamm i ”Boken om mig” från år 2000.

År 1959 är de internationellt mest kända svenskarna FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld, som är inbiten ungkarl, och tungviktsvärldsmästaren Ingemar Johansson som visserligen är småbarnspappa men inte precis håller fram den sidan av sin personlighet.

1969 – Den klantiga pappan
I 1960-talets antiauktoritära strömningar blir även pappa ifrågasatt. När fadersrollen hamnar i nytt ljus blir resultatet inte alltid till fördel för familjens överhuvud. Pappa framställs ofta som en ömklig klantskalle – i bästa fall välmenande, i värsta fall skadligt egocentrisk.
1963 är det premiärdags för tv-serien ”Vi på Saltkråkan”, skriven av Astrid Lindgren. Miljontals tv-tittare lär känna Melker Melkersson, pappan som ger den manliga taffligheten ett ansikte. Änklingen Melker kan inte göra någonting utan att misslyckas – ibland undrar man om det är självaste Kaspar Hauser som gått i land på Saltkråkan. Dock älskar han sina barn oförbehållslöst.
Samma år gestaltar Keve Hjelm en pappafigur som är lika hopplös som Melker men utan dennes älskvärda drag. Det handlar om Bo Widerbergs film ”Kvarteret Korpen”, där Keve är fadern och Thommy Berggren spelar sonen, en ung man med författardrömmar. Keve Hjelm visar en filmpappa som är så långt ifrån manlig förebild man kan komma – försupen, lögnaktig, självömkande.

1979 – Velourpappan
Svenska pappor blir 1974 först i världen med att få rätt till betald föräldraledighet. Inledningsvis går det dock trögt. För att öka intresset för reformen sjösätter Försäkringskassan 1977 den numera klassiska reklamkampanj där tyngdlyftaren Lennart ”Hoa-Hoa” Dahlgren poserar med ett spädbarn i famnen. Syftet är naturligtvis att visa att även stora starka karlar kan vara hemma och sköta små barn. Men med dagens mått mätt är det nog velourvarning på lurvige ”Hoa-Hoa”.
En annan mjukispappa som kliver in i vårt kollektiva medvetande under 1970-talet är Alfons Åbergs namnlöse far, han som i nästan alla lägen sitter småmysande i sin fåtölj med pipan i munnen. Den tecknade tv-serien, där skådespelaren Björn Gustafson ger röst åt pappa Åberg, har urpremiär på nyårsafton 1979. På 1970-talet kommer också en ny favoritpryl för alla mjukispappor – bärselen från Babybjörn. Bärselar har naturligtvis funnits i alla tider, men det här är den första mondäna, designade varianten.

1989 – Mångfaldspappan
Pappaledigheten vinner terräng och pappatyperna blir fler och fler. På 1980-talet gör den jäktade yuppiepappan entré: han som vill göra karriär men samtidigt ändå ta sitt ansvar för det uppväxande släktet. Han bokar in babysim och dagishämtning i filofaxen. Trenden är att barnen ska vara med överallt: de anskrämliga orangea barnsadlarna blir en måste-accessoar för alla cykelburna pappor.
Rock’n’roll-pappan lägger öronskydd i skötväskan och tar med barnen på festival. Ryggsäcksluffarpappan låter avkomman följa med till Sydostasiens stränder.
Klantpapporna får ett nytt skyddshelgon i Homer Simpson, lika lat som impulsiv (serien började sändas i Sverige i december 1990).
Bille August, Danmarks storpappa, slår igenom med ”Pelle Erövraren” där Max von Sydow känsligt gestaltar Pelles kuvade och konflikträdde far.
Karriärpappan Klas Eklund vet inte om det, men sexton år framåt i tiden ska han bestås ett inte alltför smickrande porträtt i sonen Sigges roman ”Det är 1988 och har precis börjat snöa”.

1999 – Den grubblande pappan
Hurdan ska en bra far vara? Kraven ökar och det sena 1990-talets pappa har en uppsjö av handböcker att söka kunskap i. Allt från Lars H Gustafsson (åttabarnsfar och barnläkare) med standardverket ”Barnapappa” till Rob Parsons självhjälpslängiga ”Världens bästa pappa på sextio minuter”.
Trots – eller kanske tack vare – mångfalden av goda råd, föreställer några av decenniets starkaste pappaporträtt villrådiga och grubblande fäder.
I januari 1999 (något år senare i Sverige) får tv-tittarna stifta bekantskap med Tony Soprano, en hårdför maffiaboss och tvåbarnsfar som försöker bemästra sina panikångestattacker med hjälp av samtalsterapi. Hans förhållande till barnen Meadow och AJ är allt annat än öppet och tillitsfullt och Tony grubblar över varför det blivit så.
Samma år har ”American Beauty” premiär med Kevin Spacey i huvudrollen som tungt fyrtioårskrisande tonårspappa. Tillvaron i villan är inrutad och passionslös och Spaceys rollfigur hittar ingen utväg – annat än att hopplöst förälska sig i dotterns väninna, samtidigt som han börjar röka marijuana och lyfta skrot i garaget.

2009 – Den omskrivna pappan
Sista året på 2000-talets första decennium finns det tecken på att pappabilden suddats ut totalt: tv-tittarna kan följa Ragnar Bengtssons försök att få i gång mjölkproduktionen för att kunna ge sitt barn bröstet.
Å andra sidan tycks intresset för att dissekera den traditionella papparollen vara större än någonsin. Romaner om pappor är en boktrend som 2009 vuxit sig nästan oöverblickbart stor. Vi kan bland annat läsa om den folkkäre konstnären och författaren Stig ”Slas” Claesson och hans papparoll. Den var inte alltid så berömvärd, enligt vad sonen Nils berättar i boken ”Blåbärsmaskinen”.
Andra författare som beskriver sina fäder är Alex Schulman om pappa Allan i ”Skynda att älska” (nu driver Alex bloggen ”Att vara Charlie Schulmans pappa”), Erik Wijk om pappa Olof i ”Allt vi här drömma om” och Hanna Hellquist om pappa Lars-Erik i ”Karlstad Zoologiska”. Tidigare år kom Åsa Linderborgs ”Mig äger ingen” och Susanna Alakoskis ”Svinalängorna”.
Gemensamt för böckerna är att även om pappan i allmänhet ses i ett försonande ljus, så handlar det om komplicerade relationer.
Kanske är det först i år vi är beredda att skärskåda pappans roll."

Artikeln är hämtad från www.DN.se och skriven av Erik Ohlsson. Publicerades 2009-11-08.

Dumt att gnälla!

Dumt att gnälla när man har det bra. Nu står jag med en tom agenda framför mig och det är skönt att tillåta sig att koppla av och planera för bara någon dag framåt. Jag vet inte vart jag är på väg och det var längesedan den känslan fanns inom mig.

Så nu njuter jag av Framing Lips och låter det vara så ett litet tag framöver.

You don't know what you're becoming
Who knows what you're going to be
We don't know where we're going
We don't know because we can't see

If I could tell your future
I'd say love the world you find
In the dark times and the hard questions
Let some sunshine in your mind

Sun is rising
I think that's good
Just now realizing
Some things you never thought you would

Sun is rising
I think that's good
You're just now realizing
Some things you never thought you would

På banan!

Nu är jag äntligen på hemmaplan igen och kan andas ut efter en tung period med ett flertal svenska destinationer avverkade. Kunskapen som jag samlat på mig väger tungt och den "ifrågasättande" och "reflekterande" ådran i mig har fått sin beskärda del. Det har varit en översköljning av reflektioner, anekdoter, lagar, regler och förhållningssätt att hämta in och granska. Lärorikt och mycket, mycket intressant.

Men det ska bli skönt att nu få lite tid till att bygga upp de gamla rutinerna och lägga upp en plan och målsättning framåt. Jag har levt lite väl länge i nuets ingemansland och känner att jag har mycket att styra upp i vanor och beteenden igen för att allt ska vara till belåtenhet.

Framöver ligger bloggande ytligheter och det gör det lättare att ersätta dessa med Livsverkets ursprung. Med ersätta menar jag att jag äntligen kan hoppa i snickarbyxorna och bara låta hammarslagen eka, dessutom med gott samvete. På så sätt frigörs tankeenergi till en del andra reflektioner i vår vardag. Jag kan med andra ord pusta ut och luta mig tillbaks med ett leende på läpparna. Vardagens krig är besegrat och jag har tagit mig ur ett virvarr av måsten, deadlines och andra vardagsbestyr. Energireserverna är fulltankade och endorfinproduktionen har börjat producera och leverera.

Jag är tillbaks... och jag har nu ett antal nya berikande lärdomar med mig i ryggsäcken.

Jag tänker alltså finns jag!

"Sanningar" som spetsar oss!

Någon har tagit pålen ur mitt hjärta. Jag lever. Äntligen kan jag se min spegelbild. Med en odödlig kraft ska jag resa mig upp ur askan och slåss för en sak. En sak som vi alla borde mobilisera mot. Men vad är gott och vad är ont! Luftslotten är stora och mäktiga, missilerna kommer med kraft och slår plötsligt ner i våra liv. Likt vampyrer dras vi mot mörkret och vill suga ur det mesta ur våra liv. Vi vill leva, men lever vi?

Kraftiga totempålar håller oss kvar i våra bestyr. Ord och sanningar manövrerar bort oss från ljuset. Vi börjar bli ljusskygga och utfärdar goda gärningar med mobilen i vår hand framför den ena insamlingsgalan efter den andra. Pengar talar och gärningar tystnar. Greve Dracula bygger slott i våra städer som vi vill tysta med alla medel. Med kostymer och högafflar i våra händer driver vi det onda ur våra byar. Något som vi alla inte vet vad det är, men som vi tror oss veta. Ord manövrerar och mobiliserar krafter och lockar fram krafter i oss som hellre slåss än talar. Sofistikerat ordbajseri fördunklar våra sinnen och vi tror på denna sanning. Vi är vampyrer som verkar i skymningen. Låt oss tro på gryningen och det sunda förnuftet. Annars kommer vi sitta i våra gungstolar och gråta med en påle instucken i vårt hjärta. En påle som är svår att dra ut...

Som Kent uttrycker det: "Genom hålet i mitt hjärta kommer räddningen tillslut".

Så dra ut din påle och verka för det goda. Låt gärningarna tala framför den SMS slitna tummen!

Vi möts i gryningen...

Rött, dött och förgånget.

Ett känslohav sköljde över mig. Hjärtat pumpade ut sina svallvågor av syrerikt blod. Själen vände, vred och matade mig med känslor från förr. Huvudet hängde inte med och tårkanalerna svämmade över. Läpparna torkade ut och narig hud smakade blod när jag spännde ihop mina käkar mellan hulkningarna. Jag vet inte i vilken tidsrymd jag befann mig i och såg plötsligt hur jag satt i min turkosa IKEA fåtölj med tonvalsluren mot min kind och jag kännde precis likadant som nu.

Skillnaden är att detta var 16 år sedan. Hopp och känslor har format mig till den jag blivit, men jag strävar fortfarande. Strävar, kartlägger och anpassar. På ett flertal ställen har jag fått höra vilken otroligt klok och insiktsfull man jag är. Själv har jag hängt upp mig på att jag är en pojke som gråter. En pojke som fick ta emot stryk för sina glasögon och lapp för ögat. Någon som gav sig själv piskrapp för att han inte var som alla andra. Någon som fått för sig att pojkar inte gråter. Ensam skugga som slagits för det goda i hans omgivnigen. En godhet som formade honom till den pessimist han blev.

Skepnaden som tog form i mig var likt en social kameleont på två ben. Den inre röda tråden som formades efter frågan "vem är jag" blev till ett nystan. Ett nystan med små röda trådar utan ände och jag gick vilse...

Fortfarande kan jag leta efter någon av ändarna. Framför min syn blinkar den trasiga neonskylten med pornografisk röd färg där budskapet "hur är jag" blinkar till och från. Denna själsliga fråga gör att jag månad efter månad åker en känslomässig berg och dalbana. Hjärnan skrumpnar och instinkterna tar överhanden. Böckerna som format mig har tappat ord likt en dyslektiker som söker sammanhang och försåelse bland de obegripliga och skuttande bokstäverna. Nostalgiska dolkar hugger mig i sidan och jag sväljer min Omeprazol för att döva smärtan. Min skepnad har blivit vag med min vuxendom och jag hittar fokus i den lilla bakspegel som tidigare varit så tabubelagd.

Dock är jag den jag är och jag lever med mina diaboliska krav. Jag går och odlar i min trädgård och jag trivs i min trädgård. Men jag lever och arbetar efter mina drömmar och de byggs till luftslott tillsammans med min familj för var dag som går. Var och en av dem har fått med sig vars vapen för att driva bort mina demoner. Jag är en djupt rotad pessimist som försöker byta skepnad och anta livets utmaningar bland livets grymheter. En kämpande Don Quoite mot samhällets giriga väderkvarnar. Min kamp är för en hållbar utveckling, men syns jag inte så finns jag inte. Mitt hopp står till att vi hittar rätt i tillvaron och att jag kan bidra till någon enstaka vägskylt mot landet "Lycka".

För tillfället är vardagen röd, död och lever i det förgångna. Dock har jag uppnått en av mina drömmar så varför skulle det inte kunna bli fler...

Idag fångade jag min ungdom då ljuv musik uppstod och jag var åter den gråtande 13-åringen med min nyinköpta LP-skiva i min hand. Min hjärna öppnades upp likt en konservburk och en näve tro kastades in i systemet. Nostalgin flödade och pojken i mig tog åt sig varje ord som sades:

Ingen lämnas kvar
Vi hämtar dig bakom fiendens linjer
Ingen lämnas kvar
Vi skyddar dig med all kraft vi har mot svinen
Om jag fick regissera slutet
Tystnad! Tagning!
Man vet man blivit gammal när ens ungdom
börjat glittra som Allens Manhattan

Dan före dan...
Som det strålar från ditt hjärta
som en motorväg av ljus
Genom hålet i mitt hjärta
kommer räddningen till slut
Genom hålet i mitt hjärta
kommer räddningen tillslut
Genom hålet i mitt hjärta
Har du kartan kvar?
Eller en aning om var vi är på väg så led oss
Inget lämnas kvar
Vi saboterar allt vi inte kan ta med oss
När du öppnar fönstret blåser en vårvind
Förändring
& bakom murarna vid ån lämnade jag spår
jag skrev mitt namn i vattnet
så du vet var jag finns...
När det strålar från ditt hjärta...


Därefter satte jag på mig mina slitna Shellglasögon, lutade mig tillbaks i min Strindberg fåtölj. Smuttandes på min 36-åriga Mchlachlan slog jag upp första sidan i Dagens industri. Vuxendomen hade kommit ikapp mig...

Grubblerier en sen måndag!

Utbildnig efter utbildning får mig till att inse det jag en gång i tiden våndats över. Grubblerier har fallit på min lott som jag tidigare skämts över. En av anledningarna till att jag nu återigen reflekterat och tagit mig an min dåtida personlighetskaraktär är alla utbildningar jag farit landet runt på. Senaste tidens tankar och funderingar har därför aktualiserats i min hjärnbalk och har uteslutande kretsat kring etik och moral i vårt nutida samhälle. Min moraliska Sartre kamp har tagit form och det har landat i funderingar kring människans innersta kärna.

Vad är det som får oss att göra som vi gör och vad driver oss?
Hur långt kan vi driva människans skapelser?

För några dagar sedan hade jag, några teoripass mindre, gott hopp. Nu vet jag inte längre! Människans ondska har en mängd bakomliggande orsaker och till det hör bland annat faktorer så som girighet och makt. Precis som vår kungliga Lagerkvistska dvärg funderade över och frossade i. Efter senaste socialmedicinska pass kunde jag i mitt stilla sinne utforma en teori som satte droger i epicentrum till en mängd grymheter som skildras runt omkring oss i kvällstidningars eländeslektyr. Och så tror jag fortfarande att det till stor del är. MEN och nu kommer jag till ett stort "men" och som får mig att rysa av obehag. Vi människor verkar till stor del även lägga våra moraliska handlingar i händerna på expertisroller både förr och nu.

För ett antal år sedan utfördes Millgrams experiment som skulle se hur långt "normala" människor var villiga till att gå i forskningens dunkla korridorer. I experimentet skulle ett visst antal försökspersoner dela ut stötar till en elev som skulle svara på ett antal frågor. Vid fel svar utdelades en stöt och för varje felsvar blev voltstyrkan högre och högre. I slutändan handlade det om dödliga doser och som flertalet av dessa "normala" personer utsatte den svarande för. Mina tankar har grunnat länge på denna situation och vad vi kan utsätta andra för då vi har någon att skylla på.

Dagens avsnitt av Vetenskapens värld satte mina celler än mer i huvudbry då avsnittet behandlade ämnet våld och grymheter. Här dök då Millgrams teser återigen upp framför mig, fast nu ett antal år senare och i min förhoppning några klokskaper rikare. Tyvärr fick jag förkasta tesen då 9 av 12 försökspersoner utsatte eleven återigen för 450 Volt och en del utan att blinka. Så nu är jag tillbaks på ruta ett och få grubbla, grubbla och grubbla vidare.

Som tur väl är består tankarna inte lika ofta av dessa djuplodade funderingar utan håller sig även till det klassiska råttracet i min nutida samhällskarusell. Tyvärr bidrar karusellen till att jag får ta genvägar till mitt innersta svarta hål och jag förkortar ner tankespiraler och låter dem inte alltid vidareutvecklas i vardagens hets. Kanske är det därför vi inte lär oss av historiens misstag och gör samma misstag åter, åter och återigen.