Vi gör våra val!

Jag hade ett val, att arbeta övergripende eller på individnivå med frågor som handlar om människors välmående och finna vägar i livet. Valet föll på frågor som berör individers förmåga att skapa sig en god framtid. detta har gjort att jag super in atmosfärer, frågor, debatter i ämnet. Men jag gillar inte det jag ser och hör. Tiderna är förändrade och det finns ett klimat som kan få vilken vargflock som helst att se mänskligare ut än det jag stöter på. Mycket verkar handla om egocentrerad maktfixering där förnuftet försvunnit sedan decennier tillbaks. syns jag, så finns jag. Agerandet får kosta vad det kostar och konsekvenserna bekommer inte alla. Empati är något som inte existerar och det handlar om Jag, jag, jag, mig, mig, mig. Klimatet är tufft och jag kan känna att det råder en selektering på många arenor. Efter att suttit på åskådarplats och lyssnat på Thomas Furths framtidsanalys om MeWe generationen samt Martin bengtssons väg tillbkas väcktes många tankar. Både genom vad som sades, men även hur omgivningen reagerade på det som sades. Och jag gillar inte det jag ser och hör. Var finns mänskligheten, var finns hoppet för en mer empatisk framtid?

Ibland glömmer jag bort situationer som kan vara avgörande för hur det ser ut runt omkring mig. Aktuellt, rapport, TV4 Nyheterna bubblar av nyheter som går i konjunkturens spår. Revolter, våld, elände. Men är verkligen världen så svart?

Statliga verk kryssar fram i verklighetens farvatten och kör över de stackars individer som ligger och guppar i sina livbåtar. Kommuner ska bespara, kosta vad det kostar? Utbildningsmål nås inte, böcker finns inte, förnuft finns inte alltid det heller. Vi ska leva på luft och vatten. En föreorenad luft som ingen tar på allvar och vatten som inte det heller tas på allvar. Människor trasas sönder och plåstrena ska vara gratis. Men är det verkligen så eländigt?

Det gäller att fokusera och vara på tå så finns det en annan verklighet. Ett samtal gjorde mig medveten om detta igår. Helt plötsligt hade jag ett val, nattsvart eller rosa skimrande. För mig blev det rosa skimmer. Dock vill jag inte höra talas om de positivistiska flosklerna bland det kletiga nattsvarta. Det skapar inget förtroende och ger en snedvriden bild av verkligheten. Det går inte alltid att ta sig ur ett helvete genom att bara le eller gå i skrattterapi.

Förnuft och känsla är något som jag önskar mer av!

Autumn leaves - från förr till nu

En gång i tiden kunde jag lyftas fram av läktarnas jubel. Dagar som var fyllda av glädje, tjurskallighet och tävlingsinstinkt. Läktare var fyllda till bredden med människor och det andades tävling, rivalitet och glädje. Det var då löpning var som roligast och inte för att skryta så var det mina paradgrenar. Den stående platsen under gymnasiet var 1000 och 100 meter och stafetten. Nervös och spänd av förväntan sprang jag mellan listorna som informerade om tidpunkt och plats. Luften var fylld av dofter av liniment, druvsocker och banan. Smånervöst brukade jag ta sikte på de hotande rivalerna och vilka jag skulle hänga på. Ibland tätt intill, andra gånger ohotat ensam. det var vid dessa tillfällen min envishet, läs uthållighet, och tjurskallighet kom väl till pass. det var då jag kunde pressa kroppen till blodsmak i munnen.

I andra lägen försökte jag knappt. Tillfällen då jag kände mig osäker, fruktansvärt försiktig och underlägsen. Med stor sannolikhet slutade dessa tillfällen med att ge upp och en simulerad skada. Utmaningar var krav, som var en press som jag många gånger inte kunde hantera. Idag kan jag småskratta av hur jag kunde simulera en knäskada i en vecka och uthärda de skavande kryckorna. Dum och envis...

Lägen där jag kände mig hemma och säker slutade oftast på en pallplats med medaljer runt halsen. Oftast har det varit så. Har jag väl vågat så har det slutat oförskämt bra. Tyvärr insåg jag det alddeles för sent. Tiden på högstadiet och gymnasiet var typexempel på detta. Det blev ett och annat skolrekord och jag kan än idag känna de känslor som frambringades på Brunnsvallen och Västra mark. Känslor som jag nu plockar fram i olika lägen, känslor som jag tidigare varit rädd för. Nostalgi har varit ett aber för en känslosam kille. Saknad något frukansvärt hemskt. Men det var förr...

varför kom jag in på dessa funderingar då? Jo, för tillfället håller jag på med träningen inför Lidingöloppet som är den näst sista grenen för mig i klassikerhalvan. Idag lyfts jag inte fram av kompisarnas jubel längre och skadorna är inte heller simulerade. kroppen säger ifrån, men det är bara att stålsätta sig. Det sitter bara i huvudet som en vän sa till mig inför Vätternrundan. Men är det inte alltid så, att det sitter i huvudet. Allt vi tar oss för.

Frustande, hasande och svettandes försöker jag växla upp kroppen i tempo och ork, men det är med blandat resultat. Ensam tar jag mig ut och fyller sinnet med minnen från förr och musik som bär mig fram över nejderna. igår var en sådan dag! Ett lugn hade infunnit sig över havet under gårdagens pass och i den klara kvällen spred månen sitt ljus. I öronen ljöd musiken från Eva cassidys cover på autumn leaves.

Känslan av höst ligger för dörren och tiden för varm choklad och äppelkaka är snart här. även det skapar minnen från förr, ljuva, gamla minnen. det känns som att sinnet börjar komma ikapp kroppen och jag börjar känna mig vuxen, äldre och erfarnare. en tid som förr skrämde mig, men som idag gör mig tryggare och säkrare. Rädslan är som bortblåst och kvar finns nostalgiska, fina gamla minnen. vi väljer själva vilka perspektiv vi vill se livet utifrån som Lo Rossling poängterade i veckan. Det är så sant som det är sagt. Jag behöver inte längre simulera skador där jag känner mig osäker och rädd utan kan testa, vända och vrida på utmaningar, problem och bekymmer. Det är väl det som kallas erfarenhet eller vuxenpoäng, eller?



Autumn leaves fall and are swept out of sight
The words that you said have gone too
Autumn leaves fall and are swept out of sight
So are the memories of love that we knew

The wind of forgetfulness blows then
Into the night of regret,
The song you would often sing
Is echoing, echoing yet

The falling leaves drift by the window
The autumn leaves of red and gold
I see your lips, the summer kisses
The sun-burned hands I used to hold

Since you went away, the days grow long
And soon, I'll hear old winter's song
But I'll miss you most of all, my darling,
When autumn leaves start to fall
When autumn leaves start to fall

Ordet är intensivt!

Hem ljuva hem! Efter en helg i storstaden har jag äntligen landat i soffan och kan växla ner. Det känns verkligen hur all intensitet rinner av en när bildörren öppnas. Tystnaden ger mig en ro och kroppen fullständigt suger i sig all luft. efter en helg i större städer förstår jag vilken skärgårdsmänniska jag är och jag skulle inte vilja byta för allt i världen till hets, beslutsvåndor, kollektiva radhusboenden, chicka hemmafruar, lyxbilar och karriärmänniskor. jag trivs i vår glasbubbla och ser charmen i litenheten.

I asfaltsdjungeln gäller bara en lag, gatans lag. Att köpa eller köpas.Helst köpa, kosta vad det kostar. en upptrappning som många bryter ryggen av sig för. Nä, tacka vet jag min stol med blick ut över fjärden och tystnaden där jag kan se världen rulla förbi.

Annars har det varit en helg utan snickarbyxor, men jag börjar sakna ljudet av hammarslagen nu... Under tiden har vi hunnit med att hitta nya vägar och lösningar på kommande finsnickerier i övergången vägg till tak som blev problemet med klädselbrädor som väggbeklädnad. Dessutom har vi ändrat snickarstrategi, att ta moment för moment i alla rum, till att ta rum för rum. Elliots rum är nu äntligen klart fram till eldragning och badrummet står på tur. Där börjar det äntligen likna något skissmässigt och kommit fram med en bra lösning i badrummets lutande tak och placering av duschmöjlighet. Lösningen blev hörnbadkar och jagandet efter dessa har börjat.


fortsättning följer från tak till vägg

Ta dina känslor på allvar - både som optimist och pessimist!

Från att varit en svallande känslomänniska som öppnar upp mina funderingar har jag under sista tiden funderat på hur det har bemötts och vilka händelser som medföljt. Vid tidigare tillfällen har jag varit öppen och ärlig, men det innebar att många personer istället vadderade mig med dunkuddar och curlade undan utmaningar för att de trodde jag var en superkänslig liten skolpojke. För många var känslor svarta eller vita, himmelsk fröjd eller infernots djupa avgrund. Det var inte så att jag var superkänslig eller öppnade upp mina innersta och djuplodadde tankar. Det finns en gräns och även jag har hållt på denna. Jag håller till viss del isär arbete och privatliv. Dock under en period då elliot var sjuk uppkom många spännande fenomen som jag funderat på i efterhand. under hans första år var det svårt att inte påverkas av den känsloanstormning jag utsattes för och det var mycket svårt att stänga av känslorna på arbetet.

När jag nu bytt arbete handlar det för mig om att känna in en känsla, lära känna nya arbetskamrater och insupa en atmosfär. Alltså blir det otroligt mycket intryck som ska hanteras och källsorteras. För mig är det naturligt att prata om dessa lärdomar och mycket intressant ur beteendevetenskapligt perspektiv. hur fungerar grupperna, vad presteras, hur presteras det. I detta läget blickar jag gärna på det ur ett kommunikationsmässigt sätt, hur öppet klimat det är, vad följs upp, hur ofta följs det upp. faktorer som jag anser är superviktiga för att orka prestera i dagens målfokuserade verksamheter.

För ett högpresterande team är kärnan just kommunikation och uppföljning nyckelorden. Tyvärr ser jag allt för ofta att i tuffa tider blir det en mer slutenhet och tittar vi på individer som börjar må dåligt är en vanlig signal tillbakadragenhet och tysthet. För mig har det alltid handlat om att lyssna och ställa frågor och det har gjort att jag stött på ett antal människor som öppnat upp sig och där det visar sig att de mår superdåligt. Och detta bara genom ett helt vanliga vardagssamtal. Alltför många av dessa har varit ungdomar där jag varit deras enda vuxenkontakt. När jag läste om Therese Johansson Rojos öde och sms serien som publicerades var min första tanke hur många outtalade känslor som bubblade i dessa ungdomar och vilka känslostormar som fanns ibland dessa ungdomar. Små tankar och funderingar kan växa till gigantiska och ställa till stor oreda. Ovisshet är ett mäktigt och farligt vapen.

Otydlighet skapar fantasier och det tror jag många håller med mig om. Och negligera aldrig känslor! För att kunna ta ungdomars känslor på allvar tror jag att många vuxna behöver börja ta sina känslor på lika stort allvar. Det är ett bra plåster för sinnet och själen och skulle ge oss ett betydligt mer välmående samhälle. det är ialaffal vad jag tror.

Ulrika By skrev en artikel ur DN 2009-08-06 om just ämnet känslor.

”Ungas känslor starka”

"Unga människors känslor tas alltför sällan på allvar. De får ofta höra att ”det går över”, ”så är det när man är tonåring” – i stället för att de blir lyssnade på.
– Vuxna måste bli bättre på att lära unga att hantera känslor som svartsjuka och kärlek, säger Julianna Weiss, psykolog inom barn- och ungdomspsykiatrin.

Hennes intryck är att allt fler unga söker professionell hjälp för att komma till rätta med sina kärleksproblem. Deras känslor är ofta starka, ibland otroligt styrande och nästan skrämmande för dem själva. Och ofta möts de av väldigt liten förståelse och stöd i att hantera vad de känner.

– Många upplever sig kränkta av att de får höra att det är ”typiskt i tonåren” och att ”det går över”. Min erfarenhet är att det vore mycket bättre om vuxna faktiskt tog sig tid att lyssna och prata med dem om både starka och svåra känslor, säger Julianna Weiss.

Det Julianna Weiss säger anser hon har bäring både på den situation som ledde till mordet på Therese Johansson Rojo och på den situation som nu uppkommer när hela förundersökningen blir offentlig.

– Jag har svårt att tänka mig att en femton-sextonåring som tar del av ett förundersökningsprotokoll kan hantera de känslor det kan väcka. Jag är övertygad om att många kommer att få ångest och sömnsvårigheter och undra hur de ska tänka. Å ena sidan blir det väldigt verkligt att det faktiskt har hänt – å andra blir det nästan fiction. Jag hoppas verkligen att alla vuxna runt omkring tar sig tid att prata om det så att de som behöver kan skaffa sig kontroll över vad de känner. Det är bra att skolorna börjar snart, där finns det en struktur och jag hoppas jag att man tar tillfället i akt att samtala om det som hänt och de detaljer som nu kommer att avhandlas i offentlighetens ljus, säger Julianna Weiss."

en familjefader som varvar ner.

är inne i en period där jag knappt hinner med att pusta ut, eftersom jag jag är en familjefader som är mitt inne i guldrushens glada dagar, läs skållade råttracet. sedan två veckor tillbaks har jag påbörjat nytt arbete som verkligen provar kapaciteten. Utöver det ska snickeri avverkas så vi slipper frysa i vargavintern. det är ju gott om rönnbär och därför gäller det skynda. detta har gjort att den djuplodade tankeverksamheten varit knapphändig och inläggen har blivit därefter. tror det kommer bli så en tid framöver, men fram tills dess blir bilder mer i fokus. en bild säger ju mer än tusen funderingar, eller hur det nu är det sägs.

vägskäl i en tid som denna

Det finns en ryggrad, en stomme i tillvaron. Något att luta sig mo vid förvirring och vilsenhet. Ett hem, min borg, mitt hjärta. Det är ok att ta ut svängarna, för jag vet vad jag har och vad jag kan. Det är helt ok att ta tid på sig, för jag vet att jag inte behöver ha bråttom. En trygg, säker plats där tiden upphör, en fristad. Jag är hemma...

"Tänk att vara i hamn, att jag äntligen nått dit Tänk när jag kommit fram efter en lång och stormig tid Att kunna kalla sig man, att våga älska den bredvid Att vara stolt för sitt namn och kunna bjuda på sin tid Jag vill våga älska, Jag vill våga vara han som vågar låta sig älskas, som har kommit fram Den vägen som jag åker på är krokig och dan Det händer att jag stannar till ibland men jag tar mig ändå fram Den vägen som jag hamnat på, den är smal och full av damm Men styr jag bilen med en varsam hand kommer jag nog fram Det mesta jag gjort är sånt som inte stannar kvar och såna saker jag gjort var kanske aldrig särskilt bra Och det finns saker jag fångat som idag inte jag har kvar Men jag kan inte ångra, jag går aldrig tillbaks"

Vägskäl med Jumper.

En bekännelse

Har hamnat i en karusell som jag gillar att åka. Då mycket handlar om att ta in ny information om dagarna och lära sig alla förkortningar, turer och siffror blir tyvärr kreativiteten lidande. efter alla olika anställningar har jag nu lärt mig att inte förivra mig utan bara slå mig till ro och lära, lära och lära. Mycket känner jag igen sedan tidigare och det gör mig bekväm i mina frågeställningar och jag vågar ta för mig. Det som tidigare tragglats och ekat i huvudet med negativ klang har äntligen fått substans och dignitet.

För ett antal år sedan satt jag vid ett runt bord varje morgon och ordet "uppföljning" tydde på kapitulation från arbetsplatsens svajande och hektiska beslut om hur metoder skulle användas. På något sätt fanns där något som hade kunnat vara bra, men som aldrig blev det. idag har jag stor nytta av dessa lärorika år, även om de då kändes som om helvetets portar öppnat sig. destruktiva landskap banade väg för missnöje och uppgivenhet. Makten till att kunna påverka låg aldrig i våra händer och minsta lilla felsteg mättes utifrån det som dokumeterats i verksamhetens kvalitetssäkringspärm.

Idag känner jag en hatkärlek till tiden, men förstår hur mycket jag har lärt ig och vilken substans där egentligen fanns på ett stenålderssätt. tyglarna bromsade troligen allt till framgång, men springer än idag på ungdomar som hälsar med ett glatt leende på läpparna. När jag idag sitter och möter personer som av olika anledningar hamnat i en spiral som kan få tuffa framtidsutsikter framför sig förstår jag hur lyckligt lottad jag varit och hur mycket jag saknat dessa möten. Här pratar vi verkligen om att kunna påverka i sann folkhälsoanda. utan jobb finns många otäcka psykiska spöken. Att nu få ta sig an dessa med nya glasögon med mer erfarenhet känns mycket bra.

Dock finns det en liten törn och det är att jag saknar min radarkompis som kompletterade mig på ett ytterligt sätt vid dessa möten. Nu sitter han och rättar våra små misstag vid ett skrivbord bland alla andra

Korvstoppning i bakterietider...

Efter första dagen som statligt amställd finns knappt någon energi kvar till att knappa ner alla intryck och lärdomar som gjorts. Dagen kan bäst beskrivas genom två bilder...

Mycket har idag handlat om statistik och koder. Dock känns en hel del igen sedan den gamla goda tiden, då kvalitetssäkringspärmen var min bästa vän.

Andra inslaget under dagen har handlat om...


min bästa vän för tillfället. Ni trodde kanske hunden var människans bästa vän, men där tar ni fel. För vår överlevnad behöver vi anpassa oss för att överleva. Börjar bli lite orolig över vart jag ska orka få min energi ifrån till att både bygga, träna inför Lidingöloppet, bygga hus, umgås med familjen och samla alla nya intryck efter massor av nya intryck som statligt anställd. Tur att sessan är ute och plockar björnbär, så vi kan vitaminchocka kropparna.

En sak är säker att jag kommer sova gott i natt, helt ovaggandes...

årets största ångest dag?

Idag borde vara en dag fylld av ångest. Jag borde frossa i all kiosklitteratur från coacher som spaltar upp meter efter meter med tips på förmildrande tankeverksamhet. Fokusera, delmåla, visualisera, hoppa, dansa, gör vad du vill.

det brukar vara vid den här tiden på året som varje jobbcoach i landet vaknar. Dagen innan arbetet börjar och semestern är slut. Så har det inte varit för mig i år och jag har som mest planerat var jag ska parkera första dagen på mitt nya jobb. Skönt att börja komma in i rutiner och starta engagemangsmotorerna, bli kreativ och frossa i nya lagar, regler och förordningar.

men innan dess ska jag njuta av en skön sista semsterdag och se över mina domäner och projekt. Har inte kommit så långt som jag hade hoppats på i projekt övervåning. för utvärdera, sätta upp nya delmål och en ny tidsplan. det går inte alltid som man tänkt sig och framförallt inte när sommaren infinner sig. har dock hunnit med en hel del och ska ny hitta lösningar till övergångar från vägg till tak, då det är klädselbrädor i nästan alla dessa skarvar. Svårt, men utmanande...

soliga dagar

Denna sommaren har varit en rejäl berg och dalbana i både kropp och själ. För en som är väderberoende har sommardagarna tärt på sinnet och det avkopplande lugnet har inte riktigt infunnit sig, då de regniga dagarna ökat på pulsen och rofylldheten i kroppen. Men äntligen har vädergudarna lyssnat på mina ord och varit ödmjuka i utdelning av soldagar. de senaste dagarna har därför tillbringats i skärgården mellan öar och skär. Bad, röda näsor och strandvirke har avverkats och familjen har tuffat fram med ett leende på läpparna till det ena smultronstället efter det andra.

En vecka kvar av denna idylliska verklighet och hoppas att nu solen kommit för att stanna åtminstone den veckan ut. har även hunnit med en del vattenskidåkning och livet kan inte uttryckas mer än en dans på rosor. troligen blir det några åk även ikväll med grabbarna.

fram tills dess blir det sol, bad och lite snickeri innan allvaret börjar.


Bilden är från ett av våra smultronställen som slagit våra rastlösa själar till ro.