En dos av sommar!

Efter en tids mödosamma mentala processer med högtflygande planer börjar hjärncellerna fälla ut landningsställen och gå inför landning. Om en vecka börjar semestern och jag ska förhoppningsvis kunna få njuta av det jag flyttade hit för. Hav, sol och värme!

I helgen besökte jag en av skärgårdspärlorna i länet som verkligen andades hav och sommar. I ett välbesökt Kristanopel njöt flertalet med mig av den otroligt vackra idyll som spelades upp. Märkligt nog var det första gången jag var här och jag har på sistone börjat förstå hur många med mig snabbt blir kräsna och hemmablinda. Något som det ska råda bot på inom en framtid. Under semstern ska vi ta oss an Blekinges pärlor för att uppleva det charmiga och underbara som ligger i vår närhet.

Under vistelsen i 1600 tals miljön med charmiga tidstypiska heminredningsbutiker, lanthandlar, konstnärer och skräddare avslutades kvällen med en ypperlig hjortinnerfilè i ett gammalt och charmigt gästgiveri.

När jag vandrade runt i idyllen funderade jag över hur man lyckats profilera och hitta ett byengagemang som öppnade upp för både arbeten och avkoppling på detta sätt. De hade tagit tillvara på alla sina styrkor och paketerat det på ett utmärkt sätt. Något som vår lilla idyll hemomkring också skulle behövt för att kunna öppna upp sin själ och charm. För att stärka sitt varumärke och hållbara utveckling. En utveckling som andas levande landsbygd i en doft av skärgård och historia.

Söndagen bestod av uppkoppling av tålamod då en viss liten krabat tampas med, vad det verkar som, scharlakansfeber. För att stilla hans och mitt tålamod cyklade vo bort till glasskisoken. I kön förstod jag ännu en gång hur hemmablind jag kan bli. Framför mig stod en kvinna som ville ha ett stort antal muffins eftersom det nalkades storfirande. En av hennes söner hade tagit mod till sig och frågat efter en roddbåt för att kunna ro ut och fria i denna vackra och idylliska skärgård. Tanken till frieri i en miljö med en historia kring skyddshelgon och klostermunkar är både briljant och oslagbart romantiskt. Förhoppningsvis kände han till den romantiska kopplingen, som vi grabbar annars brukar bli anklagade för att sakna, då han skulle trä ringen på fingret. Då jag söker efter "något" förstod jag att en del av sökandet var just detta jag fick höra. Det var en del av "något" som jag funderat på under ett antal sömnlösa nätter.

Vad är då "något", eller det outtalade som vi hemmablinda inte ser?

"Något" för mig handlar om en profilering som kan stärka en levande landsbygd eller en levande stad. Något som gynnar en småstad som stärker arbetet kring att exponera det många av oss tillslut inte ser. Ett fall av den mänskliga habiteringseffekten, något som gör att vi vill ha mer och ser inte till det vi har. För att stärka landsbygden tror jag även på att stärka det andra runt omkring. Att paketera, att slå följe, att utveckla något gemensamt. Jag tror att det ena medför det andra. Utvecklas stadens profil så medföljer ett ökat uppsving för ossa alla eftersom vi bor i en stad som har "nära till allt". Det handlar om att bygga broar, inte barriärer som bara ser till mitt eller ditt. För att ta tillvara på uppsving krävs engagemang och gemensamma satsningar för att profilera staden, vår stad. Att skräddarsy och göra det charmiga lättillgängligt som gynnar alla. Att dra nytta av den mångfald, traditioner, historik och storslagna natur vi har runt omkring oss.

Den kloka snickare som rådde mig till att bygga det tredje bygget, som därav blev mitt Livsverk, på en gång gav mig en annan insikt och klokskap under våra byggtimmar tillsammans. Han sa till mig att fastna inte i det du ska göra utan det du har gjort för att orka. Var stolt över det du har gjort och många gånger påminns jag om denna mening, då nära och kära kommer på besök. De tittar på det jag har gjort medan jag ibland stirrar mig blind på det som ska göras. Jag kan vara någon helt annanstans med mina högtflygande hjärnceller som aldrig vill landa och då gäller det att ha energikapital som räcker och blir över.

Ålfisket, en del av skärgårdskulturen

Minnena är många med ålafiske. Det som var det mest spännande och som etsat sig fast i minnet var den tid då jag och min bror fick följa med morfar och pappa på ljusö eller "hotta" ål som det även kallas. Att sent om natten få stiga upp yrvaken, kall och frusen. Fylld av spänning och förväntan smög vi iväg ner till bryggan och knuffade ut ekan i natten. Lätet av droppande åror som svepte över havets förtjusande spegelyta. Viskande och gestikulerande riktades fokus mot den punkt där ålen gömde sig i den gyttjiga bottnen. Tyst bröt stormlyktan natten med morfars vålnad i bakgrunden hållandes ljustret som bara han kunde. Tysta och förväntansfulla satt vi på helspänn för att kunna höra det snabba, svischande ljudet från ljustret som låste ålen i sitt järngrepp. Detta var på den gamla goda tiden, trots att jag inte är till de gamla åren kommen. Jag kan sakna morfars fiskeäventyr idag som tog mig tillbaks till en tid som andades lugn och frid. Då det var charm och känsla i det mesta som gjordes, idag något helt annat. Förhoppningsvis kommer det en tid då jag åter kan ro ut med mina barn eller barnbarn för att de ska få kunna uppleva samma sak. Tills dess kan jag varmt rekommendera boken fiskedon - om fiske och redskap från förr i tiden av Dyhlén, Kåll och Turander. En bok som även kan ge inspiration till skärgårdsinredning.



Under Sommar med Ernst dök dessa minnen upp och en diskussion angående ålafiskets förbud eller icke förbud dök upp. Så här ligger det till...


Fiskeregler kring ålfiske hämtade från Länsstyrelsen:

Nationell förvaltningsplan för ål
Fiskeriverket har nu lagt fram ett förslag till nationell förvaltningsplan för ål samt förslag till reglering av ålfisket 2009.

Förvaltningsplan för ål

Den svenska ålförvaltningsplanens ansats är att anpassa de svenska åtgärderna så att rekryteringen hos ålbeståndet vänder uppåt.
Hela Sverige betraktas som ett ålavriningsområde för att vidtagna åtgärder ska bli maximalt kostnadseffektiva med störst effekt i form av ökad blankåsutvandring.

Planen innehåller åtgärder inom i huvudsak fyra områden:

Inskränkningar i fisket
Förbättrade utvandringsmöjligheter för blankål (minskad turbindödlighet)
Stödutsättningar
Kontroll
Målet för varje förvaltningsplan skall vara att minst 40 % av biomassan av blankål, med stor sannolikhet tar sig ut i havet i förhållande till en skattning av utvandringen utan antropogen påverkan på ålbeståndet. Målet för förvaltningensplanen skall vara att detta uppnås på långsikt.

Sveriges förvaltningsplan förväntas antas av EU kommissionen vid årskiftet 2008/2009


Bakgrund


År 2007 antogs en rådsförordning (EG) nr 1100/2007 om åtgärder för återhämtning av beståndet av europeisk ål där varje medlemsstat ges möjlighet att utarbeta avrinningsområdesvisa planer för förvaltning av ål.

Fiskeriverket beslutade att förbjuda allt ålfiske från den 1 maj 2007. Om man hade fiskat i genomsnitt mer än 400kg ål/år mellan 2003-2005 kunde man söka dispens från förbudet hos fiskeriverket. I samband med att man införde denna bestämmelse höjde man även minimimåttet för ål till 40 cm på västkusten (i Öresund 35 cm) och 65 cm på ostkusten och i sötvatten.

(www.lansstyrelsen.se/blekinge/amnen/Fiske/%C3%85lfiske/Nyheter_om_alfisket.htm)

Skärgårdsinpiration i ett rofyllt liv.

(bild hämtad från hemmakanalen.se)


Jag känner mig lugn, rofylld och harmonisk. Som om en Ernst är på besök i mig. Livet är underbart och allt är bara så där....suckande skönt. Präktigt vandrar jag bland smultronen på tomten och trär upp dem på strån. Det ljuva livet präglas av måsar, höbalar och inredning. Till detta slinker en och annan hemmabakad kanelsnäcka ner i strupen och den nylagade saften släcker törsten i sommarhettan. Tänk vad livet kan vara underbart. Men hur ser verkligheten ut då? Inte riktigt så bra som Ernsts! har nog avverkat 200 snickartimmar på ovanvåningen. Bara 600 kvar innan jag kan njuta av resultatet. Inte ens då är jag kvar då nästa projekt kommer påbörjas. Och så kommer det hålla på livet ut, eller? Hängmattan är en dröm, saften en illusion och kanelbullarna ett minne blott. Smultronen är nog det närmsta jag kommer denna idyllen bland dessa saker. Finns annars en mängd andra inslag som andas idyll blandat med vardagsåtaganden eller snickarmåsten. Ett liv som har sin charm och ro.

Tyvärr hade jag behövt Ernst nu, men jag hade nog fått krupp med att snickra med denna rosökande poetiska snickare. Dock förespråkar jag harmoni i livet och det är väl något Ernst äter till frukost.

Roligt att se dessa pärlor som Sommar med Ernst lyfter fram. Än roligare var att några blekingska fiskare fick vara med på ett hörn. Men jag trodde det var förbjudet att fiska ål idag?

Tipsen jag tog med mig från Garpen var panelväggen. Vi har kört samma stuk på nedervåningen, men kommer ta i än mer med dessa ljusa inslag på ovanvåningen. Precis som Ernst. Skillnaden, eller det som inte syntes i programmet, är att det är bra att måla brädorna en första gång innan de kommer på plats på väggen. Eller köper dem färdiggrundade. Anledningen till detta är för att när träet torkar och brädorna drar ihop sig så syns det omålade i springorna tydligt. Ett annat tips är att blanda trälim och sågspån, som sedan fylls i skruvhålen. Du får då en jämn yta utan skruvhål som sedan bara är att måla över.

Panel kommer vara ett stort inslag i vår skärgårdsinspirerade Livsverk. Inpirationen till ovanvåningen är hämtat ur boken Nordljus. en bok fyllt av härligt lantliga byggen. Ljusväggen med plåtkakelskivorna tar vi med oss från gårdagens Sommar med Ernst.

Vansbro, en håla jag har saknat!

15 dagar kvar till Vansbro halvsim. Temperaturen i Västerdalälven är idag 14, 1 grader. Det mina vänner är kallt för någon som blivit äldre. Förr i tiden var det en temperatur jag kunde simma, leka och hoppa i utan bekymmer. Med åren blir man förståndigare och badar inte förrän en halvtimme efter maten, i bästa fall!

Det farliga med denna utmaning är att jag tar det relativt lättvindigt. Överallt får jag höra att det är 1,5 km "plask". Men det är ändå ca 60 längder i en 25 meters bassäng som ska klaras av i motström och 14 grader. Därför får jag nu väcka upp mitt medvetande och börja sista minuten träna både simning i havet och mental tuffhetsträning.

En rolig sak är att även min bror slår följe till denna gren för att få återuppleva den härliga tiden vi hade som vildmarksinstruktörer i dessa trakter för allt för många år sedan. En tid som blev början till ett slut, men även slutet på en början. Mycket hände i dessa djupa skogar som en ensam och liten pojke med dåligt självförtroende hade svårt att hantera. Men som stärkte och förändrade likt den fula ankungen. I dessa trakter har det både cyklats, åkt vattenskidor, klättrat, gråtit, skrattat, saknat, paddlat, längtat, badat och vuxit. Ett kapitel som jag idag kan drömma tillbaks till. Ett äventyr fyllt av vänskap och utmaningar som skulle förändra mitt liv.

Därför ska det bli roligt att komma tillbaks och se om tiden stått stilla i denna lilla "håla" och se om allt är sig likt. Förhoppningsvis är det så!

Det handlar om mer än ett livsverk

När jag slog upp tidningen vid kaffebordet idag fastnade min blick på en rubrik som jag kände igen. Ett forum som utvecklats på facebook tack vare min ungdomskamrat i Listerby IK hade uppmärksammats. Henrik Svanberg var även han en i raden som tröttnat på allt gnäll och elände som går att vaska fram i Ronneby. Därför tog han till det enkla, men dock geniala, knepet till att starta upp en facebookgrupp som handlar om hur vi ska göra Ronneby bättre. Ett bevis på när teknik kan nyttjas på ett bra sätt. Gruppen spred sig som en löpeld bland eldsjälar, entusiaster, tyckare och vanliga dödliga. I denna artikel hade min hjärtefråga uppmärksammats. Länge har jag funderat över utvecklingen i denna lilla stad. I artikeln stod det följande:

"Torkö stenbrott
– ... vi har ju en kust med spännande inslag som toppar vilket vattenland som helst. Titta bara på Torkö stenbrott och vilken potential som finns där om man bara kunnat enas och hitta gemensamma vägar. Vad har vi som är unikt i kommunen som ingen annan har. Vi har underbara paddelstråk, fiske, båtsafaris, segling m m. För mig blev naturen en stor anledning till att jag flyttade tillbaka, skriver Andreas Hultén."

Jag tänkte vidareutveckla dessa tankar här, eftersom detta bara är en uns av de tankar och funderingar jag haft över det unika i både oss själva, städer och det vi tar oss an.

Ronneby är den lilla stad jag vuxit upp i och som jag både älskat och hatat under min uppväxt. Efter många turer runt om i landet återvände jag tillslut. Ett återvändande som jag inte ångrar för fem öre och idag klassificerar som drömboende. Då menar jag inte bara hus och tomt, utan även den mångfald av natur, närhet och vänskap som finns i länet. Något som jag skrivit om tidigare och som jag t.ex upplevde i Bräknetrampens charm.

Jag vill lyfta fram charmen och det unika i denna lilla bruksort med 26 000 invånare och den historik som sträcker sig bland annat till blodbad vid svenskinvasioner, snapphanar och arbetarhistora. En bruksort, i ett litet län, där en finanskris slår hårt. Det finns dock en styrka i denna litenhet som många glömmer. Någonstans måste det finnas en drivkraft och vilja som borde gå att fånga upp. Det gäller att inte fastna i allt elände, som det är så lätt att göra när det går dåligt. I samtal jag gärnar lyfter bland både kända och okända kretsar mycket kring regional och hållbar utveckling. Alla jag pratat med vill påverka eller utveckla saker, men vet bara inte var de ska lägga fokus eller börja. För min del har det handlat om att samla de som vill lägga ner tid och energi på att lyfta fram det som inte någon politiker, oavsett politikerfärg, kan dra ner på i finanskriser. Vi i Blekinge har en natur och skärgård som är få förunnat. I tider med en svag valuta ökar turismen och det är där jag skulle vilja nyttja den potential som finns hos oss för att vända en negativ trend. Tillsammans kan vi vara goda ambassadörer som genererar besökare och arbeten. Frågan är bara var vi ska börja. Vi kan sitta och gnälla på politiker, spotta och fräsa över neddragningar, men detta leder ingenvart. sånt kan vi få nog av på andra ställen.

Därför brinner jag för att profilera, att hitta det unika som vi har. det är otroligt lätt att bli hemmablind och jag upptäckte inte förrän jag återvände hem igen vad jag saknat "eländet". Många vill utveckla till det som många andra har, något som finns i varje stad. Det kan vara vattenland som kostar miljoner, arenor för miljoner. kort och gott mängder av saker som kostar miljoner och som bara en dåre skulle satsa på i finanskriser. Därför gäller det att se till det vi har. Vi har mängder av saker som andra inte har och som de inte ens kan få för miljoner. Det gäller bara att visa upp detta, slå oss samman, tänka och skapa. Öppna upp ett klimat som genererar drömmar, mål och mening. Har vi mål och kan vi fokusera och prestera som vilken toppatlet som helst.

Mitt inlägg handlar om ett stenbrott som fått en unik stämpel. Det drar folk, men har tyvärr inneburit problem som jag intev tar upp här. För mig är det ett i raden av unika besöksmål i kommunen. Andra exempel är de sandtränder, öar och insjöar som skapar samma atmosfär. Tyvärr har stenbrottet på sista tiden blivit ett kännetecken på vad som händer om man inte drar åt samma håll i en kommun där småsaker växer och skapar infektioner. Infektioner som minskar attraktionskraften och det unika försvinner, växer igen eller bli ett minne blott. Frågar du vem som helst i min ålder om detta stenbrott finns där minnen som skapar en nostalgisk tår i deras ögonvrå.

Om jag som turist befinner mig i ett land söker jag mig till det unika, det som alla talar om. Där det andas kultur, natur, själ och historia. Här i byn räcker en rad med brevlådor för att turister ska stanna och fotografera. Det är för många ett kännetecken, något unikt. Men vad är det som gör att de kommer tillbaka? Kommer de tillbaka? Längtar de till nästkommande år, då de kan ta med sig vänner och bekanta till det som "turisten" visat ett oändligt antal fotografier på vid varje fest eller högtid.

Vi borde lära oss att satsa regionalt, profilera och paketera. För om jag söker mig till det unika måste det vara tillgängligt. Idag är det exempelvis populärt att sälja cykelpaket. Detta kräver än mer tillgänglighet. Inte cyklar jag 30 mil rakt ut i ingemansland där det inte finns övernattningsmöjligheter, matställen eller proviantställen? Vad hade ett bed and breakfast betytt i detta skede eller ett enkelt fik? För mig handlar tillgänglighet både om övernattning, mat eller fikaställen för att personer ska söka sig ut till det vackra. Det räcker inte alltid att det bara är vackert.

Mitt favoritresmål är Grekland. Ett ställe som kan erbjuda vacker natur, charm och just tillgänglighet till det vackra på många håll. Jag kan sakna de vita stenhusen med blåa fönsterluckor, de avstressade fiskarna i hamnen som inventerar morgonens fångst, de utslagna katterna i skuggan av olivträden och duvornas kuttrande i morgonens hetta. Att inför dagen ta mig till den lokala affären och proviantera de lokala sliskiga onyttigheterna samt den tradiotionella melonen. Alltsammans kan lätt översättas till svenska: röda stugor med vita knutar, bybefolkning, djurliv, ekskog och måsskrik. Däremot har jag inte varit i en enda svensk stad som erbjuder båttaxis ut till de mindre öarna i skärgården, melonförsäljare på stranden, uthyrning av strandstolar, vespor, cyklar, skrangliga jeepar. Listan kan göras oändligt lång. Här har man utnyttjat sin fulla potential och regionen samverkar och drar åt samma håll. Något som gör att jag återkommer till landet år efter år samt visar foton för släkt och vänner i både tid och otid.

Jag brinner för det lilla, inte miljonstäderna. Jag brinner för det unika, inte det som finns i varje stad, men framförallt brinner jag för en god och hållbar utveckling. Ett gott arbete är något som lönar sig och det arbetet ska göras tillsammans. Vi är ett socialt flockdjur, utnyttja det. Låt de som vill gnälla, gnälla. Låt dem dock inte ta överhanden och få för stort utrymme.

Mitt livsverk handlar om det jag vuxit upp med, skapat eller funnit under min resa här på jorden. Allt som jag stolt kan visa upp, känna tryghet i eller bara slå mig till ro med. Det ger mig ro, kraft och energi till att bygga vidare på drömmar, mål eller mening.

För några år sedan var jag mitt uppe i ett sökande av en plattform, en identitet. Någonstans att slå mig till ro och låta mina barn växa upp i. Jag letade och letade, men ingenstans var jag nöjd med vad jag fann. Efter ett tag började jag bryta upp tankarna och se vad jag sökte efter. Det vïsade sig att det var det lilla, charmiga och trygga som var mitt livsverk. Ett ställe som hade något som jag inte fann någon annastans. Därför återvände jag till det jag en gång i tiden svor på att aldrig återkomma till. Tack vare detta kan jag ge min son det jag en gång i tiden stolt berättar om idag. Det som blev och är mitt livsverk. Jag är stolt över vad det har givit mig. Allt från fiske med morfar, skridskoåkning, vattenskidåkning, lägereldar, den första kyssen, baden i både stenbrott och broar. Ett liv fyllt av äventyr och historier som andas liv och som många med mig återkommer till. Det fick till och med våra bästa vänner att följa efter trots de aldrig satt sin fot här tidigare. Att vi antingen återkommer eller stannar kvar här borde betyda något. Det är det där "något" som jag vill hitta och förmedla till så många som möjligt.

Vi kan inte bara sätta oss ner och vänta på bättre tider. Jag är inte sådan och jag vet att fler. Det handlar om att lägga in tid, energi och kraft för att övervinna utmaningar. Något alla vinner på i slutändan. Frågan är bara var vi har början. För mig är detta en början... en början till ett nytt livsverk. Ett livsverk som vi vill återkomma till med våra nära och kära. Allt för att kunna visa det som en gång i tiden betytt allt. Där vi fiskat med morfar, halkat ut på tunna isar, startat på en vattenskida, drömt oss bort vid lägereldar med första tjejen, fått den första kyssen eller dykt i stenbrott. En miljö som vi blommat ut, frodats, utvecklats i. Utvecklats till det jag är och det han kommer bli, mitt i denna lilla och unika "håla" som jag en gång i tiden svor att aldrig återkomma till.

Skattjakt under en varm sommardag!

Kan nu blicka ut över ett somrigt landskap både genom fönstret och på väderkartan i teverutan. Jag hoppas det håller i sig så vi slipper simma i ett vinterlandskap under vansbrosimmet. Har börjat blicka på etapp två i klassikerhalvan, men konstaterat att det inte behövs så mycket träning innan. För säkerthets skull kör jag lite mental tuffhetsträning.

Om ni vill behålla de marina inslagen i barnrummet finns denna underbara barntapet från brothers and sisters. Den säkerställer många skattjakter en tid framöver. Finns även med lite ljusare bakgrund och har letat sig in på en topplacering i vår tapetserie. I samma serie finns en mängd helt underbara barntapeter med olika teman och motiv.


(bilden är hämtad från www.wallpapersupermarket.com)

i huvudet på en statare

Det har varit en hektisk helg, oplanerad, men välfylld. trodde jag skulle kunna få pusta ut med bonussöndagen som innebar ytterliggare en ledig dag. trots detta blev det fullspäckat schema. Fika i goda vänners lag på en mindre grönskande yta, eftersom även de har landat i en byggprocess. De tog fegvarianten och det gör att de har tid över till att bjuda på fika med sju sorters kakor och finputsa trädgården. Somliga har det bra! Under denna vistelse tyckte Robansson att jag skulle ha mer att göra. Därför fick jeg ett antal växter som skulle ner i akvariet. Han kände till min filosofi, gör det eller släpp det, och ville testa mina gränser. Med huvudet bland fiskar och växter kändes det dock lite lustigt att städa ett akvarium som jag enbart ser vid städningarna.

Mitt i värsta julstädningen dyker min kära fader upp och i sitt fullspäckade schema har han hittat en lucka. Luckan bestod av att göra iordning båten. Sagt och gjort, tjugo minuter senare står jag med en ny skurborste i handen. Förhoppningsvis ska vi få i båten i vattnet i år. Även om det kändes mycket avlägset när vi drog båten tre mil inåt land för en teknisk översyn. På väg hem började ögonlocken tyngas och väl hemma kunde jag äntligen umgås med familjen genom att se en halvtaskig film som inte förtjänar att nämnas här. Det mina vänner är kvalitetstid med familj som syftet med mina oplanerade dagar.

Midsommardagen blev återigen med pompa och ståt och välfyllda bukar, då vi på ön samlas och tävlar i att äta snittar. I år hade det tillverkats 4700 stycken med diverse olika tillbehör. När man inledningsvis sitter och stirrar ut över de välfyllda borden gäller det att inse sina begränsningar. Det är ungefär som att inte hänga på en klunga i cyklingen. Jag ökade i år och landade på 100 jämnt. Segraren pressades upp till 320, vilket var nytt rekord. anledningen var att en av nybyggarna tog täten och de ska snabbt veta sin plats. Nybyggartobbe gav upp vid 250 eftersom de hade stopp i deras avlopp och Sessan hade lovat ut toaletten i nödfall. Vid 200 började hon skruva på sig och påpekade försynt att det även skulle komma efterätt.


Efter en tids sökande har jag nu äntligen landat på en ny, tryggare plattform vad gäller arbete. Tiden som projektare är över och jag ska nu vidga min erfarenhet inom de statliga vyerna. Framförallt ser jag fram emot att få spara den energi som krävs i sökandeprocessen och lägga den på andra fokusområden. ska bli spännande att se vad det har för nya utmaningar att ta sig an.

Så nu mina vänner är det endast två månader kvar tills dess att funderingarna frångår de kommunala infallsvinklarna och övergår till statliga. Det blir då i huvudet på en statare... men fram tills dess ska vi välja tapeter och njuta av en oplanerad semester. Som troligen kommer bestå av mer arbete. Vi arbetar ju för att leva eller lever vi för att arbeta?

njut av dagens blomster och ängarnas gröna fägring

idag är en dag som ska levas här och nu. Att passa på att umgås med sina nära och kära. fly alla vardagsmåsten och njuta av allt som finns runt omkring oss. Gäster brukar se till det som har gjorts och du själv det som ska göras. i dina gästers lag njut av det som gjorts. dröm er bort till sagornas land och njut av det drömlandskap som ger kraft och inspiration till kommande äventyr.

idag fantiserar jag mig bort och bara är. ingen jakt, inga måsten, bara vara. jag njuter av det vi åstadkommit och håller dagen oplanerad och spontan. framför mig breder ängen ut sig intill havets kalla blåa färg och vinden sveper in en doft av nyslaget gräs och hav. måsarna seglar in över ön för att se vad picknickkorgar har att erbjuda. det är en kall, men behaglig midsommar och öns väsen kryper fram från stock och sten. tillsammans njuter vi av fantasi och verklighet. ingen av oss vill bli väckta ur våra drömmars värld.

en skön midsommartupplur och vädrets makter har förhandlat fram lite sol och bjuder så smått på värme mellan dis och moln.

hoppas alla passar på att njuta och inte försvinner i hets, köer och planerade storfesters åtaganden.

önskar er alla en trevlig midsommar och dröm sött med era sju sorters blomster under er mjuka dunkudde.

www.guteform.se - en njutfull plats i vardagen

En stabilare plattform, vad är det värt idag?

Tom, trött, tillfreds, men ändå lite rastlös. Tror det är synonymer som kan beskriva de känslor jag idag går runt och bär på inom mig. Efter att ha jagat en stabilare plattform i ett halvår nådde jag äntligen ända fram i veckan. I går kom det positiva beskedet att någon gillar min profil, vill anställa mig och ser möjligheter i det jag skapat under mina år. Tro inte att det går att slappna för det i prestationsdjungeln för det. Omdelbart kommer nästa utmaning och det är den otäcka löneförhandlingen. att sätta siffror på det du är värd i detta avlånga janteland. Någon frågade mig för ett tag sedan om jag hade några tips för att kunna hova in storkovan och känna att man är värd den summa pengar som står på pappret framför dig. Är det pengar som är strävan i livet är mitt första tips att se sig om utanför detta läns gränser. Blekinge är inget län där du kan stoltsera med lönepappret om du arbetar inom de frågor jag fyllt på mitt oskrivna blad med. vare sig det är statligt eller kommunalt. För någon månad sedan var jag på intervju i stora huvudstaden och den lön som erbjöds där kunde jag både pendla, bo och gå med plus med. Något som hade varit svårt för många arbetsgivare i detta län.

Så tips ett för dig som är lönekarriärist: Pendla eller flytta från Blekinge län.

Dock finns det så mycket annat som länet är unikt inom gränserna och som för mig är mycket mer värt än pengar... i det avseendet är jag ingen lönekarriärist och till det ganska usel på att löneförhandla. Börjar i och för sig bli bättre, så inte de statliga och kommunala klossarna äter upp mig helt och utnyttjar min svaghet. Jag får helt enkelt hitta andra värden och genvägar i livet för att bli rik tills jag får lön för mödan. Vad det är återstår att se...

Fler val att göra.

Boråstapeters kollektion New Classic. Finns i en mängd härligt randiga och rutiga mönster. Passar perfekt till vår skärgårdsstil.


Det börjar bli ett stort urval. Nu har även Boråstapeter kommit med en ny tapetkollektion vid namn New Classic som går i New England stilen. Härliga tapeter som sätter våra huvuden i bry. Vad ska vi välja? Börjar bli en stor tapethög framför oss. Har även hittat en återförsäljare till Ralph Lauren i lilla Blekinge. Det var inte helt lätt, men det gick tillslut. Ska bli spännande att se min favorit på plats när tapetprovet anländer från London och om det då blir som vi har tänkt oss.

Andra val som vi ska göra är all den mat som ska inhandlas till midsommar, vilken nubbe som ska stå på bordet, vad för sorts blomster jag ska ha under huvudkudden, tjocka eller tunna kläder. ja, ingen kan cäl påstå att vi inte har valfrihet eller alternativ i vårt avlånga land. Tänk bara på att för många alternativ hindrar köpet, enligt många studier som gjorts.

Våra parallella liv... en uppsjö av spännande berättelser.

Par courriers (www.parcourrier.se) bild med det skåpet har dröjt sig kvar i minnet och skulle passa utmärkt innanför våra väggar.


Jag kan inte låta bli att fundera över de parallella världar vi lever i. När jag en gång i tiden bodde i Halmstad hade vi utsikt och insikt till våningshuset rakt över. I varje fönster utspelades en film, en handling, ett liv. Människor som levde sitt liv och som jag inte hade någon aning om vilka de var. De kunde både vara så lika mig, men ändå så olika. kanske var det någon som satt och funderade över samma saker som mig: undrar hur den personens liv ser ut? Vissa av dessa historier vävs samman och vi lever plötsligt inte ett parallelt liv. Historier som genom ett samtal kan ge en insikt om att vi funnits bredvid varandra under flera år. Ibland kan jag känna en fascinerande längtan till att få sitta i en taklägenhet i New York och blicka in och ut över stadens myrstack som är fylld av olika livsöden. Det är dock raka motsaten till hur mitt liv ser ut idag. Men även dagens liv kan ge inpiration och upphov till sådana tankar. Överallt sjuder omgivningar av spännande liv och berättelser. Vissa spännande, glädjefyllda och konstruktiva. Andra tragiska, destruktiva och sorgliga.

Slumpen kan göra så att våra vägar möts eller så sitter du där och funderar i ett helt annat liv, dock bara ett stenkast från mig. Och vi kommer aldrig få veta om varandra. Du och jag kommer aldrig lära känna varandra. Vi kommer aldrig få dela vår glädje eller sorg. Eller kommer vi?

Hade jag varit en hjälte med någon form av superkraft skulle jag vilja ha en förmåga till att läsa andras tankar. En förmåga som skapar möjligheter till att få en insikt i hur våra liv utformas till de vi blir och det vi gör. En förmåga som skulle ge mig en förmåga till att bryta ett destruktivt tankemönster i tid hos någon ledsen, innan det blir för sent eller skapa möjlighet till att vara den första med att gratulera och dela den glädje som finns i vår omgivning. Troligen hade jag upptäckt att världen över tampas vi med många gemensamma frågor. jag skulle få en förståelse över hur olika, men ändå så lika vi är. Precis som en austronat som blickar ut över jorden från sitt fönster i universum. Som inser hur lika vi bor, men ändå är så olika. Eller lika! Är vi lika eller olika? Vad skiljer oss åt? vad skiljer oss inte åt? varför väljer inte alla samma tapeter? hur får vi så olika smak? Det bubblar av frågor, men svaren är så få.

Allt fler filmer skildrar mina tankar, eller har jag drabbats av vita opelfenomenet, och det visar ju på att jag inte är ensam över att fundera över vad som sker innanför våra husväggar eller i vår omgivning. Senast i raden som skildrade detta, mitt, fenomen var Babel med brad Pitt och kate blanchets livsöde tillsammans med två muslimska bröder, en japansk flicka och en mexikansk barnpasserska. En film som gav fog för mina tankar och gav fler funderingar att fundera över. Filmens titel syftar på Babels torn och vår språkförbistring. Babels torn var ett försök att bygga ett torn till himlen för att göra människornas namn känt, men som bestraffades av Gud med att människor inte kunde förstå varandra. Runt om i världen fick människor olika språk, då övermodet skulle bestraffas. Filmen är en sammanvävd berättelse om människors oförmåga att förstå sina närmaste. Här förmedlas distansen mellan människor världen över på ett spännande sätt som flätas samman i olika livsöden. Till exempel skildrar den japanska tjejen som är döv och känner sig missförstådd funderingar över hur människor ser på henne och varför de ser henne som ett monster? Hennes karaktär tycker jag fångar andemeningen i filmen på ett tydligt och skickligt sätt. Varför förstår vi varandra så dåligt? Vill vi inte förstå eller anstränger vi oss inte tillräckligt? Om du missade den i helgen så rekommenderar jag den varmt en regnig sommardag, som det verkar finnas gott om.

Innanför våra husväggar har det varit fyllt av aktiviteter i helgen. Mycket av tankarna kretsar kring hur vårt liv ska bli. Det låter värre än vad det egentligen är. Vi skapar Livsverk och väljer nya vägar dagligen som skapar broar till nya möten och vänner. För tillfället handlar mycket för mig om framtida vägar. I morgon är det nämligen dags för intervju som kan vara en möjlighet till att väva samman nya livsberättelser. Tills dess är det förberedelser och fokusering som gäller. För att inte uppslukas av nervositet kopplar jag av med att hitta härliga miljöer som kan passa innanför våra husväggar. En favorit som förföljt mig länge är detta skåp från Par courrier! tänk om våra vägar en dag möts...

Prismedvetna val

casadeco nautic


För att inte bli en av de blekingebor som har större skulder än tillgångar idag gäller det att hålla i plånboken i de inspirerande ögonblicken. Enigt tidningen i veckan var det många idag som hade skulder kvar efter eventuell husförsäljning. Därför gäller det att hitta även prisvänliga tapetalternativ än Ralph Laurens amerikanska lantstil. en av dem var Casadecos kollektion Nautic. Många ljusa och härliga tapeter i blått, grått och vinrött i randigt och med marina inslag. Det lutar åt någon av dessa som komplement till Ralph Laurens favorit som fondvägg.

Idag har arbetet bestått av en mängd småuppgifter som satt tålamodet på prov. För att koppla av fick trädgården sin beskärda del när äntligen sommaren gjort entré för några dagar.

Äntligen lite tapeter i vår smak

Nu börjar det bli många tapetkataloger att välja ur. Jakten har lönat sig och vi har en hel uppsjö av new england och marina tapeter att välja på. Skönt att se att det finns några som går emot strömmen och inte tar ut de marina tapeterna ur sortimentet. Favoriten är definitivt den som visas på bilden som är hämtad ur Ralph Laurens kollektion. Det gäller dock att fastna för rätt tapeter för det är en enorm spridning på priser.

Dags för tapetprover

Nu är det dags att börja leta efter inredningstips och tapeter. Givetvis ska det gå i skärgårdsstil och det är inte lätt. Gillar dock detta tips jag fick. Tapeten ingår i Decor Maisons kollektion Attraction och heter Randy.

jag lever i en saga...

Hulkande sitter jag i soffan. innerst inne kan jag inte släppa meningen jag fått höra genom livet. Överallt, men ändå ingenstans. pojkar gråter inte. Jag gör det, känslor svallr inombords. tankar tänks och scenarior spelas upp. vågor av känslor sveper över mig. känslor som påverkar mig till att göra något, påverka. frustrerad över att inte kunna hoppa i stålmannendräkten och flyga till undsättning.istället sitter jag i soffan, maktlös. den ena orättvisan eller grymheten spelas upp i min vardag. vad kan jag göra? kan jag påverka? hur? istället för batmansignalen har vi nyheter och ibland kan jag knappt se det, orkar inte se det. varför, hur kan vi? mot varandra.

som tur, eller otur, kan jag idag stänga av, trubbas av. låta bli att känna och det gör att jag orkar skapa. jag vill skapa en plattform av trygghet. både hos mig och min familj. men ambitionen är större. jag vill skapa trygghet i landet, till och med världen. i dessa tankar känner jag mig liten och det är i det lilla jag skapar, påverkar. likt en svamp suger jag åt mig allt som sägs. både i fantasin och verkligheten. hjärnan kan ju som sagt inte skilja på fantasi eller verklighet. inte jag heller.

ledsamheten kom till mig i fantasin. sista avsnittet av greys anatomy gav mig tankar och funderingar. som liten skapade jag monster, men idag skapar jag sagor. nattsvart blev ljust och jag tror på sagor. anledningen till det är för att jag lever i en saga.

" You know how when you were a little kid and you believed in fairy tales, that fantasy of what your life would be, white dress, prince charming who would carry you away to a castle on a hill. You would lie in bed at night and close your eyes and you had complete and utter faith. Santa Claus, the Tooth Fairy, Prince Charming, they were so close you could taste them, but eventually you grow up, one day you open your eyes and the fairy tale disappears. Most people turn to the things and people they can trust. But the thing is its hard to let go of that fairy tale entirely cause almost everyone has that smallest bit of hope, of faith, that one day they will open their eyes and it will come true." (Greys anatomy)

som tur väl är trivs jag i min saga. jag lever efter:

"Make a plan… Set a goal… work to it… but every now and then look around… drink it in… this is it. But it may all be gone tomorrow." (slutord i greys anatomy för denna säsongen.)

som sagt, det gäller att stanna upp i nuet ibland också för att se vad jag har. inte bara vad jag kan få...

tyvärr så kan jag inte bli vän med tekniken och få in de bilder jag önskar hemifrån. ge er till tåls mina vänner.

En berättelse om att uppfylla sina drömmar och förverkliga sig själv

Från att ha varit fullt fokuserad på cykling är det nu dags att rikta om parabolen inför kommande tävling. I början av juli bär det av till Vansbro för att ta sig ett kallt dopp i Västerdalälven. Det ska bli mycket roligt att komma tillbaks till den plattform där jag började hitta tråden över vem jag var och ett bubblande självförtroende började spira. Dock tog det ett tag med ett antal snedsteg innan jag hittade den röda tråden i mitt livsverk. Urskogarna med dess kraftfulla älvar hade ett lugn som jag fastnade för, men där fanns även fantastiska möjligheter till äventyr som skiljer sig från mina hemtrakter. I det livet blommade jag ut till den stolle jag är idag.

Apropå funderingar över vem jag är och hemtrakter fick jag svar från en vän från Halmstad som jag inte pratat med sedan just Halmstad. Efter att ha läst hans funderingar och äventyr på nätet, så var det något som vaknade till liv inom mig och jag kände igen mig i hans funderingar. Skillnaden är att han har fullföljt mycket av det som jag en gång i tiden drömt om och befinner sig nu nere i Nya Zeeland, Australien och på väg hem till Sri Lanka. Likheterna bestod i hans funderingar över vem han var och skillnaderna var att han konverterade över till buddhismen som munk. En värdig filosofi, för en värdig man! Inte för att jag funderat på att bli munk, hade nog inte klarat det rastlös som jag är, men de filosofiska tankarna är mycket intressanta. Även livet han lever för övrigt kan nog få vem som helst att bli avundsjuk, då jag minns honom som en livsnjutare utan dess like. Hur som helst var det jätteroligt att få höra från honom.

En annan del av vardagen består nu av att slå mig till ro i den kommunala korridoren och göra klart alla projekt innan semestern. Det är svårt och kräver att motivationsmotorn jobbar på högvarv. Är många slut i huvudet och för en som jagar nya plattformer är det svårt med både framtidsfokus och nulägesarbete. Men det funkar, även om det inte går så snabbt och smidigt som jag skulle önska.

Annars kliar det nu i snickarfingrarna efter att ha kommit i från den kliande isoleringen och förhoppningsvis ska vi kunna flytta upp på ovanvåningen i sommar. Är i det stadiet där det vankas tapetprover och då blåser det medvind i dessa fingrar. Krävs dock nogrann planering för att hinna med allt och det är vad jag behöver för tillfället. Tänkta även jag skulle uppdatera lite bilder från Livsverket eftersom jag sagt det så många gånger utan resultat. Ett av mina ledord är ju faktiskt "gör det eller släpp det", så därför har jag lovat mig själv att göra detta innan fotbollen ikväll.

Ha en skön dag och njut av den härligt kalla sommaren. Det gör jag, för då slipper jag ha dåligt samvete över att stå inne och snickra. För er som inte har något att göra en regnig sommardag rekommenderas varmt Robin Sharmas munken som sålde sin ferrari.

Halvvättern ett mål i målet och en resa genom tid och rum.

Äntligen har jag fått lite tid över att reflektera över sista tidens händelser. Mycket fokus har som sagt legat på att klara av första utmaningen i klassikerhalvan och vilken underbar dag det blev. Efter att ha skådat de blekingska miljöerna från cykelsadeln under några månader var det äntligen dags att ta sig an halva Vätternrundan och dess vackra landskap.

Vi, barndomskamraten Esko och jag, gav oss av under lördagförmiddagen. Innan dess var jag tvungen att avverka lite demokratiska måsten innan avresa. Eftersom jag inte gått in på detaljkunskap inför EU-valet, som verkade vara omöjligt att hitta om du inte skulle vara tvungen till att följa ett antal personbloggar och deras vardagsskildringar, slumpade jag ut likt Luke Rhineharts tärningskastaren ett par personer inom det parti jag kände jag kunde utkristallisera en del ställningstaganden som jag kunde stå för. Tärningen avgjorde och röstningen genomfördes kort och koncist. Fokus låg inte på valet utan på resan därefter. Så här i efterhand önskar jag att det funnits någon form av överblickande information som jag kunnat ta del av för att veta exkat vad jag röstar på Nu fick jag istället gå på magkänsla. Den enda information jag fått hemskickad var en nedslimmad variant av en icakurirs tappning a la SD kuriren. Något som en humankapitalist inte sympatiserar med! En stor anledning till att jag gick och röstade var för att motverka dessa vindar i europa. Tyvärr verkar jag bo i ett län där dessa vindar blåst ut vettet ur många. Men det är andra funderingar och har inte varit i fokus på sistone.

Åter till verkligheten:
Efter att ha fullföljt röstningsproceduren begav sig Esko och jag av mot nya vidder och vår kommande utmaning. En bilresa med en qasifinne som innehar Sveriges minsta blåsa gjorde att jag fick njuta av den svenska naturen ett antal gånger i både tid och otid. Livets funderingar ventilerades i bilen och andra spännande inslag med allt från homosexuella kulturinslag på P1 till nostalgiska tillbakablickar som presenterades genom musiken vi valt till resan.

Tillslut tog vi oss äntligen fram till Motala och vi checkade in för att gotta oss i lyxen hotellet kunde bidra med. Tyvärr var det en slimmad lyx där priset hade gett oss falska förhoppningar. Men i ett läge där valet ligger mellan en luftmadrass i en gymnastiksal eller ett tält med tre mil till närmsta facilitet får plånboken tala.

I och med att jag hade bättre sponsor fick jag den breda sängen och Esko tältsängen. Allt talade för en skön natts sömn och perfekt uppladdning. Naiv och godtrogen som jag är tror jag det bästa om folk och trots att min kära sambo frågat mig ett antal gånger om Esko snarkar missade jag en väsentlig research innan resan. Den fråga jag borde ställt till Eskos kära sambo var om han snarkar. Men godtrogen som jag är trodde jag inte det skulle vara några problem och att Esko slulle delgett mig den informationen innan för att inte störa mig i min uppladdning. Det visade sig bli ett ödesdigert misstag. För att gå händelserna lite i förväg, så kan man nog lugnt påstå att Esko drog de mest råbarkade ekstockar som jag sällan utsatts för. Tror att de gav utslag på Motalas seismografiska institut, om det nu finns något. Om inte annars så gör det troligen det nu. Trots ett antal barska tillsägelser och karatesparkar över struphuvudet för att tysta honom för evigt, fick jag improvisera med toapapper i öronen och tänka positivt hela natten för att uthärda eländet...

Innan denna brutala procedur, eftersom sömn är en väsentlig del i en uppladdningsfas, hann jag med att lära mig ett antal studentikosa ramsor från Motala och skilja på några chevors morrande läten i natten. Tillslut somnade jag, men många timmars god sömn blev det inte. Troligen hämnades esko mitt val av säng samt försökte få mig ur balans inför loppet. Redan där hade han frångått vår överenskommelse om att inte tävla mot varandra eller gå på tid. Något jag fick äta upp. Var ni än gör tro aldrig på en prestationshungrande finne. De går över lik för att ta sig till toppen.

Innan dessa brutala inslag i natten hann vi med att njuta av en ganska fadd två rätters. Även där gav priset oss stora förhoppningar. Återigen bedrog vi oss! Som tur väl var hade Esko bokat bord så att vi skulle kunna följa den uppskruvade och förväntasfulla match som skulle gå av stapeln mellan Sverige och Danmark. Även den gav oss stora förhoppningar och även där bedrog vi oss återigen. Vi blev alltså snuvade på konfekten ett antal gånger under denna dag och det störde mig i min mentala uppladdning.

Så äntligen var det dags att stiga upp och göra sig redo för det stora lopp vi laddat inför. En viss herre av oss hade köpt till sig alla genvägar istället för att träna och det var inte jag som nu skulle placeras på rätt ställe på kroppen. Ett tag trodde jag att vi aldrig skulle hinna till starten i tid, då Esko knappt visste vad pinalerna han köpt skulle vara bra för. Det hade butiksbiträdet sagt till honom som troligen köpt en ny lyxvilla i Spanien vid det här laget. 35 000 kr fattigare skulle han nu äntligen få använda sig av dessa genvägar. Som kommunalare får jag lita på mina egna resurser och kapacitet och var därför klar bra mycket tidigare än detta prestationshungrande monster.

Efter att ha njutit av att slippa leta frukost och komma till en framdukad frukost spetsade vi öronen för att få frukosttips och diverse väderleksprognoser. Aldrig har jag hört så många olika prognoser och för varje prognos sprang Esko ner till cykeltältet för att inhandla material som skulle kunna ge honom de där extra sekunderna.

Loppet gick jättebra och solen sken under hela resan. Vinden testade våra gränser mot slutet och svepte mot oss med sin kraft över de gula rapsfält som bredde ut sig i det vackra landskapet. Depåerna var en fröjd och vi njöt i fulla drag av den fantastiska inramningen med folk som bar fram oss med hejarop, vissa kunde man tro hade spelat på några av oss så frenetetiskt och entusiastiskt som de sjöng fram sina kreativa ramsor, och banderoller.

Andra faktorer som plockade fram den där lilla extra kraften i oss var klungorna och den draghjälp som framförvarande omedvetet kunde bidra med. En ryggtavla innebar ett mål och ett mål skulle övervinnas. Tävlingsinstinkten rann ut i varenda liten ven och mot slutet hade jag en intern fight mot en seg och uthållig tjej som bara skulle plockas ner. Vår fight gick ända in till upploppet där jag tog till alla mina knep för att segra. Själv hade hon nog ingen aning om denna prestigeladdade tävling och startade troligen bra mycket senare än mig. Men vann det gjorde jag! Eftersom Esko övergivit mig vid näst sista depån fick jag klara mig själv, och det var nog tur det, för det kunde vara ödesdigert att falla in i någon annans tempo då loppet bestod av allt från glada motionärer till elitcyklister i landslagsdress.

Väl i mål blev det ryggläge i parken och frossande i potatisbullar och en underbar sallad. Därefter var det dags för att uthärda nästa mål, som var att ta sig hem efter denna underbara dag. Innan dess hann Esko flasha sin lilla och lila blåsa i bastun på hotellet. En något förvånad äldre kvinna fick något att prata med sina övriga resekompisar i bilen på vägen hem och troligen skarattar de gott ännu.

Trött, men lycklig är jag nu hemkommen och kroppen har lyckats återhämta sig efter de femton underbara mil landskapet bjöd på med sol, folk och fest. Nu är det dags att fokusera på nästa anhalt där jag har ett rejält övertag på en vattenrädd finne.

Utvandrarnas väg

Det är svårt att tänka sig att någon har varit tvungen att lämna vårt vackra län. Efter att ha cyklat etappen från Torkö, Ronneby, Hällaryd, Belganet, Backaryd och hem igen, som till stor del löper på Utvandranas väg, har landskapet visat sig från sin allra bästa sida. Tiden står still bland maskrosängar som breder ut sig, bokskogar som lummat igen och en skärgård som flikar in sina vikar på olika håll. Allt står stilla och i bästa fall har en enstaka energisk lantbrukare trotsat solen och slagit gräs med sin lie. Allt frodas och det är svårt att förstå att här en gång i tiden funnits folk som varit tvugna att ge sig av för att finna mat och jobb på annat håll.

När jag gnetar och gnor uppför backarna slår mig ändå tanken om hur otillgängligt allt är efter industriella revolutionen och marknadsekonomin, som tog ifrån oss stor del av naturahushållningen. När jag var liten kunde jag stolt få springa bort till bygdens lanthandel och köpa godis eller fick jag följa med mormor och köpa ägg i närmsta lantgård. Troligen kommer min Elliot aldrig få uppleva dessa saker, då det inte ens finns en skola där vi bor idag. Tyvärr glesas landsbygden av och det närproducerade försvinner. Tjusningen med det lilla och pittoreska har ersatts med stora komplex och vinstmarginalerna skruvas åt. Det närproducerade består i bästa fall av en bensinmack där vi kan få korv som kommer från Danmark eller andra delar av Europa.

Tystheten med inslag av fågelkvitter gör att jag finner en ro där på min cykel. En gång i tiden sa jag till mig själv att jag aldrig mer skulle återkomma till detta ödsliga län. En ganska vanligt förekommande mening bland studenter efter skolavslutning, mösspåtagningar och inträde i vuxenlivet vid min skolavslutning. Efter det året blev jag en utvandrare för att finna vägar till försörjning genom utbildning och jobb på annat håll. En jakt efter helt andra saker som städerna i länet inte kunde erbjuda en hungrig, valpig visionär som törstade efter utmaningar i livet. Genom böcker och studier har jag fått se mig om i detta avlånga land, men efter tiden i skolbänken och jakten på högskolepoäng var det dags att bana en karriär som vuxen. Även då var jag en utvandrare och vägrade vända blicken hemåt, men kunde inte låta bli att söka efter identiska inslag hemifrån på andra håll i landet. Det skulle vara som hemma, men ändå inte hemmavid!

Efter ett tag då det var dags att slå sig till ro och finna plats för sitt Livsverk sökte och sökte jag. Men vad sökte jag? Jag upptäckte att jag sökte den ro och idyll jag en gång i tiden svurit att aldrig återkomma till. Tillfälligheter gjorde tillslut att jag fick möjlighet att landa mitt i den idyll jag en gång i tiden aldrig ens funderat på att få bygga på. Jag blev en del av exploateringen, blev den som skördade mark i denna tysta lantidyll. Det var då jag återvände hem, både mentalt och fysiskt. Det var som hemma och hemmavid!

Visst, allt har inte varit en dans på rosor i den lilla kommunen. Det är ingen metropol, men det är inte det vi sökte. Det gällde att inse att det var inte fart och tjusning med neonljus som lockade mig med mina vuxenpoäng samlade i min kappsäck. Kommunerna i länet har definitivt inte samma trender som i storstadsregioner och jag har fått finna mina egna vägar för att försörja mig. Kampen för att försörja familjen har bestått av mycket frustration, blod, svett och tårar för att kunna ha möjlighet att bo kvar. Det har till och med inneburit att jag varit tvungen att söka mig till storstadregioner för att ha möjlighet att försörja familjen och bo kvar i det vi byggt upp till vårt Livsverk. Detta har skapat många idéer och visioner som jag nu försöker sy samman till ett kit som främjar en hållbar utveckling.

Jag hoppas att jag inom kort får slå mig till ro och bygga upp det utvandrarna en gång i tiden lämnade bakom sig. För i detta vackra landskap vill jag bo trots att det är många som vill avveckla det lilla, pittoreska och idylliska vi ville återvända till.

När jag lyssnade på turistchefen i veckan kan jag koppla samman det med hur mycket vi går miste om i länet genom att inte bygga upp och marknadsföra fler knutpunkter att samlas vid med den turistexplosion som idag råder. Det behövs fler av dessa som inte ligger i stadskärnorna. Om du som cykelturist kommer till länet är avsaknaden av små cafér, lanthandlar, bed and breakfast uppenbar och det blir svårt att kunna ta sig till dessa idyller som är Blekinges styrka. Eftersom du inte har någonstans att få mat, dricka eller tak över huvudet blir naturen otillgänglig. Kanske vore detta något för regionen att utveckla? Att bygga upp det lilla, idylliska och pittoreska som en gång i tiden fanns ute på landsbygden, men som försvann vid den gråa vågen. Jag hoppas av hela mitt hjärta att den gröna vågen innebär att landsbygden får tillbaks alla utvandrare. För att återvända tillbaks till den levande själ de en gång i tiden lämnat bakom sig. Från norr till söder och öst till väst. Från socken till stad. Jag hoppas att landskapet kommer till insikt om att utnyttja den litenhet som kan gagna stora vinster i gemensamma satsnigar. Att vi binder samman oss till ett tänk, en satsning oavsett var vi kommer från i detta lilla län. Att prestige och översittarfasoner får stiga åt sidan och överbryggas för att tillsammans utveckla Blekingeandan. Att slåss för vår överlevnad likt våra snapphanar en gång i tiden slogs mot de gigantiska kungamakter som ville ta landet ifrån oss.

Tänk vad mycket tankar som hinner gå igenom huvudet på en sadel genom vår vackra kommun. Från skärgård, dalgångar, storskogar, insjöar till historiska tillbakablickar och ren och skär njutning. Här vill jag leva och här vill jag bo!