Wanted: 2 år i kommunen!

Jag tillhör den kvot i kommunen som är öronmärkta, under stark bevakning. Den kvot som kastas ut, som inte får någon guldklocka. Några som helt enkelt slits och slängs, likt leksaker hos en två åring. Nä, nu får näringslivschefen sluta leka med Maja och skaffa sig en ny docka. Hon ser ut att vara lite sliten och det är säkert någon söm som är trasig någonstans.

I fackliga sammanhang kallas dockorna allmän visstidsanställda. En grupp som ett antal möjliga projekt eller vikariat stängs ute från. Tro inte att vi är unika och ses som potentiella hänförare som arbetar och går i bräschen för unga, kunniga och kompetenta som som står för nya, friska vindar. Det är dockorna som kostar pengar, de öronmärkta. Några som inte ens av egen önskan kan avsäga sig rätten till en fast anställning. Den "rätten" grusar en projektanställd dockas överlevnad som har mängder av jobb framför sig. Arbete som tydligen försvinner efter två år, likt en datummärkning på en mjölkförpackning. Åtminstone i kommunens ögon.

Förvaltningschefer sitter och kastar ut köttben och sliter undan benen efter två års tuggande. Precis då du fått smak på märgen, när du suktar efter mer. Då får det vara nog. Då har du fått din beskärda del. Då har du förbrukats av de som suttit på sina stolar i över 30 år och som skrockar och frossar i sig undersökningar om att unga inte vill bli fast anställda, för att stilla sitt samvete.

Min bild bekräftades i en kommuns minnesanteckningar. Anteckningar som visar att vi är under bevakning. Och då menar jag inte angående vad vi presterar, utan hur länge vi suttit på vår stol.

Rubriken i kommunens minnesanteckningarna löd:

"2-åringar
XXX redogör för arbete med 2-åringar. Viktigt med noggrann kontroll från samtliga förvaltningar i denna fråga."

Jag får en bild på näthinnan av en dagisfröken i en lekpark:

- Kalle gå av gungan nu, nu är det Lisas tur att gunga i två år.

Anteckningen visar på hur kommunen ser på en grupp anställda. Visst, tanken var säkert god med anställningsformen. Men det förutsätter att företagen tar sitt ansvar och för en kommun räknas allt ansvar i budget, siffror eller ekonomi. Det ska mycket till för att motivera prestationen som åstadkommits i processer eller arbete.

För att alla ska få arbeta i tuffa tider krävs ansvar som inte räknas i interna budgetförfaranden. Den ekonomiska kortsiktiga och stundtals naiva inställningen att allt räknas i utgifter kostar. Så länge det inte är ur egen förvaltningsficka spelar det mindre roll. Någon annan tar den kostnaden. Ibland ur en annan förvaltnigs- ficka, där exempelvis socialchefen får motivera sina ökade utbetalningar av socialbidrag. Så länge det inte är "jag" som måste motivera utgifterna kan "jag" stoltsera med "vår" goda tillväxt och attraktiva kommun. Men det enda som i slutändan räknas är den ekonomiska tillväxten.

Så se upp för dessa bångstyriga 2 åringar! En del av "två åringarna" har funnits i kommunen i snart fem år!

Nästa steg blir nog att operera in ett chip i armen vid anställningsförfarandet för att ha bättre kontroll. På det sättet kan det ekonomiska ansvaret motiveras ännu bättre.

Människor - baah. Slit och släng, det är vårt måtto och personalfilosofi. Unga vill ändå inte bli fast anställda.

Wow, har du sett senaste dockan som kommit ut i leksaksaffären! En sån måste jag ha.

Faktor X - en faktor att räkna med.

För tillfället skördar jag frukt efter en lång tids plantering och försådd. Det har nu börjat ge resultat. Jag har hittat en balansgång mellan kunskap och erfarenhet och utvecklat verktyg därefter som gör det lättare att motivera till insatser. Under denna tid har jag hört ett antal underbara uttryck som gett mig både goda skratt och eftertanke. Det senaste och som dröjt sig kvar är:

"Med lång utbildning följer även lång inbillning."

(Per Frankelius - Örebro Universitet och författare till boken Företaget och Omvärlden)

Frankelius talar mycket om faktor X - en faktor att räkna med. Kort och gott att försöka förstå vår omvärld. Att som barn har vi ett helt öppet synsätt, men ju äldre vi blir desto snävare blir vi i vårt förhållningssätt. Vi påverkas av den omvärldsinformation vi tar in som i sin tur påverkar vårt synsätt. Något som kan bli ödesdigert, menar Frankelius. På så sätt kan viktig information passera oss obemärkt om vi inte "knådar om" våra synsätt hela tiden.

"- Det är - tyvärr - det man minst anar som kan vara det viktigaste. Och ännu mer problematiskt är att vad som är det viktigaste varierar från fall till fall. Det man anar är det man lärt sig tidigare, så synsätten spökar alltså. Men synsätten är också räddningen när det gäller att ringa in faktor X."
(www.esbri.se/referat_visa.asp?id=18)

Med omvärldsanalys menar han att det handlar om att ställa sig tre frågor:

1. Vilken information är viktig för just mitt företag? det vill säga vilka faktorer är viktiga för oss därute?

2. Hur ska vi stimulera inflödet till sådan information? det kan göras på olika sätt: genom vårt nätverk, våra medarbetare, säljkår, data, Internet.

3. Hur ska vi omsätta våra insikter i handlingar som leder någon vart i positiv bemärkelse? Analysen är inget självändamål.

När man väl tänkt igenom varför man behöver information, så blir det lättare att agera när den väl kommer in i företaget.

Ett gott exempel

Vidare tar han upp ett gott exempel med företaget Kamewa som tillverkar vattenjet agregat.

" - Kamewa bevakar fackpress, typ svensk damtidning i Dubai, och får då reda på att en shejkhustru behöver en ny yacht. Den lilla säljkår man har allokeras då på denna familj i Dubai och deras smak för inredning och båtar, och på det sättet lyckas man sälja in affär efter affär.

Knepet är att för det första hitta de kunder som ska bearbetas i det myller av potentiella kunder som finns i världen. För det andra handlar det om att hitta kunderna i rätt tid, i Kanewas fall innan familjen hunnit köpa en båt. För det tredje, med hjälp av kunskap om kunden kan budskapet och produkterbjudandet anpassas så att det passar perfekt. Detta, menar Per Frankelius, visar betydelsen av aktiv informationssökning när det gäller att skapa nytta i företaget."

Vad kan då företaget göra för att på sikt säkra inflödet av korrekta kunskaper? Frankelius har svaren.

- Varför inte starta en nyhetsredaktion i företaget? Men man håller inte bara på med snabba förändringar, utan behöver även reflektion. Därför brukar jag föreslå företag att bygga ett litet "vision center" dit de anställda kan gå och fundera över frågor som: Vad håller vi på med egentligen? Vad händer i vår värld? Alltså ett ställe dit de kan gå för att i lugn och ro knåda sina tankar."
(www.esbri.se/referat_visa.asp?id=18)

Som avslutande ord tycker jag det är lämpligt med Frankelius ord om faktor X.

"Världen är inte vad vi trott att den varit.
Vi behöver en ny teori,
en teori som beaktar "faktor X"
och en teori som speglar förändring över tid."

För mig är förebyggande insatser faktor X och något som är mycket svårt att motivera vid många lämpliga tillfällen. Orden konkret, flummigt, tidskrävande är skydd för att anamma det osynliga och "otäcka".

Det har varit en lång och tuff resa för att finna "packeteringen" av koncept och verktyg. Jag börjar dock skönja lite ljus i tunneln. Många i min omgivning är dock inte där ännu, men de har tagit sig något steg upp i beteendeförändringsstegen och börjat visa en viss nyfikenhet. Det gäller bara att orka härda ut och inte ge sig för trägen vinner, som det så vackert heter.

Dagens fråga!

Varför ska det vara så svårt att förebygga?

Två år

Idag är det två års kalas hemma. Två år har runnit iväg och det känns som om det var tio år sedan med allt som vi hunnit gå igenom på dessa år. Tiden bara rinner iväg och erfarenheten berikar, som tur väl är. Det är mycket på gång, som för en man med knapp simultanförmåga avskyr, framöver. Dock är det inga avskyvärda saker och jag kan leva upp ordet "flexibel" som används flitigt i många platsannonser. Anledningen till att jag ser det som spännande tror jag är att jag har anammat inställningen att jag kan påverka tillvägagångssättet.

Kalas innebär tårta, men då vår son redan blivit hälsoprofet blir det större utmaning i vad som ska serveras. troligen frukt på ett eller annat sätt. Det om något står högt upp på "godislistan". tänk vad de tar efter sin förebilder. troligen får vi snart uppleva vad vi har för laster när vår son tagit efter dessa. Undrar vad dessa kan vara?

Håller spaningen, inlägget, kort idag för att istället ut och njuta av vädret.

Trevlig solvistelse, men wear sunscreen.

En tyst minut. Till minne av er.

jag försöker finna ord, men inget lämpar sig. Jag tänker, men orden som kommer ur min mun är inte de jag tänker. Det slutar med tystnad. Uttrycken sitter i mina ögon, i mitt huvud, i kroppen. Det skapas, det arbetas för fullt, men inget av värde. Tycker jag, i mitt självkritiska sinne. Det är tanken som räknas påstår en del. Intryck tas in, men uttryck kommer inte ut. något som i långa loppet kan bli fel. Tystnad ger uttrymme för ovisshet. Ovisshet ger uttrymme för egna tolkningar. Egna tolkningar är bra, men kan bli fel vid fel tillfälle. Svammel. Ordbajseri. Jag vill vara speciell. För dig. tydlig, som jag vill vara. Inte svävande som jag är nu. inte drömmande som bara jag kan vara. Jag vill att någon ska lyssna på mig, på vad jag skulle vilja säga, men inte kan. Bara för att det är det enda jag kan säga: att jag inte kan. Vad är det jag inte kan. Ingenting?

Det är mycket jag skulle vilja säga, men väljer tystnaden. Allt för att det inte ska bli fel. Jag är för tillfället omständig, för att jag inget vet. för det enda jag vet, är att jag ingenting vet! jag ser det som svammel, andra som klokskaper, men jag vill vara rak och tydlig. Hur, när, varför, på vilket sätt? Hur är jag, när ska jag vara som jag är, varför ska jag vara sån som jag vill vara? På vilket sätt ska jag vara? Vem bestämmer det? Jag eller någon annan. För mig handlar det för tillfället för mycket om någon annan. Någon som bryr sig, men som jag inte hittar de rätta orden till.

Många saker går inte att uttrycka i ord för allting har sagts. Har jag sagt allt redan? och jag som har hela livet framför mig. ska jag vara tyst nu? Eller finns det för många tillfällen där saker kan gå fel. Är detta ett sådant tillfälle, nu, när det inte ges uttrymme för att säga fel. Vad sa jag för fel? Eller gjorde jag fel? Vem vill ni jag ska vara, vem är jag. Ser ni mig, hör ni mig? Munnen formar ett ord, men det sipprar bara ut luft mellan läpparna. Viskande tornar ordet fram, ett hest rop. Ett hjälp tornar fram. se mig, hör mig, jag vill ha hjälp! Men hjälpen kom för sent! Ni såg mig när ni inte skulle sett mig. På fel plats vid fel tillfälle. Jag trodde jag hade en väg, en rak linje. En målinriktad väg som skulle vara en utväg. Som blev en utväg, som blev så fel. Så förkastlig! En väg som sen blev så tyst, tom och ödslig. En väg fyllt av hat, våld och offer. Några som inte valt den vägen ut! För dem fanns det inte någon väg ut. För dem blev ropen på hjälp höga och tydliga. De valde inte den tysta vägen, de valde inte alls! De hade inget vägskäl, inte där och då ialla fall. Men vem stod vid vägskälen? Vem grusade vägarna, vem asfalterade vägen fram till skylten? Mannen med pistolen eller pistolen i mannens hand. var kom vapnet ifrån? från köparen eller säljaren? Vem gjorde, vem gör, fel?

Idag är det tio år sedan Columbine massakern. Ett tillfälle där allt är fel. Så fel som det bara kan bli. Jag väljer tystnaden och inser hur fel det kan gå! Allt behöver inte synas för att vi ska förstå. Förstå hur fel det är!

Jag sänder er mina tankar!

Till minne av offrena vid Columbine.


PS läs gärna DNs artikel som uppmärksammat tio årsdagen.
http://www.dn.se/nyheter/varlden/columbine-minns-skolmassakern-1.847625

En myra i vårsolen!

Bråda dagar gör att det arbetas och arbetas med precis allt känns det som. Kropp, sinne, sig själv, familj, barn, arbete, fritid och Livsverk. Bland dessa inslag kommer det ibland en del oförutsedda och lärorika händelser att reflektera och lära sig av.

Dagens inslag handlade om övernattningsmöjligheter i metropolen Motala. Metropol utifrån perspektivet "prisläge". Priset var i klass med vilken storstad som helst. En annons i en tidning utlovade en helt annan, mer realistisk prisbild. Efter två dagars bollande mellan olika hotellbokningar och avdelningar gav jag upp, för att slippa sova på en upplåsbar luftmadrass dagen innan jag ska tillbringa 15 mil på en cykelsadel.I dessa lägen är det bra att ha en uppborstad fader som älskar att läsa lusen av de som använder sig av dessa, moraliskt förkastliga, tekniker. Han gick fullständigt i taket när han hörde vad jag råkat utför och än mer att jag hade gett upp. Min lärdom blev att det är betydligt lättare att läsa lusen av någon när man är insatt i deras lagar, regler och policys.

En girig ansvarig hotelldirektör såg sin chans att inbringa pengar, men han bet sig i svansen då han öppnade Pandoras ask. Efter min fader fick höra talas om deras tillvägagångssätt och bemötande slet sig kamphunden inom honom. Likt en fradgande Rottweiler slet han personal, direktörer, städerskor, allt vad han kom över, i stycken och resultatet blev en fri övernattning. Allt på grund av att hotellkedjan inte förstått att det finns en del kunder som inte gör så som man alltid gör, som jag. Att jag inte läst tillvägagångssättet i annonsen ordentligt hör inte hit. i alla fall tänkte jag ett steg längre och ringde direkt till hotellet istället för bokningscentralen i yttre Sibirien som inte har en aning som vad som sker runt om i världen. Samtalet direkt gjorde att ett flertal luckor uppenbarade sig i deras "prov-bo gratis, gott, lyxuöst, underbart, var som helst, när som helst, utom när det egentligen behövs" filosofi och deras marknadsföringsstrategi fallerade. Lärdomen är att inte bara titta på säljarens Colgate leende utan läsa in sig på manual och bakgrund för att hitta dennes eventuella Akilleshäl. Ingenting är gratis idag och det finns alltid någon baktanke med många "fula" knep. Tyvärr är jag inte lika kaxig och påläst vad gäller direktmöten och går på de fula knepen för att de ska tjäna så mycket pengar som möjligt med så liten egen investering som möjligt. Men Platina, guld, superduper kunder lär sig systemen och det är precis vad min fader gjort. Hårt, men rättvist! Dock får vi nog se till så att inte personalen spottar i vår mat när vi kommer att njuta som kungar natten innan helvetesritten, eller himlafärden som en idrottspsykolog skulle välja se den som.

Igår kändes tränigen definitivt inte som någon himlafärd då andra träningspasset gick av stapeln i kyla och snålblåst. Även vädret har påverkats av lågkonjunkturen, för det blåste inte bara snålblåst på den finansiella marknaden igår. Som tur väl var hade jag införskaffat material för att vara förutseende och ligga steget före och det gjorde trippen mer uthärdlig. Sessan skrattade så hon vek sig och jag fick en del skamliga förslag i min omgivning efter mitt val av cykelbyxor. Det gjorde att jag kände mig som Borat iklädd sin snygga gröna baddräkt.

Vad gäller cykelturen kändes det tufft och ibland funderade jag över vad jag gett mig inpå. Men efteråt är det väl värt turen, då kroppen är helt utpumpad och jag känner segerns sötma pumpar runt i kroppen som gör mig starkare. Det är spännande att anta utmaningar, men det är mer spännande att pressa sig själv för att se hur långt jag kan gå. efter att ha vunnit en sådan kamp inombords gör att jag växer och ger mig mer kraft trots att jag i fysisk mening är helt utpumpad. Det är det som är tjusningen med den mentala tuffhetsträningen. Att slita, orka och växa likt en myra i vårsolens myrstack.

Även jag har nu gett mig inpå att stödja landsbygdssatsningar och ska ge mig ut på Bräknetrampen den 9 maj som uppvärmning till Halvvättern.

Kraft och energi, helst på mjuka dunkuddar!

Idag går jag som en kobent och svajande westernhjälte som avverkat en ritt tvärs genom staterna. En känsla av att cykeln fortfarande finns där någonstans i de ömmande kvarteren har naglat sig fast ända sedan jag klev av cykeln. Och detta efter 2 mil. Som ni förstår så gick jag på mitt träningsupplägg inför de 15 milen i juni då halvvättern ska avverkas. Efter ett antal förkylningsvirus ligger jag tre veckor efter och det var därför dags att inte känna efter hur kroppen mår.

Planen inför träningsrundan var kaxig, men efter lite mentalt övertalande tog jag förnuftet till fånga och bestämde mig för två mil. rent konditionsmässigt hade jag kunnat ta mig an de 15 milen igår, men där fanns andra faktorer som gjorde det till plågsamma två mil. En hård sadel, utan cykelbyxor och dåligt pumpade däck gav mig svar på att jag lever. Vill poängtera att jag inte var så djärv så att jag cyklade utan byxor, snarare utan cykelbyxor.

Ska bli spännande att se hur mycket jag klarar av att plåga mig för det är med vissa "aldrig mer" tankar jag måste ta mig an nästa rutt på torsdag, då samma rutt ska göra ig starkare och framförallt trendigare. Cykling är en materialarsport!

Inte bara jag ska nu rustas upp, utan även Livsverket. Äntligen kommer några snickare i nästa vecka och tar sig an de moment som jag insett är över min förmåga. Det ska då isoleras på tre meters höjd och jag har nu fått fart under galoscherna för att förbereda inför denna dag. Det börjar äntligen lossna och planen är realistisk och känns inom räckhåll.

Våren ger kraft och energi och jag nyttjar den på ett ultimat sätt. Precis som jag vill det ska vara, balanserat och nyanserat!

vad innebär att effektivisera?

Under min vistelse i stora staden uppkom många funderingar kring effektivisering. När jag satte mig ner vid ett bord för att ta det lugnt och insupa lite av livet i staden kunde jag inte låta bli att lyssna på ett samtal vid bordet bredvid som just tog upp en del av mina senaste funderingar. Det handlade om hur arbetet skulle kunna utvecklas på en arbetsplats och just ordet effektiviseras hade i samtalet en mycket negativ klang. Den ena personen slog ifrån sig för att de skulle vara tvugna till att effektivisera och suckade djupt över det kommande arbetet. Men är effektivisering så farligt och varför har det så negativ klang?

För att få en mer allmän bild av den vanligaste innebörden av effektivisering Googlade jag ordet och fann en proffesionell effektiviseringskonsult som sammanfattade det så här:

"Föreställ dig att du på kortare tid än vanligt hinner med mer än normalt, och vet att det viktigaste blivit gjort!"

Hur länge orkar vi slimma och effektivisera på detta sätt? Om just effektiviseringen mäts i tid, hur länge kan det effektiviseras innan det blir till en börda för individen som får press på sig att bli snabbare och snabbare som i sin tur innebär ännu mer jobb?

I industrisammanhang och produktionsarbete effektiviseras arbete genom robottillverkning och det blir svårt att hänga med i den utvecklingen som personal. Trots det har jag i vissa sammanhang hört hur man just jämför med denna effektiviseringsprocess. Tillslut tror jag denna utveckling blir ohållbar och kan skapa frustration bland personalen. På vilket sätt ska då en hållbar utveckling ske för att arbetsgivare med flera ska vara nöjda med att effektivisera? Kan det vara så att det till en början kan vara ett steg i rätt riktning med att få en positiv utvecklibng genom att belysa vad vi har för bild av effektivisering och vad vi har för förväntningar på utvecklingen inom organisationen?

I ett inledande skede anser jag att effektivisering kan underlätta genom att öppna upp en kommunikationen parter emellan. För många gånger tror jag det handlar om förutfattade meningar och bilder som vi har när dessa ord kommer med i olika sammanhang.

I min omgivning på arbetet hade verkligen detta ämne behövt belysas, men det vanliga svaret jag får när ett förslag till förändring kommer på tal är att det hinner vi inte med. Många tjänstemän är inne i det skållade råttracet , inkluderat chefer. De ser bara sitt och när det är deadline. Resultaten innebär ett antal dokument som i bästa fall blir hyllvärmare. Just för att arbetet ska ske så snabbt som möjligt.

För mig handlar effektivisering om tid, pengar och energi. I samtliga av fallen ovan prioriteras bara tid. För att få en hållbar utveckling skulle energi behövt prioriteras som sprat tid och därmed kunna utvärdera resultatet på ett rättvist sätt för att få arbetet kostnadseffektivt.

Detta var bara några av tankarna som infann sig under vistelsen i en stad där mycket verkligen mäts i tid och ett tempo som jag förstår att många tillslut inte orkar med. Ibland måste vi inse våra begränsningar. Dock har denna prägel en tjusning om du orkar med tempot, och har råd, för utbudet är lockande. Det är dock en annan historia.

för min del blev det en andra plats i anställningsintervjun och det gäller nu att ta nya tag. Men livet där var frestande och lockande på många sätt och vis.

I am the invincible man!

Från och med idag är siffran två bannlyst i detta hus. Att alltid vara steget efter, flåsa i nacken och förbättra, förbättra och förbättra är energikrävande och fruktansvärt frustrerande. Just nu har det varit för många tillfällen där jag kommit tvåa och när det handlar om jobb är det ennerverande. Orsakerna är aldrig desamma och det gör det svårt att hitta en rak linje att gå på. Några saker har jag tagit till mig och det är dags att skrida till verket.

Men siffran två är borttagen från min tankeverksamhet. Från och med nu gäller bara segrar.
Jag ska bli oövervinnerlig!

Reflektionspaus på ingång

Det var längesedan jag hann skriva av mig nu och det finns ett stort behov av att reflektera över sista tiden. Tyvärr har den tiden inte infunnit sig ännu, men är på väg. Efter ett besök i storstaden på grund av anställninsgintervju snurrar mycket i huvudet på lantgrabben. snart kan jag sätta mig ner och sortera upp allt i hjärnbalken, snart. Behövs för att skippa rättvisa och rätsida. Lyckligtvis i optimistisk och positiv anda. Fram tills dess ska jag njuta av ledighet och kurera bort snuvan.