Jag har tillåtit bägaren att rinna över.

Jag har låtit bägaren rinna över. Många med mig lyckas hamna i situationer där mycket blir mer och tillslut så rinner den klassiska bägaren över. I dessa situationer åker huvudet in på Skalman manér och det tittas ut när mat och sovklockan klämtar för mat. Dock har jag lärt mig att läsa av mig själv innan det går över styr, men ibland lyser mänskligheten igenom. Sådana dagar har det varit, but those were the days. pendeln har svängt över och det har lossnat med bygge, kvinnor, karriärer och val. Mitt liv är fulländat kan det ju låta som, men då kommer lyxproblemen. Rysk kaviar eller oxfilé till frukost? Jag står nu inför ett sådant dilemma, men det är spännande och utmaningar är som sagt något jag älskar. Även om det ibland inte kan tyckas så.

Efter att ha anpassat mig till byggnormerna börjar suget vakna till liv och Elliot coachar för fullt. Vi har haft byggkoma ett bra tag nu, men äntligen, äntligen börjar jag hitta en rytm. En nivå som inte gör mig stressad över att jag inte kommer någonstans. Det är en skön känsla och nu letar jag efter mitt byggflow för att kunna börja designa och finputsa.

I morgon vankas det födelsedag och jag har idag unnat mig en väska i för tidig present. En praktisk, precis som jag, eller? En med många fack eftersom jag oftast bär med mig en hel regnskog när jag ska någonstans. Tänk om man ändå kunde bära den kunskapen i huvudet istället.

Jag lät bägaren rinna över och ni vet vad uttrycket säger. Efter regn kommer det solsken! Här har himlen definitivt börjat spricka upp.

Kort och mycket gott

Det vi fruktar mest är inte att vara otillräckliga. Det vi fruktar mest är att vi har omätliga krafter.

Det är vårt ljus, inte vårt mörker, som skrämmer oss mest. Vi frågar oss, vem är jag att vara briljant, underbar, begåvad och fantastisk? Men hur skulle du kunna vara något annat?

Du är ett av Guds barn. Världen är inte behjälpt av att du låtsas vara obetydlig. Det finns inget upplyst i att krympa, så att andra människor i din närhet slipper känna sig osäkra.

Vi är skapta för att briljera, så som barn gör. Vi är födda för att förverkliga den Guds härlighet som finns inom oss. Den finns inte bara i några av oss, den finns i alla. Och när vi låter vårt eget ljus skina, ger vi omedvetet andra tillåtelse att göra detsamma.

När vi har frigjorts från vår egen rädsla, frigör vår närvaro automatiskt andra.

Marianne Williamson (1992) eller Nelson Mandela (1994). Diskuteras om vem som sagt vad och när, men klokt är det!

Se och lär!

Lägger inte så mycket vikt vid orden nu. Tystnaden och bilderna får tala...

Ibland är det bra att inte få allt serverat som Salem al Fakir uttryckte det.

Sisyfos och jag.

Gränser flyttas och jag avancerar. Igår var en sån dag som var tung, motig och allmänt jobbig. Tankar gnager långt in i märgen och insikten om hur bra jag trivs där jag bor gör att jag vägrar släppa taget, både mentalt och fysiskt. Det känns som om jag blivit förvisad till Hades med Sisyfos och bredvid varandra rullar vi våra stenar, bördor, framför oss. Tyvärr når jag aldrig toppen och vardagen raseras gång på gång.

Igår kväll tog jag en promenad under den stjärnklara himlen ute på ön. Det rådde en tysthet, ett lugn i omgivningen och vid bron stannade jag som jag alltid gjort. Här har Dante och jag stått ett antal tunga tillfällen. Lugnet ger kraft, men även en inblick i hur bra vi trivs här.

Stjärnorna speglades i vattnet och vågorna skvalpade under oss. I horisonten syntes de stora fartygens lanternor som var på väg. På väg någonstans, precis som jag. Tyvärr vet jag inte vart och det är frustrerande. Livsverket är mitt allt och här vill jag vara. Men till vilket pris? Det känns nu som att gå och balansera på en skör tråd där ingemansland kostar kraft. En kraft jag vill, önskar, lägga någon annanstans. Omgivningen säger jag är en överlevare, men det kostar och jag känner även att jag tär på mina närmaste. De jag håller nära och kära och inte vill vara till last för. Jag vill leva i vår lilla bubbla ute på ön där ingenting stör oss. Vare sig det är naturkatastrofer, terrorhot eller finansiella kriser.

Vi behöver inte bli lyckligare med mer pengar. Men mindre pengar kan göra oss olyckligare. Känslan av att jag aldrig kommer få göra klart Livsverket och njuta fullt ut gör mig olycklig och det är definitivt avsaknaden av pengar som gör mig olyckligare. Min förhoppning är att någon kommer tro på mig, att få skriva på pappret och börja engagera sig i lugn och ro. Att inte behöva ha så bråttom med att prestera.

Mitt senaste projekt har tagit på krafterna och tyvärr är det förutsättningarna som inte gjort min kapacitet rättvisa. Det blev en utmaning som blev för stor. Ett riktigt Sisyfos arbete i de kommunala korridorerna. Slitet är ifrågasatt och straffet ger jag mig själv. I alla fall i nuvarande tankespiral. Den med den rullande stenen som är på väg ner. Troligtvis kommer stenen en vacker dag ligga på toppen, men till vilket pris?

Livsverket är beroende av pengar och vardagen är som ett korthus. Skam den som ger sig och pappa har alltid sagt till mig att använda grövre spik än jag behöver. Att bygga säkert och ta i med råge och i överkant. Livsverket ska inte rasa och min dröm ska bestå. Att få sitta på verandan och se livet passera förbi i min gungstol.

Familjen är mitt allt och jag vill ge dem allt. Jag vill ge Elliot allt, men tyvärr är det tuffa förutsätningar i dagens klimat för en sådan som mig. En som prioriterar något som inte kan bevisas i pengar och som anses vara en lyxprodukt. En person som verkligen hade behövts i dessa tuffa tider. Dock har inte alla den insikten och definitivt inte där jag är nu. Något som det ska rådas bot på. Är det något jag har lärt mig i de kommunala korridorerna, så är det att det är ett sjuhelvetes Sisyfosarbete. Jag ger mig dock aldrig. Ska jag lämna en skuta, så är det med fanan högt!

Måndagspoesi en nattsvart dag!

De svarta molnen tornar upp. Långt borta i horisonten ser jag hur molnen blixtrar till och följs upp av en dov knall. Slokande sitter jag på bänken och iaktar skådespelet. På ett sätt hade det varit skönt om det hade kommit hit. Eller jag tagit mig dit. Krafter som rensat ut allt. Allt som jag har i tankarna.

Min fot skrapar oroligt på ytan i sanden framför mig och en ensam gammal fimp sticker fram i den smutsiga grusen. Lampan ovanför mig surrar i den mörka natten. en natt som blir ännu mörkare av ovädret. Jag önskar... eller det spelar ingen roll vad jag önskar, profetiorna verkar vara motsägelsefulla ändå.

Mitt huvud är uttömt och mitt engegameng slocknat. På många sätt kan jag se likheterna mellan mig och cigarettfimpen framför mig. Både har vi på något sätt gjort vårt, men ändå inte. Det finns en strimma glöd kvar i oss om vi bara hade velat eller orkat. Om någon hade sett oss. Det gör "någon" inte.

I regnet känns det tämligen hopplöst. Hoppet sägs ju vara det sista vi överger. Frågan är vad jag har övergett? Det mesta har jag, men tyvärr inte det väsentliga. Har vi något gemensamt, jag och fimpen så är det avsaknaden av tändstickan. Någon som tänder upp och värmer oss. Som ser potentialen i oss. Vad vi kan orsaka mer än förgifta andras sinnen. Fimpen med sina gifter, jag med mina vanor. Vanor som släcker fimpen, men ändå är det den som orsakar mitt levebröd. Något som gör att jag kan vara där jag vill vara och göra det jag vill göra.

"Rädsla kan hålla dig fängslad, men hoppet kan släppa dig fri" satt upphängd på min vägg en gång i tiden. Denna affisch ligger nu nerpackad i en låda, i ett magasin, i en övergiven stad. En stad där hoppet börjar sina, där molnen börjar växa fram och verkar bilda oväder. En opinion växer fram. En opinion mot äldre damer och herrar i hög hatt som inte verkar tro. Tro på det som kan växa fram. Som inte vattnar det frö som ligger och gror. Ett spirande frö av hopp och näring.

Var ligger mitt hopp, var ligger min rädsla? Min önskan är att det varit så enkelt som att det ligger hos mig, men jag känner mig både tom och överflödig. Tyst sitter jag grå och osynlig på min bänk där i mörkret. Det kunde lika gärna varit jag som legat där bredvid min affisch. I en låda, i ett magasin, i en övergiven stad där mitt budskap inte längre har någon kraft, inte har någon verkan.

Molnen har släckt min glöd, men jag väntar på tändstickan, mitt bränsle. Det får bli mitt hopp. För hoppet är det sista jag överger.

Jag tog steget över kajkanten. Rakt ut i kylan och mörkret. Som tur väl var låg ekan, min livbåt strategiskt, uträknat rakt framför mig. Jag ville ta steget och jag tog steget. Nu väntar vi på vindarna. Vindar som bär mig mot ett oväder. Ett oväder som rensar upp, ger hopp om att efter regn kommer solsken. Det sägs så i alla fall!

Min resa bär mot de mörkare tiderna, men jag vill och jag ska en dag sitta på min veranda och blicka ut mot den ljusa horisont som ligger framför mig. inte nu, men sen. Senare! När jag blir gammal, nu är jag ung och formbar. Likt en Barbapappa är jag den amöba som överlever den ena evolutionsutvecklingen efter den andra. Starkast överlever inte alltid. Att vända kappan efter vinden kan göra en stark svag. Tillsammans formar vi oss och rättar in oss i ledet för att överleva. Överleva ännu en utmaning, en kris eller kanske bara en övergång.

På ruinens kaj stod jag och jag tog steget i mitt sinne. Rakt ut i ovisshetens hav. Ett hav fullt av överraskningar. Min flytväst bär jag alltid med mig och det är därför jag tagit mig ända hit. Inte bara med Dante vid min sida, utan även med min familj. En familj som ger mig hopp och styrka för att överleva. Överleva ännu en våg som sköljer över mig. En våg fylld av krafter och nya tider. Dessa tider börjar nu närma sig. Och förhoppningsvis är det tid som fyller min bägare. Inte av gift, inte som Sokrates, utan en motpol. Jag själv fyller min bägare och det är det som gör mig rädd. Rädd för vad som finns där i. Tillsammans har Dante och jag tagit oss genom skärselden upp till vår Beatrice. Men vad kom sen? En bägare som jag själv ska svinga likt Bellman på en krog? Ett skakande på mitt huvud och jag bryter min tankespiral. En tomhet infinner mig och jag bara vill vara. Jag är!

Tyst guppar vi ut mot horisonten. Jag och min Dante. Vågskvalpet slår mot den lilla eka som ska stå emot den stora stormen. En storm som jag möter med skräckblandad förtjusning. För vad kommer sen? Fotografiet på min familj ligger prydligt ihopvikt i min plånbok. En sista gång tar jag fram det med mina väderbitna fingrar och lägger ut kursen mot nya tider och nya utmaningar. Med både hopp och rädsla!

En annorlunda knorr på morgonkvisten!

Med tunga steg kliver jag ur bilen för att släpa mig bort till jobbet. Min melankoliska hjärna suger i sig det gråa vädret och fukten tränger långt in i ryggmärgen. Jag snubblar på mungiporna och känner mig ganska vissen, trots det är fredag. Tyvärr har min hjärna fastnat i denna sinnesstämning och det behövs någon form av annorlunda tankegång för att bryta spiralen. Det är då det händer!

I min vankande gång stirrar jag ner i backen och möter jag någon försöker jag nagla fast blicken i backen för att inte få ögonkontakt. I ögonvrån så är det dock något som väcker min nyfikenhet. En äldre kvinna kommer gående mot mig och jag kan inte släppa blicken från henne på grund av hennes banbrytande färgsättning på kläderna. Hon blir ett färgglatt inslag i det gråa vädret och det är nog det som gör att min blick inte kan vika undan. Två meter innan vi möts tittar hon på mig och brister ut i ett brett leende och överrumplar mig fullständigt med att säga:

Have a nice day!

De negativa tankarna är som bortblåsta och solen bryter igenom det mörka molntäcket. Träden breder ut sina enorma gröna trädkronor och körsbärsträden står i full blom. Till råge på allt så kan jag höra hur fågelkvittret stämmer upp i en vacker vårkonsert och min hållning lyfts upp till en mer svävande variant. Jag känner mig ung, nyförälskad, glad och svävar på moln.

Med osvensk charm möter jag hennes leende och svarar:

The same to you!

Bakom ryggen hör jag hur hon replikerar:

Thank you for saying that!

Min dag är räddad och jag känner hopp inför att arbeta för en hållbar utveckling och vet nu hur lite det behövs för att bryta mönster. Äntligen är det vår!

Som det kan bli!

Frustrationen är stor och jag konstaterar varför det är så mycket problem med att motivera insatser i sociala frågor. Efter ett besök hos en av stadens krögare insåg jag vilka sjuka samhällsprocesser det finns. Ute i vårt avlånga land finns en oändlig uppsjö av "förståsigpåare" och "tyckare". Dessa personer hugger som kobror så fort det ges minsta lilla tillfälle till debatt och det medför att andra hänger på och pressen frossar i eländessnasket.

Min fråga gällde ett kommande samarbeta och lyfta fram det goda arbete som görs för både individ och samhälle för att minska stadens alkoholkonsumtion i vissa åldersgrupper. Därigenom ville vi som folkhälsoansvariga visa på att det lönar sig att visa engagemang och att man tar ett samhällsansvar.

Ack vad jag bedrog mig! Krögaren satt med i så många grupper nu så att hans engagemang uppfattades som pekpinnar och moralpredikningar. Hans arbete började få en motsatt effekt som gjorde att han var tvungen till att tona ner sitt namn i dessa sammanhang. I massmedia började en del analysera vad hans syfte var med att lyfta frågan och spekulerade hejvilt i vad hans profit blev av att synas i debatten. Därför kunde han nu inte synas i massmedia eller engagera sig i fler frågor eftersom hans engagemang gav negativ publicitet.

Han tog helt enkelt för stort ansvar för att få tryggare och nöjdare gäster som "tyckare" ansåg vara moraliskt förkastligt. Det i sin tur gjorde att det började pratas och mobben kunde genera ett missnöje och blev en motpol till den goda insats som gjordes. Insatsen var inte så god i allas ögon och uttryck som att det är "upp till mig" att avgöra var vedertagna klyschor. I en värld som består av att tjäna pengar säger man i företagssammanhang att en missnöjd kund genererar tio andra potentiella missnöjda kunder. Det kan i sin tur vända krögarens goda anlete till negativa trender som gör att krögaren tappar kunder. Att då synas tillsammans med kommun, polis, myndigheter eller andra aktörer kan sticka i andras ögon.

Sjukt, det är bara förnamnet. Hädanefter tror jag att jag håller mig till husbyggande, spik och verandor. En veranda där jag kan se livet segla förbi. Innan dess behöver jag tjäna pengar som samhällets andra moraliska farbror... helst på andras olycka.

Avslutningsvis säger jag som Dorsin uttryckte det i en av hans sketcher: Jag vill ha moral, moral, mer moral. Jag vill ha dubbel moral! Ge oss mycket moral!

Ett stort räkneexempel.

Jag var på en mycket tänkvärd föreläsning i måndags. Bättre start på veckan kan inte tänkas. Här skildrade Ingvar Nilsson tekniken med socioekonomiska bokslut och sätter siffror på det många tycker och tänker vad gäller follkhälsofrågor så som övervikt/fetma, missbruk och toråringar i utanförskap. Det han gjorde var att kartlägga alla samhällsutgifter som medföljer vid diagnosen. Uppdragsgivaren fick själv lägga fram siffrorna tillsammans med de berörda och det bör poängteras att exemplena alltid lades i underkant.

Låt oss skildra ett räkneexempel:

Folkmängden i Leksands kommun var den 31 december 2007: 15 338.

I kommunen bor det i åldern 0-7 år: 800 barn.

Om ingenting görs kommer rent statistiskt sätt 102 av dem hamna i en tillvaro med missbruk, psykisk sjukdom, långtidsarbetslöshet eller sjukskrivning.

Kostnaderna för det framtida utanförskapet innehållande socialbidrag, sjukpenning, a-kassa uppgår till ca:

39 000 000 kr/ år.

Varför ska vi förebygga? Jag tror exemplet talar för sig själv, men varför ska det vara så svårt att våga satsa på tidiga eller förebyggande insatser när det gäller människor?

Vi tror vi sitter inne med faktiska utgifter och prognoser vad gäller vägbyggen, rondeller eller hus. Hur gick det med Hallandsåsen, Vidablick i Ronneby eller Saltöhem i Karlskrona? Prognoserna var minst sagt lika osäkra där. Men varför ska det då vara så svårt att motivera insatser till sociala eller folkhälsofrågor som berör de mänskliga processerna?

Glöm aldrig bort i alla siffror vi matas med att det är människor och olika livsöden vi talar om!

Ett öde landskap fullt av oaser, men var?

Jag känner mig gammal, sliten och uttorkad. Sinnet börjar komma ikapp kroppen. Oket fylls på och ryggens kotor börjar skymtas genom tröjan och revbenen syns tydligt. Gången blir stelare och stelare. Självförtroendet sipprar ut och rinner rakt ner i oken som tynger axlarna. Trevande letar jag efter en mental tankstation, en oas. Men när dimman lättat står jag framför en gigantisk öde öken. Torr, het och tömd på näring. De grönskande inslagen är på sin höjd några enstaka stickiga kaktusar och en och annan skorpion som fångat sitt byte. Det öde landskapet kan tyckas oändligt och sveper snabbt in över någon enstaka oas som kantas av äventyrare, lycksökare och krokodiler. För dessa spelar pengar ingen roll, vattnet är guld värt för att orka ta sig vidare. Ut mot nya utmaningar och prövningar. Det är öken, ett öde landskap som på håll kan tyckas vara öde och omöjligt att forcera. Men även här finns strategier för växter, djur och andra skapelser för att uthärda och överleva.

Även om jag nu befinner mig i denna tomma öken i många avseenden har jag strategier och jag söker, skapar mina strategier för att ta mig igenom det för mig till synes tomma landskapet. Min förhoppning är att hitta någon oas på vägen och det är mitt sökande som gör att jag kan finna platsen. Det tar tid och ork för att planera och söka alternativa hypotetiska vägar, men det är väl värt det när man finner oasen och kan frossa i grönskan, livet och alla olika berättelser som delas där.

Landskapet jag talar om är min hjärna och de vägar den söker och planerar inför nya vägar som jag behöver skapa nu när det börjar närma sig slutet på min anställning. Som projektanställd har jag tagit mig igenom ökenlandskap och funnit grönska, liv och hopp. Ibland kan det tyckas nattsvart, men vid andra tillfällen infinner sig en spänning och lättnad. Att fastna i en oas som börjar tömmas på vatten och liv är inte alltid så hoppfullt och berikande...

Dock tar det på de mentala krafterna att finna alternativa vägar i det skildrade, nattsvarta landskapet som är vårt samhälle. Ett samhälle i kris och på sina håll desperat. Skapelser väcks som ser sina möjligheter att bredda sandens omfattning. Det blåser vindar som gör att sandkornen blir till sandhögar. Sandhögar som breder ut sig och orsakar förstörelse och öde landskap. En del skapelser har satt i system att rikta fläkten mot sandhögar med fokus på att urvattna och ödelägga de värdefulla och grönskande oaser som finns i det karga landskapet. De släcker hoppet och den grönska som en gång fanns vid källan där äventyrare satt vid sina lägereldar. Här fanns hopp och strategier för att ta sig vidare, men de kantas nu av utmärglade lycksökare eller kranium som en och annan gam fortfarande sliter sista stycket och livet ur. Det var sökare som gav upp, som slutade kämpa och nu ligger bortglömda i det öde landskapet. Det var människor med erfarenhet och berättelser som vi kunde ta lärdom av. Det var de som skulle bygga upp ett liv, en familj, ett hopp och skapa ett samhälle kring de en gång i tiden så grönskande oaserna. Personer som ville slå sig till ro, finna sin trygghet och njuta av livet och det de en gång i tiden lyckats ta sig igenom.

Jag sitter nu vid min sinande oas och jag vet inte vart nästa blomstrande källa ligger och hur jag ska ta mig dit. Hoppet ligger i att du och jag så småningom sitter vid vår lägereld och berättar historier och delar erfarenheter med varandra långt in på småtimmarna. Det är det som är mitt liv och min strävan. Att få dela och dela med sig av våra berättelser och erfarenheter i en oas av sjudande liv. Att få lyssna och lära mig av av andra lycksökare som funnit vägen till denna oas.

Och vinnare är...

Nu är menyn fastspikad, naglad och klar inför helgen. I denna stund lamineras den och förgylls med en kulinarisk aura för att kunna produceras till helgen.

För min del kommer det innebära att jag få hänga på de andra grabbarna som förkläde, slev och hanterbart redskap eftersom jag måste ha guide eller kokbok för att laga makaronipudding. Troligen kommer jag öva, öva och åter öva under fredagskvällen eftersom vår mysfredag består av matlagning, lugn och ro med familjen. Vuxenpoäng så det skriker om det, men mysigt är det.

Tyvärr var det sista avsnittet av Hjärnstorm igår och det fick en liten annorlunda tvist, då det skulle visa på hur lättmanipulerade vi är och att vi alltid ska granska våra källor kritiskt. Vi bygger upp våra sinnesbilder utifrån olika iaktagelser och förförståelse och kanske är du, liksom jag, en naiv och godtrogen landsbygdspåg från Skåne.

Våra "mentala olikheter" är något som blivit till bränsle för min nyfikenhet. En nyfikenhet som engagerar och drar iväg mig till kreativa landskap där jag kan frossa i beteenden och iaktagelser. Mitt intresse ligger i hur en person kan tolka ett budskap positivt medan en annan hänger läpp och tolkar budskapet negativt.

I mitt yrke är det en balansgång att hitta ett effektivt budskap som hälsokommunikatör och att inte budskapet tolkas som pekpinne och förmaning. Något som kan resultera i att tolkningen innebär en upplevelse av samhällskrav. Konsten är att utforma det som ett tryggt stöd och en möjlighet för just Dig.

Sanningen ligger i betraktarens öga säger ett gammalt ordspråk. Pessimist som jag varit har det inneburit att åtskilliga anammade budskap blivit till krav, större krav och ohanterbara krav. Något som gjorde att självbilden rasade när jag inte kunde leva upp till dessa krav. Jag blev likt tjuren Ferdinand som hellre satt under sin korkek i tryggt förvar än att vara ute och stångas med de andra små tjurarna.

Som tur väl är har denna personlighet förändrats och jag har nu funnit en metod som gör att många budskap och uppgifter blir till utmaningar och möjligheter. Dock är det en balansgång med vilka utmaningar som gett mig rättvisa förutsättningar, då en del uppgifter som presenterats inför mig varit orealistiska och inte direkt verklighetsförankrade. Trots tuffa förutsättningar har jag gett mig inpå dessa där det funnits tydliga exempel på skrivbordsprodukter där saninngen legat i skrivarenn öga. Verkligheten har varit något helt annat. Godtrogen och naiv har jag antagit dessa uppgifter och utmaningar som senare kostat mycket blod, svett och tårar. Lärorikt, men ack så krävande.

Motivationen har ibland legat i ett antal hungriga, blodtörstiga krav med svischande piskor som rappat min blodiga rygg istället för morötter som hängt framför mig med sin oranga lyster. På grund av utebliven feedback från en del arbetsgivare, annorlunda ledarskap och stram ekonomi har jag fått plantera morötter själv och det är väl det jag främst lärt mig som projektledare i kommunal regi och som har härdat min pansarbeklädda rygg.

Helgens morötter är vinnarrecepten där grabbarna lyckades utse tre recept som vinnande bidrag. demokartiskt och för att ingen skulle ha skapat i onödan utsågs en rätt från varje person. Min huvudrätt var den som vann, med lite hjälp av tjuvlyssnande, och som jag nu kommer få axla som projektledare i köket...

Förrätt:

Osttortillas


Min huvudrätt:

Kyckling med parmaskinka och balsamsås



Efterrätt:

Fuskhalloncheesecake

Matlagningstips?

Det vankas fin middag i goda vänners lag till helgen. Finns en hållhake bara och det är att grabbarna ska stå för maten. Bland alla dessa matlagningsprogram, kokböcker och recept som finns är det bara tomma, vita blad. Jag är en person som behöver recept för att koka makaroner och är totalt handlingsförlamad utan guidade turer bland ingredienser och hur de ska kastas i grytan. Nu när jag ska skapa är det tomt, dimmigt och öde bland alla härliga rätter som finns. Kan det bero på prestationsångest? Tillfälle efter tillfälle har jag suttit och dreglat och suktat efter den ena rätten efter den andra som både nakna, elaka och snygga kockar slängt ihop. Kommer jag ihåg någon av dessa recept när jag behöver dem? Nej och inte har jag skrivit upp dem heller. Jamie, Werner, Gordon, Per eller någon annan gourmetkock kan ni hjälpa mig. Det är mycket prestige som står på spel!

Är det någon som kan komma upp med en god tre rätters som jag slipper skämmas över?

Humlor, trädäck och vårdepressioner är något som inte går ihop.

Det börjar nalkas vår och jag känner hur energin i mig växer och frodas i kroppen. Mitt sinne slår sig till ro och immunförsvaret bygger barriärer mot inkommande bakterieanfall. Jag är definitivt en vår -och sommarmänniska och älskar allt som hör dessa årstider till.

Vad gäller husbyggandet kan jag inte låta bli att snegla på kreativa och estetiska lösningar av trädäck. Gräsmattan frodas, men Livsverket ser lite naket ut intill fasaden. Den skriker efter veranda och trädäck som gör att vi kan frossa i grillat med våra nära och kära eller sitta och blicka ut över nejden en sen sommarkväll.

Idag kom vi inpå fenomenet med höst -kontra vår depressioner under vår fikarast. I min värld kan jag inte få ihop det med att en tid där allt slår ut, börjar leva och grönskas kommer en känsla av trötthet, likgiltighet och att bara vilja dra täcket över huvudet. För henne var dessa känslor starkt förknippat med vårsol och ljusare dagar och innebar ett hängigare humör. alltså precis tvärtom mot vad det representaerade för mig. Det var under våren hon drog ner persiennerna och drömde sig tillbaka till höstens och vinterns intågande.

För ett tag sen läste jag om just dessa två fenomen angående årstidssvackor, eller som vissa kallar årstidsdepressioner, i en artikel. Det intressanta var att det var mer legalt med en höstdepression än motsvarande svacka om våren i mångas ögon.

Förväntingarna på att du skulle börja leva och frodas blev bidragande orsaker till att de vårdeprimerade hade svårare att ta sig ur svackan. Min arbetskamrat drog paralleller med att under våren och sommaren kom en massa förväntningar på att anordna grillfester, promenader, picknickar och det blev en börda som tyngde hennes sinne. För mig är detta tjusningen med årstiden, men framför allt att kunna gå ner och sätta sig vid strandkanten och bara lyssna på havet, fiskmåsar och båtmotorer i horisonten. Det susande gräset som svajar i sommarbrisen och surrandet av humlor som arbetar för min blomstrande sommaräng får mina tankar att slå sig till ro. Det är det som är livet för mig.

Som jag sagt tidigare är vi olika och tolkar saker på annorlunda sätt. Vad som är rätt eller fel? Ja, det är upp till dig själv att avgöra. För mig börjar livet att frodas nu och för min arbetskamrat upphör det och hon har redan börjat hamstra och förbereda sin dvala under sommartiden.

Ska bli spännande att se om jag har råd och tid till att få klart ett trädäck med inkommande energiflöde. En utmaning som ger inspiration och kraft att ta oss ur byggkoman.

Jag vet att jag vet något!

Ibland har livet mycket spännande att erbjuda. Komiker efter komiker avslöjar hur deras nyfikenhet och tjuvlyssnande bidragit till många underbara sketcher. Idag tror jag att både jag och Sessan hade kunnit skriva en hel komedi med reflektioner från vår vardag. Parallella liv som flyter på, som tar oväntade vändningar eller ger intryck som för andra kan tyckas vara lustigt eller annorlunda. Men vad är rätt eller fel? Vad är normalt eller onormalt? Vilka bestämmer detta?

Några sitter i sin skyddade verkstad och näst intill förmanar folk till vad som är vår verklighet. Helt instituionaliserade och uppslukade av deras egna värld och ingen som helst förståelse för något annat.

Andra fikar med sin otrogna älskares fru, avslöjar hemligheter och tisslar och tasslar som vilka bästisar som helst. För de tycks livet vara enkelt medan en andra tycker det verkar vara hur komplicerat som helst.

En del sitter på sitt kontor och sliter sitt hår för att prestera ett skal från äpplet som ska presenteras för en annan arbetsgivare som i sin tur sitter och sliter sitt hår. Deadlines, rapporter och utredningar staplas på hög och för dem finns det bara den verkligheten.

Jag är otroligt tacksam över att jag har någon att dela mina funderingar och reflektioner med. Att kunna skratta, gråta och bara vara med. Någon sitter säkert och iaktar mig eller mitt liv och bara skakar på huvudet över mitt beteende. Det är det som är tjusningen med livet. Vi sätter alla avtryck på ett eller annat sätt.

Men jag är otroligt tacksam över att jag har denna "Någon" som uppskattar mig, för den jag är. Ingen som utvärderar mig, vill ändra mig för att få ta del av mitt arbete eller kräver utbildning i sunt förnuft. För oavsett om vi förmanar verkligheter, tisslar med otrogna älskares fruar eller sliter sitt hår inför deadlines är det med ro i själen jag iaktar och njuter av omgivande avstamp. Vare sig det är jag eller någon annan som sätter dessa avtryck.

"Det enda jag vet, är att jag ingenting vet" myntade en känd filosof.

Men det enda jag vet, är att jag vet att "Sessan" är någon som jag älskar och har underbart roligt tillsammans med. Att få dela dessa förvirrade vardagshändelser med henne och vårt gemensamma intresse för människors beteende gör därför att vi inte behöver någon teveapparat heller. Vi har varandra och våra egna dokusåpor och berättelser som vi kan sitta och berätta och reflektera över långt in på småtimmarna.

Blondiner, familjemiddagar och hinderbanor kan ge bygginspiration!

Så var helgen gången och den slutade bättre än den började. På sista tiden har jag mer eller mindre analyserat sönder min hjärnbalk och inte hittat en jämn ström av flyt i tillvaron. Trots att en ung, (o)skuldsfull blondin sov på soffan inledningsvis av helgen infann sig inte det goda humöret. De mentala kugghjulen spann som sommardäck på en isgata och jag var trött. Mycket trött! På mig själv och mitt huvud. Efter ett tag insåg vi att tempot på sistone varit skyhögt och det var dags för en effektiv kvalitetstid tillsammans och att vi behövde rå om oss själva. På något sätt släppte den tunga stenen från mitt hjärta efter ett gott samtal. För att inte lägga någon som helst dyster och orättvis bild av det blonda sällskapet hade vi mycket trevligt vid fredagens matlagning och spelande. Men vi var trötta allihopa, men lyckades gasa igång oss och hålla oss vakna till en mer tillåtande tid att gå och lägga oss på.

Ju mer helgen fortlöpte desto mer endorfiner producerades och humöret växte timme för timme. När vi precis bestämt oss för en lugn hemmakväll under lördagskvällen, för att kunna kritisera låtar och fruktansvärda kläder, ringer telefonen. Gudmodern och gudfadern ville samla sina lakejer över en middag och tillsammans diskutera och ibland lyssna på Melodifestivalens passande och mindre passande bidrag. Gudfadern analyserade målgruppen som kunde tänkas sitta och titta på detta spektakel och missade nog en och annan prognos som kostade honom en resa till Österrike. Troligen hade Gudmodern listigt lagt upp en plan för att slippa betala. Hon är grym när det kommer till sådana saker och hugger likt en kamphund när hon ser den svaga valpens blottade strupe. Nu var ju dock inte valpen någon valp och inte heller så klen, utan mer som en ogenomtänkt feldiagnos från SMHI. Prognosen utlovade solsken, men blev istället ösregn. Som tur väl är slår jag inte vad om pengar, för jag trodde helt klart på solskensprognosen och hade redan hoppat i mina shorts. Trots denna felprognos hade vi roligt den här kvällen. Även om vi småbarnsföräldrar återigen satt och halvslumrade i soffan medan de andra diskuterade samhällstendenser och konjunktursvängningar i dagens hårda tider. Min la familia har en tendens till att högljutt sitta och försöka övertala familjemedlemmarna till att "min" idé ska vara den rådande och ingen annan. Men jag tror det är mycket där ifrån vi fått vårt samhällsengagemang och visionsförmåga. Men framförallt envishet! Dock kan det ibland resultera i att vi försöker bygga luftslott med nubb och klent virke eftersom förutsättningarna inte alltid är de bästa. Men vi har en dröm...och en strävan.

Efter denna hårda kväll var det dags för en godnatts sömn för att fylla på vår energi i föräldrabägaren för att orka hålla igång bygdens minstingar. Söndagmorgon, då inte ens tuppen vaknat skulle nämligen Elliots barngympa gå av stapeln.

En utlovad succé bland barnen som for runt i den militäriskt, tillsynes omöjliga hinderbana vi byggt upp. De hoppade, snurrade, voltade, sprang som om hindrena inte fanns. Jag förstår ibland varför föräldrar alltid ser sina barn som små, men när de sätts inför någon utmaning växer de med uppgiften. De slog kullerbyttor, hoppade studsmatta, åkte rutschkana som om de aldrig gjort annat och föräldrarna bara stod och gapade. Titta, titta, såg du vad han gjorde, såg du vad han kunde tisslades och tasslades det intill väggarna. Sessan stod med panik i blicken och såg den ena olyckan efter den andra spelas upp på hennes näthinna. Hon sprang med kuddar, madrasser och vad som kunde tänkas lindra ett kommande fall. Det kom inga fall och barnen fullständigt älskade att få springa av sig i gympasalen.

Jag kunde inte låta bli att vara lite nostalgisk när jag såg Elliot springa omkring i salen. För mig har denna sal använts till åtskilliga olika utmaningar och turneringar som vi kommit på. Vi tillbringade hela helger under vår tonårstid här med innebandy, fotboll och allt vi kunde komma på. Varje helg samlades bygdens gäng och medans musiken ljöd ur vår lilla bandspelare pumpade adrenalinet i våra kroppar. Timme efter timme körde vi slut på varandra och sedan satt vi och berättade rövarhistorier i bastun eller stylade oss inför den stora utekvällen. Förhoppningsvis kommer Elliot och gänget även de tillbringa sin lediga tid här och bana väg för idrott, brudar och äventyr. Suck, jag minns det som igår.

Nu har jag även lovat mig själv att ge Livsverket sin tid och styling för att slippa ha snarkande blondiner på soffan som väcker hela grannskapet. Våra planer har nu kommit till att ljudisolera ett av rummen så vi kan hysa oförutsedda gäster och slippa ligga och vända och vrida och fundera över hur vi på bästa sätt kan tysta gästen på det mest humana och smärtfria sättet. Nu pratar vi inte Desperate housewifes tankar utan enbart snarkningar. Även om det kan tyckas ganska korkat ur ett kvinnligt perspektiv att hysa, en ung (o)skuldsfull blondin på vår soffa...

Vi har börjat komma till det läge där vi behöver bestämma oss för hur vår stil ska bli enhetlig på ovanvåningen och jag har tittat runt på andra exempel. Under sådana här skapande processer är jag och Sessan inledningsvis inte alls överens. I slutändan brukar dock resultatet bli kanon och än så länge är vi supernöjda över vad vi skapat. Ovanvåningen har vi även lovat oss själva att ta i lite mer med skärgårdsstilen. Även om vi ännu inte är överens över vad det innebär...

Fann ett bra alternativ på Sköna hems hemsida till det sovrum vi idag använder som utgångspunkt. Hädanefter lovar jag att rapportera mer från Livsverket, som var den ursprungliga anledningen till denna blogg. Men livet består ju av så mycket mer!