Lärdomar

Medan vi försöker lära våra barn allt om livet, lär våra barn oss vad livet egentligen handlar om.

(Angela Schmidt)

En ny tid?

Hylla Birro!

En del anser honom vara massmedial exhibionist, gnällig, blödig eller en tyckare! Personen jag talar om är Marcus Birro. Själv bortser jag från alla dessa spekulationer och lyfter på hatten för en ambassadör som lyfter en debatt om "pojkar som vågar gråta". Äntligen någon som banar väg för män och deras beteenden som motpol mot alla feministiska inlägg. Vare sig du är man eller kvinna så är jag av den åsikten att du ska våga visa dina känslor.

För mig är det svårt att sätta ord på ett hav av känslor i närheten av Elliot. Svallvågor av funderingar och händelser sköljer över mig och sveper bort orden. Kvar blir ett lyckorus som ger mig kraft och en ro. En ro som gör att jag skiter i alla prestationskrav och måsten, om utvecklingssamtal, karriärstegar och byggen. Jag blir bara sittande på mitten av golvet, omgiven av tuff tuff tåg, borrmaskiner, bilar, nallar och kärlek. Kärlek från en familj som jag älskar, men som jag ibland gör bräcklig av mina krav och vardagsmåsten.

I närheten av Elliot försvinner tiden och skapandet tar vid. Här skapas allt annat än luftslott, det skapas ett liv, en barndom, minnen och historier. Vi är präglade av historier på vår ö med själar från munkar, nunnor, stenhuggare, familjer och så morfar. Med ro vet jag att morfar hade älskat Elliot och mormor hade skämt bort honom med sin ömhet och syltkakor. Det gör att jag kan öppna upp dörren till ön och låta honom utforska den närliggande miljön med ett övervakande öga från morfar som sitter och ler tillsammans med mormor. Det ger mig trygghet och möjlighet att släppa fram Elliot och undvika genernas hämningar. Hämningar som skapar dåligt självförtroende, höga krav och försiktighet.

Låt oss alla släppa fram vår trygghet och det sunda förnuftet utan förmaningar från experter som anser att du ska vara si eller så. Var si eller så, men med kärlek och tröst som vapen. Vapen som skjuter sönder murar av fördomar och hinder.

All form av kraft som lyfter människors tro, förmåga att våga vara sig själva, anser jag ska hyllas och ge spaltmeter i media. Vi glömmer alla "inte" och bortser från att du bör vara rik, framgångsrik, tuff, hård eller allt det där den utopiska massmediala ramen ska innehålla. Ett yta utan innehåll som massmedia många vill su ska köpa. Låt oss därför bli gerillakrigare av rang. Krigare med ord som vapen och framför allt med sunt förnuft.

Våga visa känslor och se det som en möjlighet istället för hinder. Pojkar gråter också...

"Hyllar Birro

Att pappor visar känslor öppet är något som blir vanligare. Forskaren Lars Plantin hyllar frontfiguren Birro.
- Han spränger gränser och gör att vi vänjer oss vid det här. Samtidigt är det en lång väg kvar, säger han.
- Det är fortfarande så att flest män jobbar heltid medan kvinnorna är hemma mer med barnen.
Att pappor visar känslor öppet är något som blir vanligare. Forskaren Lars Plantin hyllar frontfiguren Birro.
- Han spränger gränser och gör att vi vänjer oss vid det här. Samtidigt är det en lång väg kvar, säger han.
- Det är fortfarande så att flest män jobbar heltid medan kvinnorna är hemma mer med barnen."

(Expressen 2009-02-25)

Läs Birros underbara känsloskildring här som publicerades i Expressen 2009-02-25:

"Birro: Vi är männen som bryter ny mark i sovrummet och på BVC!

Marcus Birro har bloggat intensivt om sin son - redan innan sonen föddes.
Han ser sig som en del av en ny, engagerad papparörelse.
Här förklarar han varför.
Min son är en kärlekssoldat. Han är en skrikig, varm, varsam och vacker liten hjälte som tycker om att ligga på min kudde och sprattla sig lycklig. Han visar mig en sorts solidarisk symfoni av ödmjukhet och tålamod. Han är en gerillarörelse mot allting som är lågt, billigt, värdelöst, och degenererat. Han är värdighet i blöjor. Bara det en fantastisk bedrift.

Jag ingår i ett nytt projekt. Jag är en del av en ny rörelse. Vi är några stycken. Vi är männen som på allvar gjort oss fria från den förtryckande könsordningen.Vi är männen som bryter ny mark i sovrummet, runt skötbordet, vid blöjorna och på BVC. Vi tar plats. Vi är värda våra barns kärlek. Vi går i motsatt riktning som de balla karriärsmammorna som föder barn på lunchrasten och planerar sina graviditeter utifrån sitt arbete. Vår rörelse gör tvärtom. Vi väljer bort den meningslösa hetsen. Vi väljer bort tramset och förstörelsen. Vi hasar fram som änglar mellan skötbord och säng. Vi är män som bryter ny mark, som tar plats, som vågar vara förälder fullt ut, som inser att arbetet aldrig kan bli lika viktigt som att se sin son gurgla fram ett leende när man har honom, hud mot hud, på bröstet.
Fäder som kan tala om sin rädsla, sin stolthet, sin känsla av otillräcklighet. Män som tar sig själva och sina liv, sin familj, på befriande allvar. Som är trogna. Som tycker vanligheten är en medalj att fästa i kavajuppslaget varje morgon.

För en del blir barn bara ett gupp i gatan. Ett sorts farthinder mellan lyxdesignat kök och välbetalt arbete. Men de blir färre. Vår rörelse växer. Vi som sitter uppe halva natten med vårt barn i knäet och sjunger sånger vi trodde vi glömt men som legat som ouppslagna böcker, som små blommor, inuti oss.
Jag drömde om Milo Santinos ansikte redan innan han föddes. Jag somnade med ett fotografi från ultraljudet under kudden. Jag drömde om en kärlek större än allting. Tillsammans med Jonna tog jag mig igenom ett mörker så svidande surt, så svindlande mäktigt, att det ett tag hotade att dra med sig mig, mitt liv, min vardag, mitt skrivande, mina böner.
Jag sögs in i en sorts tomhet. Jag mötte ingen. Jag gick inte utanför dörren. Jag hade läskiga planer på att supa ihjäl mig.
Nu är det grus från i går, sot eller smält snö från en tid då döden flinade med sina sneda gula ögon tvärs igenom allt.

Milo Santinos ansikte är en gåta, rör sig som en vind från dag till dag. Hela han är ett sorts gudomligt minne, en kvarlämnad rest från tiden när vi blev satta här av en tålmodig, förlåtande Gud. Jag älskar honom med ett sorts outtömligt lugn, en sorts förvissning om att vad som än händer, vilka stormar som än kommer rasa in utifrån, så är jag alltid hans pappa, hans förvirrade, trötta men stolta pappa och jag tänker viska till honom om vilka sagor som fortfarande ligger oupptäckta där ute, och att han alltid kan vända sig hit och alltid inåt, att det finns medmänniskor i den här världen, i det här landet, en sorts glödande kärlek mitt i vintern som gör Sverige till ett fantastiskt land att vara barn i.
Det är en tyst gerillarörelse som börjat röra på sig, ett sällskap av fäder som i gryningen gör sig klara för att göra det svåraste och enklaste som finns i ett liv, att älska utan förbehåll och vara närvarande med hjärtat i kupade händer."

(http://www.expressen.se/kronikorer/1.1478411/birro-vi-ar-mannen-som-bryter-ny-mark-i-sovrummet-och-pa-bvc)

Fettisdagen eller semledagen.

Glöm inte att det är semledagen idag! För en gångs skull var jag ute i god tid och ekonomiskt förutseende. Jag bakade nämligen mina egna semlor tillsammans med Elliot.

Tyvärr gav Elliot upp eftersom konsistensen på degen gav honom rysningar. Dessa ska vi två avnjuta ikväll eftersom Sessan jobbar. Troligen blir jag ensam även här eftersom Elliot ryser av grädde. Han är ingen direkt finsmakare till mammas och pappas förtret!

Kuriosa:

"Fettisdagen (den feta tisdagen[1]) är tisdagen efter fastlagssöndagen och den sista dagen före den kristna fastan; dagen mellan blåmåndagen, tidigare ibland även kallad bullmåndagen, och askonsdagen. Att det är sista dagen innan påskfastan har givit upphov till traditionen att denna dag, och ursprungligen bara denna dag, äta semlor, även kallade fastlagsbullar eller fettisdagsbullar. Eftersom dessa bullar gjordes av vetemjöl (vitt mjöl) kallas denna dag också ”vita tisdagen”/.../.

/.../ Hur det ska uttalas är en aning kontroversiellt, sannolikt för att ordet, enligt svenska stavningsregler, kan ha bildats av antingen fet-tisdagen eller fett-tisdagen, eller möjligen av det franska ordet fête (fest). Vissa kallar även dagen "fettis-dagen". Andra väljer att kalla dagen semledagen eller semmeldagen".

(Wikipedia, 2009-02-24)

Hoppet är det sista man överger.

Jag hade god framförhållning, planerade nogrannt och lämnade in materialet dagen innan. En dag som bestod av sol, värme och underbar is gav mig hopp. Hopp om att få testa den underbara is som frusit nätterna igenom.

Med minnet av morfars förmaningar om vårisar bestämde jag mig för att göra en närmare undersökning av denna underbara vy. På väg ner till sjöboden passerade en del gamla goda minnen förbi. Hur vi låg och skottade, grävde och förfrös händerna av oss som små, när vi byggde våra snötunnlar. Det känns som om jag kan andas atmosfären fortfarande då jag står på platsen som jag även befann mig på för 20 år sedan. År som präglades av lek, syskonkärlek och underbara äventyr. Sjöboden är en plats som är en frizon för mig, en plats där tiden står stilla. En plats vi återkommit till allihop med morfar, pappa, familjen, vänner och framförallt äventyr. Allt från skridskor, bandyklubbor, windsurfingbrädor, vattenskidor och mer därtill.

I den underbara vintervyn öppnar jag den knarrande, färgspräckliga dörren och doften av gammalt och hav slår emot mig. Sakerna är desamma som alltid stått där. Gamla fiskeredskap, hjälmar, båtsaker och det jag söker. Morfars gamla ishacka som har tagit sig igenom otaliga isar och bidragit till gamla fiskeskrönor om gammelgäddor och knakande isar.

När jag går ut på isen finns en ro i mig som gör att jag känner att här vill jag alltid stanna och det var det som gjorde att jag sökte mig tillbaka till dessa landskap som skapar mängder av minnen från min barndom. Anledningen till att jag återkom var både för minnena, men även för Elliots skull och för den ro och harmoni som råder här. Det går en skön känsla genom kroppen när jag vet att Elliot har möjlighet att bidra till sina minnen på samma platser. Platser som fullständigt andas äventyr.

"Isar som frusit efter den 15 januari ska du vara försiktig med och om de frusit efter den 15 mars så undvik dem" hör jag morfars visa röst berätta på bara det sätt han kunde. En förmaning utan barskhet som man aldrig sa emot utan lyssnade på med öron på helspänn.

Isen är porös, men ändå stabil. En vag tanke undrar om det inte var 10 hugg som isen skulle stå emot innan den släpper igen det kalla, klara vattnet. Frustrationen blir lite större när jag ser vattnet porla efter fyra hugg och jag vet inte hur jag ska ställa mig till planerna av skridskoåkning i helgen. Eftersom det inte är så djupt i viken bestämmer jag mig för att skicka iväg skridskorna på slipning och bygger upp luftslott över utflykten i helgen.

Morgonen därefter slår jag upp ögonen på morgonen och likt ett barn på julafton springer jag fram till fönstret. Snöflingor stora som tennisbollar lägger sig som ett täcke över ängarna och jag vet inte vad jag ska känna. Is eller snö? Den underbara isen är historia, men jag håller hoppet uppe och åker bort för att hjälpa min bror renovera det sista innan han ska flytta ut ur sitt Livsverk. Kalla och effektiva gör vi de åtaganden som vi blivit ålagda och snörar därefter på oss skridskorna.

På bambiben tar vi oss fram för att bege oss in på säkrare mark. Efter några skär hör vi hur det knakar och med brist på både dubbar och linor får jag ge upp mina planer.

Det blev ingen skridskoåkning, men jag fick i alla fall drömma mig tillbaka och känna känslan av de känslor som rann genom kroppen när man var liten. Då blev det både iscurling, hårda hockeyfighter och korvgrillning. Denna gången blev det gamla goda minnen...

Till min förvåning hade musik gått mig föbi och framför allt musik som skapats i den miljö jag oftast skriver om.

Läs artikeln om sleeping beauty och Torkö här:
http://blt.se/noje_o_kultur/sleeping-beauty-fran-torko-till-memphis(1145585).gm

ett kort livsreferat

Jag har luft under vingarna, en känsla av att sväva. Tillvarons pusselbitar faller på plats och livet ter sig ganska enkelt. Det är mycket nu, men som jag skrivit tidigare älskar jag utmaningar och jag har ett flertal framför mig.

Lyckligtvis har jag hittat en balansgång med arbete och fritid som gör det mycket enklare att inte drunkna. För tillfället har jag granskat två SOU rapporter angående att utbilda föräldrar. Intressant och mycket som skapar ytterliggare funderingar. tyvärr har jag inte tid att utveckla dessa tankegångar nu utan återkommer vid ett senare tillfälle.

Motorerna varvas upp och färdkartan vecklas ut med olika anhalter i tillvaron uppmärkta. Struktur är ett av mina ledord och det följer jag för att inte drunkna i stressens svallvågor.

För att förgylla er med ytterliggare läsning vill jag slå ett slag för Birros underbara reflektioner som nybliven pappa på www.marcusbirro.se/bloggen/.

Nu ska jag hämta ett par nyslipade skridskor och prova den underbara is som ligger som en hinna över det kalla havet. Det är så skönt att ha en känsla av att kunna gå på vatten.

Trevlig helg.

Olika förebilder

Jag sitter på kontoret och plötsligt går larmet. Batmanmobilen ringer och katastrofen hemma är ett faktum. Snabbt hoppar jag i hjälteutstyrseln och är redo att rycka ut. Dock inser jag mina begränsningar och använder min andra livlina, plånboken. Att laga en borrmaskin som lagts i blöt är saker som inte ens Batman klarar av. Till hans förtret.

Elliots favoritleksak är nämligen en borrmaskin och han snickrar och donar med denna överallt, på lämpliga och mindre lämpliga platser. Nu när den inte fungerar upptäcker han det ena arbetet efter det andra som måste förborras och uträttas. Han är helt förtvivlad över att inte ha rätt verktyg och har följt farfars materiella inställning. Det ligger definitivt i släkten med materialister.

Jag känner igen det själv. Att stå och ska utföra ett fullgott arbete som inte resulterar i fackmannamässigt utförande är frustrerande. Det behövs ibland mirakelverktyg och Elliot har dessa. Hans borrmaskin fixar allt från peta öronen, spika eller borra i sten. Det är hans heliga graal och bara hans fantasi hindrar honom till vad som ska skapas och snickras ihop. Jag själv jämförs med byggare Bob och han tjatar och tjatar om att få gå och snickra med pappa.

Som sagt så har vi hamnat i lite av byggkoma efter alla åkommor och jag hoppas nu få sätta igång arbetet tillsammans med Elliot igen.

Jag har Bygglov och Äntligen hemma som givna tablåtider, men Elliot har tagit arbetet till ytterliggare en nivå. Hans givna tablåtid är byggare Bob som blivit hans Timmell.

Så fort tillfälle ges sänder han ut ordern "opp där" och som blivit hans favoritmening. "Opp där" innebär snickerier på ovanvåningen och han fullständigt frossar i arbete när han är där. Tänk om jag själv hade haft den orken och inspirationen med isolerandet. Men nu ska det bli ändring på det! Tillsammans skapar vi alla i familjen vårt Livsverk och snart ska vi vara i fas. Så vi kan uträtta snickerier i Elliots egna rum som både mamma och pappa har stora planer på.

Vi har mycket att se fram emot och tillsammans planerar vi det ena rummet efter det andra och ritningen är precis klar med sovrum, badrum i badrummet, walking closet och ett allrum i skärgårdstecken med mycket vitt trä. Det ska bli mycket spännande att få inreda när vi väl är där rent fysiskt.

I och med att 2009 är handlingens år ska verktygen inte vara något hinder och det innefattar även Elliots löften och förutsättningar. Jag ska därför inhandla nya mirakelvertyg åt honom idag så han kan fortsätta skapa och ge pappa inspiration.

Det blir inte alltid som man tänkt sig!

Nu äntligen börjar jag känna mig mänsklig. Efter att ha drabbats av först influensa med stämband som Leonard Cohen och Barry White tillsammans skapade jag en sexig atmosfär var jag än befann mig. Basrösten pumpade ut i etern och kvinnorna slängde allt de hade för händerna och lystrade till min stämma. Det är något visst med manlig basröst och kvinnor. Tyvärr var jag i ett rus av mediciner och hallucinationer och visste inte skillnad på hallucination och verklighet. Den ena oasen efter den andra for förbi och jag var i ett töcken av hjärnans lekar och febertoppar. Som tur väl var kunde Sessan läsa av mitt kroppsspråk och mina sjuka tankar med feberyrsel och hallucinationer. Efter mycket omsorg och många läckra sjuksysteroutfits var jag åter på benen men med en kropp och fysik som en utmärglad 90 åring. Sliten och utpumpad efter immunförsvarets kamp mot det onda var det dags att återkoppla till verkligheten. En vecka senare och många drömmar rikare.

Lyckotalet ska vara tre, men inte i det här fallet. Nu var olyckan framme tre dagar senare och vid helt fel tillfälle. Min tanke var att blogga vid helgens inledning på lyxhotell med ost, kex och en gemytlig storstadsstämning. Min känsla för storstäder är idyllisk. Vid rätt tillfälle och tidpunkt hade jag gärna bott i en takvåning i New York. Gatlampor, sirener och stress kan vara intressant för någon som gillar att iakta andras beteenden. Dock skulle jag aldrig utsätta mina barn för denna miljö. Inlägget skulle handla om vardagens lyx och den goda stämningen i nära vänners miljö. Så blev inte fallet för helgen kom av sig.

Nu har jag lovat agenter i min omgivning att denna blogg inte ska handla om några läckra detaljerade åkommor a la cityakuten, privata handlingar a la big brother eller äckel a la fear factor. För att kringgå denna censur kan jag kort sammanfatta helgen med mardrömmar och huskurer. Livet går snabbt upp, men även ner.

På lördagen vid en underbar frukostbuffé händer det som inte får hända. Vi frossar, eller de andra två frossar, men jag får inte igång matlusten och Sessan tittar surt på mig och snäser:
- Ät för resten av veckan blir det stekt havregrynsgröt.
Med en snabb rörelse ser jag att hon trycker ner ett wienerbröd i plastpåsen hon har i innerfickan. Samtidigt sticker några frallor ut från behån och en och annan prinskorv från Elliots jackficka. Lämpligtvis hade hans outfit dagen till ära ett flertal fickor. Tidigare undrade jag varför barn ska fickor och luvor på sina kläder? Nu vet jag varför! Hon är smart min Sessa! Trots ihärdiga blickar och ofantligt stor mental kraftansträngning fann jag inte matlusten. Tillslut gav jag upp och lutade mig bak och iaktog de andra som frossade och njöt av praliner, nyrostat kaffe, toast, färskpressade juicer med exotiska smaker och tryffel. Åtminstone kändes det så nu när jag inte kunde äta. De andra två åt som om de inte sett mat på två år.

30 minuter innan utcheckning blev jag varse om varför matlusten inte infunnit sig och paniken var ett faktum. Utan ett droppe sprit dagen innan synade jag kakel, åkte buss och bad till porslinsguden på en och samma gång. Maginfluensan svepte in på nolltid och lamslog mig lika snabbt. I dörren stod två stycken med ytterkläder och väskor i händerna. Svetten porlade och i tankarna snurrade den ena farhågan efter den andra. För att köpa lite tid ringde vi till receptionen och frågade om vi kunde checka ut lite senare. Tyvärr hade de nog hört den valsen tidigare och sett Sessans agerande vid frukost. Så några minuter senare står jag med tom mage och tarmar upp i halsen i hotellvestibulen och ingen aning om var närmsta toalett fanns. En sådan känsla vill man inte ha i vestibulen på ett lyxhotell med tanter i minkpälsar runt omkring sig och kändisar i frack.

Dessutom var jag tvungen till att ratta en bil i en aggresiv storstadstrafik till Halvklassiker Esko. Efter att ha rådslagit likt Kofi Annan i mellanöstern var vi tvugna till att slokörade fara hem till Blekinge. Ytterliggare ett nederlag i sinnet för att nå denna underbara helg tillsammans med Forséns. Vi kom i alla fall till samma stad denna gång. Längre gick det inte.

För att inte gå in på delatljer kan jag bara säga att ett och annat stopp blev det för att syna vyerna över det skånska landskapet, ett kort ögonblick. Därefter blev det en närmare titt på faunan i dikesrenar och diverse rostbruna brunnar. Aldrig har jag varit så panikslagen och svettig som vid denna färd hem och ALDRIG har jag saknat en toalett så mycket. 25 mils bilåkande och maginfluensa är inget att rekommendera. Helgen blev som sagt inte vad vi tänkt oss och jag fick njuta av blåbärssoppa och avslagen cola istället för lyx, fläskfilé, äppelkaka och öl.

Nu efter en vecka är kroppen återhämtad och jag har varit tvungen att rådfråga stylingakuten, spendera pengar på kläder och ny frisyr för att finna en någorlunda attraktionskraft i mig själv och mitt inre...

Som sagt det blir inte alltid som man tänkt sig!

(O)vanliga ämnet är vänskap och sociala relationer.

Esko och jag har en udda sak gemensamt. Vi har alltid varit vänner och delar alltid samma åsikt. När vi sitter hos varandra slår vi oss ner i soffan och är överens. I ur och skur håller vi alltid med varandra. Denna quasifinne vänder på relationsfilmer som ligger honom varmt om hjärtat. Favoriten som kommer fram efter en tids instämmande dialog mellan oss är djuplodade filmer så som Deep blue sea eller Djävulshunden. Vi träffades genom en slump eftersom vi tidigare led av symptom med olikheter. Efter ett tag formade han sig till omgivningen och är nu timid och en i gänget. Hemligheten som gjort oss åtskiljaktliga är personkemin och planen för framtiden är att fortsätta vara vänner i flera år framåt. Om detta inte går räknar vi med att vara vänner ändå. Alla kan ju inte vara ovänner.

Efter att ha sett Galenskaparnas bästa igår kan jag inte släppa den underbara sketchen ”fyra vänner” som satte igång hjärnmaskineriet. Humor och vänskap är faktorer som är nog så viktiga i dessa dystra finansiella tider med varsel, sparkar och nedläggningar till både höger och vänster. Ibland känns det som vi gör saker svårare än det behöver vara och det är det jag anser "fyra vänner" sätter i ett underbart sammanhang.

Mina funderingar har kretsat kring vad vänskap, sociala relationer och anställningsformer har för betydelse på hälsan. För många finns det en trygghet i att nå en tillsvidare tjänst, andra håller sig till projektanställningar, medvetet eller omedvetet, och några arbetar som konsulter. Många trivs bra med de olika formerna. Krocken anser jag blir när dessa grupperingar tvingas in i varandras anställningar. Att anställa en ”trygg” i projektform eller en ”projektare” tillsvidare kan ha sina avigsidor.

För min del anser jag att det finns en fara med att få anställningsformen tillsvidare eller ”fast” anställning och har därmed blivit en "projektare". Ibland! Tll excempel kan en varsel göra att du inte är förberedd på det som komma skall och det kan utlösa en mängd olika reaktioner. Du har alltså ingen coping strategi för detta förfarande.

För mig som aldrig haft en ”trygg” anställning innebär det ett ständigt sökande och med några månader kvar i mitt nuvarande projekt börjar det bli dags att höja beredskapen och agerande sökprocesser. Det är likt ett transferfönster som stängs för säsongen. Tyvärr är jag inte i den sitsen där klubbar kontaktar mig utan jag får söka mig vidare. Bytet av arbetsplats gör även att de sociala relationerna på jobbet kommer och går och fördelen med det är att jag får fler smekmånadsfaser. På gott och ont… Frustrerande nog har inskolningarna aldrig varit av någon högre kvalitativ skola och mycket tid har gått åt att leta och lära sig rutiner eller stundtals gissa sig fram. Det finns de arbetsgivare som är vana vid projektformer och vet hur de ska agera och det finns andra som försöker skola in denna form i sin ordinarie verksamhet. Något som kan leda till frustration och missförstånd, men även ett nytt tillskott i arbetsgruppen. En del släpper in de nya friska tagen med öppna armar medan andra intar en mycket försiktig och kritisk hållning innan de vet att det inte blir någon konkurrens eller hot för deras verksamhet. Att komma med ”nya” infallsvinklar är inte alltid något positivt och tillförsel kan skapa mer jobb.

För ett tag sedan var fenomenet anställningsformer under luppen i massmedia och det visade sig att många ansåg det vara av stor fördel och att flera yngre föredrog denna anställning. Flera studier visade sedan att så var inte fallet då huvudsyftet för unga var att nå en tillsvidare anställning. Tyvärr fick det alltför ofta inte möjlighet till detta. De som använde sig av ”otrygga” anställningsformer var kommunerna runt om i landet. Jag kan bara instämma i denna ståndpunkt för jag är en av dem som varit projektanställd i en kommun i snart fem år. Efter 2007-07-01 infördes något som kallades allmän visstidsanställning för att rensa upp bland de olika anställningsformerna och efter två års arbete under denna anställningsform var du som arbetstagare berättigad till en tillsvidare tjänst. Med min erfarenhet kan jag säga att så blev inte fallet.

KONSTPAUS
Själv har jag försökt intala mig själv att jag trivs i projektformer och det gör jag också utifrån att jag fått en bred erfarenhet med allt ifrån arbetssökande ungdomar, invandrare till alkoholfrågor. På så sätt har jag fått en inblick i saker som annars inte skulle valt vid en längre anställning. Utifrån mitt hälsoperspektiv har det varit otroligt nyttigt och jag hoppas att jag en dag ska få nytta av dessa insikter i min profession.

Å andra sidan hände något efter jag blev familjeförsörjare och tog chansen med att upprätta vårt Livsverk. Det smög sig in en mental oro som jag stundtals får tampas med vid uppbrotten och den tar ett tag att täppa till. Fokus blev vid denna vändning att söka sig till tryggare anställningsformer. Men är det så mycket tryggare och säkrare. Dagligen läser vi om organisationer som varslar, sparkar och skär ner på sin personal. Hur tryggt är det? Den lilla individen har inte så mycket att säga till om bland de stora företagsjättarna som gömmer sig bakom travar av regler, lagar och klausuler.

Vad har då detta med vänner att göra? Sociala relationer spelar en stor roll för vår hälsa. Människor som befinner sig i socialt stödjande miljöer är mindre sårbara för en rad olika sjukdomsframkallande faktorer. Till exempel visade en dansk studie från 1993 av för tidig död i hjärt- kärlsjukdom bland män, att mellan 20 och 40 procent av dödsfallen kunde skyllas på bristande sociala relationer.

En ny studie från Australien visar att ett parförhållande halverar risken för psykiska problem och stress, för båda könen. 13 procent av män och kvinnor som är gifta lider av psykiska problem och stress. För ogifta är siffran 25 procent. Allra bäst mår gifta kvinnor med barn, enligt studien. Så din ”gnälliga” fru eller ”soffsittande” make har sina fördelar.

Nu kommer vi till den punkt där jag ska knyta an den röda tråden med betydelsen av anställningsformer, arbetskamrater och vänskap. Det sociala stödet på arbetsplatsen är också en viktig faktor för att undvika stress och psykosocial ohälsa. De senare årens förändringar på arbetsmarknaden, med en ökning av andelen personer som arbetar i korta, tillfälliga anställningar, kan antas leda till en brist på djupare sociala relationer i arbetslivet.

Studier visar också att grupper av arbetstagare som tillhör de fast anställda men som hotas av att ersättas av inhyrd arbetskraft, lätt hamnar i en position där man upplever att man inte kan tala förtroligt med varken sina överordnade eller med sina arbetskamrater. På detta ämnesområde finns dock ännu inte mycket forskning.
(Nationella folkhälsokommittén. "Sociala relationer", 1999.)

Många människor är rädda för ensamheten och många gör allt för att slippa vara ensamma och vi har tappat konsten att ha tråkigt menar psykologen Patricia Tudor-Sandahl.

Förmågan att vara ensam är ingen självklarhet. Från barnsben lär vi oss att vara ensamma tillsammans med pålitliga vuxna människor, säger Patricia Tudor-Sandahl. I sin bok "Tid att vara ensam" skriver hon hur viktigt det är för det lilla barnet att i lugn och ro få bekanta sig med sig själv och sin kropp: vifta med sina fingrar, flaxa med sina armar etc. Att mamman finns i närheten ger barnet den trygghet det behöver för att fritt röra sig i sin begynnande värld. I takt med att barnets inre trygghet ökar, är det inte längre lika nödvändigt att en vuxen ständigt är närvarande.

”Man måste vara ganska trygg i sig själv för att kunna tillåta sig att tänka på någon och sakna någon, samtidigt som man inte låter detta hindra en från att njuta av ensamheten och använda den som en källa till kraft och förnyelse.” (www.suntliv.nu)

KONSTPAUS 2
Inte bara anställningsformen utan våra arbetskamrater påverkar även vår hälsa. Mikael Rostila vid centrum för forskning om ojämlikhet på Karolinska institutet ojämlikhet i hälsa ställer frågorna om vi i större utsträckning är mer ensamma och isolerade idag än vad vi var för 30 år sedan? Eller om svenskar litar mer på varandra än andra européer? Hur påverkar välfärdsstaten våra sociala relationer? Och hur påverkar dessa vår hälsa?

Jag läste Mikael Rostilas mycket intressanta artikel på Social & Hälsovårdsnytt i Nordens hemsida och presenterar den nedan i sin helhet:

”Trots välutvecklade sjukvårdssystem och god materiell levnadsstandard finns fortfarande stora sociala hälsoskillnader i västerländska samhällen, däribland Sverige. Detta har ökat intresset för hälsans sociala bestämningsfaktorer. I sin avhandling undersöker Mikael Rostila vid Centrum för forskning om ojämlikhet i hälsa, CHESS, vid Stockholms universitet och Karolinska Institutet, socialt kapital som en sådan social bestämningsfaktor.

- Enligt den amerikanske statsvetarens Robert Putnams bok ”Bowling Alone” minskade det sociala kapitalet i USA under efterkrigstiden. Jag kan dock inte se en sådan utveckling i Sverige – snarare umgås vi i större utsträckning med vänner, familj och släktingar idag än för 30 år sedan. Deltagandet i föreningsliv har dock minskat under vissa perioder. Det verkar därmed som att våra sociala relationer ändrat karaktär snarare än minskat, säger Mikael Rostila.

Avhandlingen visar att det finns stora skillnader mellan invandrares och svenskföddas sociala umgänge. Invandrare umgås i mindre utsträckning med vänner och släktingar och deltar i mindre omfattning i föreningsliv jämfört med svenskfödda. Liknande skillnader finns även mellan sociala klasser.

- Eftersom sociala relationer har betydelse för vår hälsa så förklarar sådana skillnader även hälsoojämlikheter mellan olika grupper i samhället, menar Mikael Rostila.

Sverige ligger enligt avhandlingen i topp i Europa när det gäller tillit till andra människor i samhället. Goda välfärdssystem som minskar ojämlikheter i samhället kan mycket väl vara en förklaring till höga nivåer av tillit menar Mikael Rostila.

- När människor känner förtroende för staten och välfärdssystemen så tenderar de även att lita mer på andra människor. Tillit är viktigt eftersom det bland annat har en positiv inverkan på vår hälsa. Länder med höga nivåer av tillit, däribland Sverige har en bättre folkhälsa, säger Mikael Rostila.

Det är dock viktigt att även uppmärksamma de negativa sidorna av sociala relationer menar Mikael Rostila. Sociala nätverk i Sverige är segregerade då svenskar och invandrare umgås med varandra i liten utsträckning. Avhandlingen visar att invandrare som till övervägande del umgås med andra invandrare i slutna nätverk har en sämre hälsa än andra invandrare.

- En förklaring är att invandrare i sådana nätverk har sämre möjligheter på arbetsmarknaden. En annan förklaring är att skadliga hälsobeteenden och sociala förhållanden sprids och upprätthålls i sådana nätverk. Hälsa är därmed inte enbart ett individuellt fenomen utan även ett socialt – som kan spridas i sociala nätverk. Minskad segregation skulle kunna innebära mer heterogena sociala nätverk. Om du invandrar till Sverige och flera av dina grannar är svenskar så kommer sannolikheten att umgås med svenskar förmodligen att öka, säger Mikael Rostila.”
(http://www.shn.dk/artiklar/3410.html)

Det blev ett ofantligt långt inlägg, men tankarna och funderingarna är många över detta fenomen. Tänk om det vore så enkelt som Galenskaparna gör det med ”fyra vänner”. För Eskos och min del är det så, men så arbetar vi alltför sällan ihop. Kan hända någon gång då Esko fått direktiv om att anlägga en gräsmatta och bakjouren får rycka ut. Till helgen bär det äntligen av mot sydliga breddgrader och de äventyr det innebär.

”Säg mig vem du umgås med
så ska jag säga dig vem du är.”
(okänd)

Snoriga Sture radiopratar i mörkret.

För mig har radion en stor plats i mitt hjärta. Vid olika skeenden i livet har den funnits där och inbringar ett ljus, minnen, historier som förmedlas och musik. Musik som vi minns och som vi aldrig hört. Nya hitar förmedlas eller gamla radioplågor som får oss att tänka tillbaks på DEN tonårsförälskelsen av de åtskilliga tusen.

Igår var det just en sådan radiodag. Framåt natten befann vi oss i bilen på väg hem från kalasande. Snön yrde utanför fönstrena och radion höll mig fokuserad på mitt heroiska rattande genom mörkret. Personer berättar om sina dagsarbeten eller förlösande tillfällen. Vissa på skidor med en grogg i handen, andra i en kall, bister lada med en koförlossning på ingående.

Det är berättelser som skapar vilka vi är och det är där radion för mig är en Gudasymbol. Något som berättar, förmedlar ord och du kan i vissa lägen bara lyssna. Inte undra på att min favoritserie handlar om radiopsykologen Frasier...

Under natten etsade sig en låt fast i mitt sinne som gått mig förbí helt och som jag kände visade exakt vem jag är för tillfället. Givetvis var det en ordkonstnär av rang som skrivit den och som jag tyvärr tycker får för lite uppmärksamhet idag.

Jag pratar om Robert Broberg, en man, en myt och ett geni..

Tyvärr kunde jag inte förmedla videon med... Snoriga sture. Så läs och tralla för det är "Jag som är snoriga Sture" i influensa tider som dessa.

Snoriga Sture
Godda´ godda´
här kommer jag
Snoriga Sture så kallas jag
å jag e sno-
rig må ni tro
Snoriga Sture från Örebro

Hela dagen e´re attjo
det e inte någe´ lattjo
alltihop e lite prosit
jag e alltid röd om nosit
smittar ner
så´na som er

Godda´ godda´
här kommer jag
Snoriga Sture e inte gla´
för alla tjej-
jer aktar sej
när Snoriga Sture ska snyta sej

Alla pyser när jag nyser
och min röda näsa lyser
som ett stoppljus uti natten
jag får hålla för med hatten
en gång nös
jag bort en tös

Man säger till
och med att lill-
a Snoriga Sture e imbacill
min näsduk e
så stor så de´
kan Snoriga Sture ha å tälta me´

Det e inge lattjo attjo
att va röd om nosit prosit
som ett varningsljus jag lyser
där jag går omkring och nyser
hela dan
så drar jag i kran

Så allting e
förkylt hehe
för Snoriga Sture går allt på sne
jaha jaha
nu kilar jag
Snoriga Sture så kallas jag

a-a-a-attjo-o!

text: Robert Broberg


Så till alla er snoriga. Krya på er!