Ur funktion

Efter några dagar med influensa i kroppen är jag på benen med nöd och näppe. Tillvaron har mest varit seg och eländig och kroppen jobbar på högvarv vid minsta lilla rörelse. Det var längesedan jag var sjuk och jag mindes knappt känslan, men nu är den definitivt uppdaterad. Tiden har fördrivits med tv-spelande, diverse filmer och en och annan såpa. Till det har ryggläget bidragit till ett flertal dagdrömmar.

Kroppen och hjärnan är tillfälligt ur funktion och tankeverksamheten är seg och sörjig. Som tur väl är bidrar sådana här dagar möjlighet till att se filmer som man annars inte skulle sett. Igår blev det Flyboys och sedan avrundade jag med Nyckeln till frihet. Den sistnämnda tillhör favoriterna och har setts ett antal gånger och den är lika bra varje gång. Så intar ni ryggläge i dessa influensa tider se till att den finns med i hyllan så blir livet lite mer outhärdligt.

"Get busy living, or get busy dying."

får avrunda inlägget som är hämtat ur Nyckeln till frihet eftersom jag för närvarande är fullt upptagen med att kväsa alla domedagsprofetior med febertermometern i högsta hugg och ett antal alvedon.

Återkommer snart med nya friska tag trots att det nu känns avlägset.

En omvänd logiker hänger på.

Nu är första anhalten av Klassikerhalvan i fokus. Med en klump i magen sitter jag nu och våndas över vad jag gett mig inpå. Idag anmälde jag mig till Halvvättern som innebär en cykeltur på 15 mil. Att bara se siffran 15 inger ingen större förskräckelse, men det låter betydligt värre med Ronneby - Växjö och lite till.



För att bryta tanken gäller det att fokusera på delmålen och första etappen till målet den 7 juni. Träningen ska vara vägledande och jag har fått schema likt en filmstjärnas träningsprogram inför dennes roll. Vecka 13 börjar cykelturerna och fram tills dess är det motion i alla dess former som gäller.

Det roliga var även att min barndomskamrat hängde på när han upptäckte att jag menade allvar med mitt prat. Han håller nu på med sitt träningsupplägg och har en helt annan filosofi än vad jag har. Vi är våra raka motsatser i vissa lägen, kärnfysiker kontra hälsovetare, ensamvargen från vidderna kontra kontakthobbylogen från skärgården. I detta läge är han även en omvänd logiker.

Första luckan till träning fann han måndagmorgon kl. 5.30... Lägg där till att han är en person med morgonvanor som innebär ett antal snozzetryckningar. Så träningsprogrammet är av helt annan karaktär än mitt upplägg. Realism kontra drömmare. Dock ska det bli jätteroligt att få göra det tillsammans med honom även om han har ett antal tränigsfria år i benen. Men efter en frustrerande insikt i julhelgen är inte alltid träningen direkt avgörande för resultatet. Jag fick erfara detta när sluggern från Binga bombade hål på varenda vägg i squashhallen och jag, som skulle representera den atletiska förmågan av oss, kunde bara stå och titta på när bollen borrade sig allt djupare in i väggen och fick helt osannolika och otagbara returvinklar. Frustrationen kokade på banan och jag fick tillslut känna mig besegrad.

Där väcktes tanken på hämnd och han har nu nappat på första betet till att få en bitter smak av hämndens ljuva sötma. Det finns ett ordspråk som Spendrup myntat och som lyder: "Kissa inte i din väns garderob, han kanske har lånat en tröja av dig."

Efter beslutet om Klassikerhalvan känner jag att min motivationsmotor har ökat ett par varvtal och det kan behövas i en vabbande tid som denna, då den nya åkomman nu är maginfluensa. Något som gör att man känner efter lite extra för att inte sitta helt utelämnad på jobbet när magen börjar knorra och bubbla. Måtte denna influensa gå mig förbi.

Vad gäller Livsverket har där infunnits en säkerhet och samarbetet med min käre fader har hittat ett vinnande koncept och vi skapade stora luftslott tillsammans i helgen. Efter en hård dags arbete satt vi och insöp den otroligt vackra vyn framför oss, utmattade och nöjda över vårt dagsarbete med en nybakad sockerkaka i handen.

Tillsammans drömde vi om kommande estetiska utföranden och vad vi skulle gjort med obegränsade ekonomiska resurser. Solen som sjönk ner bakom träden, svanarna som lämnade små vågor i det stilla havet och med havsörnen ryttlandes över de små försvarslösa sorkarnas huvuden gav oss ro i våra själar. En helt ljuvlilg vy som i tuffa lägen har blivit min wonderwall.

Livet är bra skönt ibland med alla dess olika projekt. I mitt bakhuvud har jag John Lennons tänkvärda citat för att inte glömma bort tjusningen med det som händer i vår vardag:

"Livet är det som händer medan du gör upp andra planer."

Tjusningen med utmaningar!

Då var det dags att mentalt börja axla år 2009 som jag tidigare sagt ska bli handlingens år. För att visa mig själv att jag menar allvar har jag utmanat mig själv i att utföra en...Klassikerhalva. Från början fick ett flertal anta utmaningen, men då samtliga backat ur eller inte intagit någon form alls blev utmaningen ännu mer frestande.

Jag är en person som älskar testa mig själv och min viljestyrka, men har under ett antal år inte fått göra detta. Tidigare, en nypa mindre idag, var jag en tuff tävlingsmänniska och har antagit ett antal olika idrottsformer under mitt liv. En del har jag aldrig gett mig inpå av förutfattade meningar eller rädsla. Några som nu ingår i Klassikerhalvan. Längdskidor är det jag mest är nervös för och lite vilsen i hur jag ska träna. Kan se lite dumt ut med en stakande bambi med världens utrustning under loppet, materialist som jag är. För att inte göra det för dyrt har jag fått ekonomiska restriktioner för att inte försena byggtiden av Livsverket.

Tidigare har några av dessa grenar varit skrämmande och det är det som gör det extra spännande idag. Vad klarar jag av idag och till vilket pris. Nu är det ju ingen Antarktis expedition vi talar om, men heller ingen promenad till brevlådan.

Jag har nu tydliga mål och en mening till att visa mig själv vad jag är kapabel till. De flesta har idiotförklarat mig och redan sagt att "det klarar du aldrig" med lite översittar ton eller har någon bara skakat på huvudet med en djup suck till svar. Här tar instinkten över ännu mer och reptilhjärnan arbetar på högvarv.

Första anhalten i utmaningen blir nästa vecka då första steget kommer tas. Då anmäler jag mig till Halvvättern och jag har redan börjat tjuvkika på träningsupplägg. Förberedelse och planering ska göra det till en njutning. Det är förhoppningarna i alla fall. Får väl se vad som snurrar i huvudet direkt efter utförandet. Troligen inte mycket, men ändå allt.

Då vi var några stycken som satt och pratade om träning och mål i julhelgen dök klassikern upp som "snackis". Vissa menade att det var ju ingen sport med bara "ett lopp" som exempelvis en mara som löfte. Med stor skepticism yttrade jag inget i detta läge och bestämde mig för att göra lite research. Det var då alternativet och det mer rimliga alternativet dök upp, nämligen Halvklassikern. Jag tyckte det lät spännande och är nyfiken på att se hur jag agerar vid dessa tillfällen. Tidigare har jag varit en som håller mig i bakgrunden och vill gärna inte utföra något själv, men som sagt så är det handlingens år och jag bestämde mig för att prova att ta mig i mål, med eller utan en sparringpartner. Min sparringpartner drog sig som sagt ur några veckor efter julbesöket. Jag kunde inte ge upp tanken.

Nu är jag alltså i det läge där första steget kommer tas och jag har gått igenom träningsupplägg till Halvvättern som jag inleder med. Lite skrämmande tanke är det, men det är en skräckförtjusning över vad jag gett mig inpå. Ungefär som att åka karusell. Inte skrämmande i det avseende att det är långt utan hur jag exempelvis kommer hantera att sitta på en cykelsadel i 15 mil. Det känns lite skrämmande. Mina tankar har försökt hitta några alternativa dunsadlar, men det är nog bara att uthärda för att inte väcka alltför stor uppmärksamhet.

På hemsidan till Vätternrunt finns rekommendationer på träningsupplägg och den jag spetsat in mig på innehåller 90 mils cykling under våren. Det lät helt omänskligt, men med ett vettigt upplägg kunde jag lugna mig lite. Träningen börjar vecka 13 och fram tills dess är det löpning som gäller. Förträning till träningen...

Jag kommer inte gå sysslolös i år, ett handlingens år som detta. Kommer bli otroligt spännande och lärorikt. Äntligen ska jag få använda mina kunskaper i verkliga livet. Idrottspsykologin är ju en del av förberdelsen den också. Oavsett om mental träning inte hjälper mig till att bli elitcyklist, men det hjälper oavsett vad media säger...

Klassikerhalvan består av 15 mil cykling, Halvvättern. Därefter 1,5 km simning i Vansbrosimmet, som blir ett kärt återseende då det var där jag arbetade som Vildmarksinstruktör för ett antal år sedan. Sista utmaningen 2009 blir halva Lidingöloppet och består av 1, 5 löpning i terräng. Sist i Klassikerhalvan blir Halvvasan 2010 med sina 4, 5 mil. Mitt största orosmoment, men ändå lockelse eftersom jag inte stått på ett par längdskidor på säkert 20 år. Sista gången var väl någon gång under lågstadiet på Karlsnäsgården med varm choklad och en mängd underbara minnen. Ska bli roligt och se om detta tillfälle kan etsa in liknande minnen 2010.

Så till alla er, nu finns det ingen återvändo.

Let the game begin!

PS. För er som ångrat er eller vill hänga på så är det inte för sent. Cykelträningen börjar inte förrän vecka 13.

Löneförhandling, mer än bara högre inkomst...

Nu är det konstaterat! Karriären bidrar inte bara till större möjlighet till att konsumera. Den påverkar mer än kvinnors möjlighet till att shoppa loss, som kan ta oss ur finansiella kriser. Kanske hade skillsmässostatistiken sett annorlunda ut eftersom männens lön berikar även kvinnornas... sexliv?!?!

Lite nervös och nedstämd blir jag allt när jag nu även får detta i ansiktet en gråtrist morgon som denna och jag tampas hjärnspöken och bristande insikter för hur jag ska ta mig upp i karriären. Jag hade alltså även blivit en bättre älskare om jag lärt mig löneförhandla på ett bra sätt. På så sätt hade jag inte behövt gå runt och vara nervös för att min partner ska lämna mig, en fattig kommunalare. Inte direkt den största attraktionskraften på puben. Nu blir oron ännu större eftersom:

"Partnerns pengahög visade sig spela stor roll för hur ofta kvinnan fick orgasm. Till och med större än hur snygg och välbyggd partnern var."

Jag får alltså lägga ner min träning och omprioritera till finansplaner och börsspekuleringar för att bli rik och mer attraktiv för min partner. Inom folkhälsan fick vi lära oss att socioekonomin påverkar vår hälsa, men de utelämnade denna viktiga information. Kanske besparade lärarna oss den grymma insikt, då vi som studenter inte tillhöde de mest kapitalstarka i samhället?

Enligt dagens forskningsrön ger större plånbok kvinnor fler orgasmer. En omfattande studie som Newcastle universitetet genomfört i Kina.
- ökad inkomst hos partnern hade en hög postitiv effekt på hur ofta kvinnorna uppgav de fick orgasm, säger Thomas Pollet till Times online.

Så för att jag ska bli ännu bättre sexpartner får jag nog vässa min stundande löneförhandling.

Ska ge er läsare lite hopp. Det finns tre olika sorters lögner inom forskning, lögn, förbannad lögn och statistik. Finns ett antal confounders i denna studie som vilken student som helst hade kunnat genomskåda. Men all publicitet är bra publicitet, eller?

Bästa citatet sparar jag till sist. Read and weep:

" Forskarna drar evolutionsbiologiska slutsatser av sina resultat och antyder att kvinnor har en medfödd "gold-digger"-gen.

– Det skulle kunna främja känslomässiga band med högkvalitativa män eller signalera att kvinnorna är nöjda och inte kommer att söka sig till andra män. Vad orgasmerna säger är "jag är extremt lojal, så du borde investera i mig och mina barn, säger Thomas Pollet." (Metro 2009-01-20)

Gissa om jag ska hem och vifta med sedlarna för att se om rönen stämmer! Tror inte Darwin tog med dessa aspekter i sin evolutionslära... tänk vad vi utvecklas och lär oss för var dag som går.

Att bara vara i en annan värld

Tanken var att denna blogg skulle handla om skapandet av vårt livsverk. Sanningen är att det gör den också, innerst inne. Tyvärr har fokus legat på annat och vi har inte haft de bästa förutsättningarna för att nå våra drömmar och visioner. Det finns många hinder på vägen och ett stort sådant är ekonomin. Som tur väl är så ligger vi inte på ruinens brant,men vi är dock fast i beroendet. Beroendet av mer. Shoppingtarmen skriker, naglar fast x-tra vaganta ting på näthinnan som vi inte kan få. Inte nu, förhoppningsvis sen.

Jag får erkänna att jag blivit karrärmedveten. Strävar och blickar framåt men jag har inte haft de bästa förutstättningarna. En gång i livet gjorde jag några val, som fick till följd att jag följde mitt hjärta. Det var att jobba med hjärtat, hjärtefrågor, beteenden och annat som jag älskar att förkovra mig i. Huvudfokus ligger på människan och hur vi kan må bättre. Vi lever allt längre, men mår allt sämre. Något jag vägrar accepera. det finns mängder av outnyttjade resurser där ute. Om bara någon hade lyssnat och haft en tro. Tron på vårt eget mänskliga kapital, det outnyttjade humankapitalet.

Dessa frågor gör dig inte rik på pengar. I ett annat liv hade jag valt annorlunda, men jag ångrar aldrig mina val. Det är något jag alltid kommer stå fast vid. Vid de tillfällen jag behövt välja har jag valt under rådande omständigheter. Med facit i hand kanske det inte var så klokt, men det visste jag inte då.

Jag har fastnat i den ekonomiska sörjan av utgifter och kan inte konsumera oss ur vår djupa finansiella kris. Ställer min arbetsgivare upp med kapital så kan jag göra en god gärning och dra mitt strå till stacken, att konsumera. Det finns mängder av ställen som jag kan bistå med efterfrågan för en utökad produktionsorder. Lustigt nog så är det något som verkar bromsa effekten. Varje gång jag har ett kapital och vill spendera finns inget att spendera på. När kapitalet tryter finns det mängder av frestelser och jag drömmer mig bort likt Ferdinand under sin korkek.

När jag "bara är" så drömmer jag mig bort. Under en tid tillbaka har dessa tankar varken legat på hus eller arbete. De har legat på precis vad mina inlägg handlat om, mina tankar. Tankar som handlat om hur det ser ut runt omkring mig eller hur jag skulle vilja att det såg ut i min omgivning. För att jag ska kunna skapa en karriär eller stark inkomstbringande framtid är det många som hade behövt lägga mer fokus på sådant som inte är så attraktivt för en arbetsgivare med nedåtgående produktionstrender och varsel av personal. Förebyggande insatser eller hälsofrämjande perspektiv, som för många är flummiga och abstrakta tankebanor. Något som endast de gamla grekerna trodde på. Sedan kom romarna med akvadukter och storhetsvansinne.

För att inte drunkna i karriär - eller överlevnadsstrategier ligger nu fokus på rekreation och möjlighet till kortsiktiga, små och tydliga mål. Jag lägger fokus på att drömma mig bort under tiden hammaren ekar med sina tunga bankande tag. Skapandet har blivit en flykt. Frågan är om det är en flykt till eller från verkligheten?

För tillfället är jag på övervåningen och har nu börjat förkovra mig i det estetiska för att bereda väg för kommande visioner. De kan tyckas vara långt borta, men för mig är de verkliga. Jag före - bygger min övervåning. Precis som det ska vara... i min lilla perfekta värld. Trots allt så är jag innerst inne en drömmare av rang. En verklig Tjuren Ferdinand.

I huvudet sker nu sovrumsplaner och en inspiration är denna tjusiga miljö. Tyvärr vet jag inte vart bilden kommer ifrån.

Glöm inte vart du ställt kaffekoppen!

Nu äntligen kan de ångestsörplande kaffekonumenterna andas ut och börja leva. Tidigare har listan bestått av skador så som benskörhet, darrningar, missfall. 2006 publicerades rön om att kvinnor skulle undvika dricka över tre koppar kaffe per dag. De kunde annars riskera att drabbas av benskörhet för risken att bryta benen var 20 % högre om du drack mer än fyra koppar dagligen. Dock gällde detta stordrickarna som inte fick i sig tillräckligt med kalk.

Livsmedelsverket menar att det dessutom finns en risk för missfall vid mer än tre koppar kaffe per dag eller 6 koppar te. På deras hemsida går det att läsa:

/.../Kunskapen om kaffets effekter på hjärta och blodkärl har lett till misstankar om att kaffedrickning skulle kunna öka risken för hjärtsjukdomar. Undersökningar visar att det i första hand gäller kokkaffe. Kaffe som bryggs eller lagas på pulver tycks inte utgöra någon ökad risk./../

längre ner på sidan går det vidare att läsa:

/.../Kaffe anses kunna ge upphov till ett visst fysiologiskt och psykologiskt beroende. Om man plötsligt slutar dricka kaffe efter att ha druckit regelbundet, kan man drabbas av svår huvudvärk som går över om man åter tar en kopp kaffe./.../

(www.slv.se)

2006 publicerade en av våra kvällstidningar rubriken "Det farliga fikat" med bieffekter så som

Benskörhet, Darrningar, Sömnlöshet, Missfall, Illamående, Ökad urinutsöndring och Huvudvärk.

2008 låter det så här: "Drick kaffe - och må bra" i samma tidning. De nya rönen ser ut så här:

1. Inte alls uttorkande
Det är en myt att kaffe är urindrivande. En stor kopp innehåller normalt 330 milligram koffein, för att drycken ska bli uttorkande måste den innehålla minst 550 milligram.

2. Kaffe är bra för hjärtat
Personer med högt blodtryck brukar undvika kaffe. Flera undersökningar visar att de borde göra tvärtom.

En studie på 27 000 kvinnor gjord av forskare på University of California visar att de som dricker upp till tre koppar om dagen har 24 procent mindre risk att drabbas av hjärtsjukdomar.

3. Minskar risken för cancer
Mycket tyder på att drycken snarare förebygger sjukdomen. En japansk studie visar att de som dricker två koppar om dagen löper hälften så stor risk att drabbas av cancer som andra.

4. Drick det vitt
Koffein gör att dina ben absorberar lite mindre kalcium, vilket kan leda till högre risk för frakturer. Men om du föredrar din kopp vit (mjölk) försvinner den risken.

5. Bönan gör dig glad
En rejäl kopp kaffe får dig att må bättre. Den gör dig mer energisk, alert och social, visar färsk forskning från John Hopkins school of medicine i Baltimore. Men det gäller bara vana kaffedrickare.

Den rostade bönan kan till och med skydda dig mot depression.

6. Hjälper kroppen återhämta sig
Idrottsmän som dricker några extra koppar kaffe återhämtar sig upp till 60 procent bättre efter ett hårt träningspass. Enligt forskare beror det på att musklerna har lättare för att ta upp kolhydrater om de kombineras med koffein.

7. Skyddar från sjukdomar
Studier tyder på att ett par koppar om dagen minskar risken för parkinsons, alzheimers och typ 2-diabetes. Koffeinet verkar bland annat skydda hjärnan från skadliga effekter av kolesterol.

(Källa: The Independent) Artikel är hämtad från www.aftonbladet.se/kropphalsa/article3153158.ab

Livsmedelverkat står dock kvar med sin ståndpunkt angående kaffe. Känns debatten igen?

Hälsa har blivit en miljardindustri och det ena rönet efter det andra avlöser varandra. Idag kan du som sagt dricka kaffe med gott samvete och undvika demens, eller? Vad kommer härnäst?

Det finns en risk till att informationen leder till kortslutning. Forskaren Sofia Kjellström menar att endast 30 % klarar av denna hälsoinformation. En majoritet upplever det som krav och mår istället sämre eftersom de inte kan leva upp till kraven.

"För att kunna ta ansvar för sin egen hälsa måste man ha självinsikt och ett utvecklat kritiskt tänkande så att man kan sålla bland alla tips och hälsolarm. Då klarar man av att välja det som passar en själv bäst och därmed blir det enklare att leva hälsosamt."

Jag publicerar nedan en artikel i sin helhet från suntliv.nu med Kjellström, som kanske kan ge lite hjälp på traven i en hälsomånad som denna. Tänk på att den motion som bli av är den bästa motionen.


Foto: Illustration: Jenny Alvén


"Få kan ta ansvar för sin hälsa"

Alla vet att vi ska äta sunt och motionera. Vi läser om hälsa och personlig utveckling. Ändå mår många dåligt både fysiskt och psykiskt. Motsägelsefullt, men förståeligt eftersom vi inte klarar att tillämpa våra kunskaper, menar forskaren Sofia Kjellström.

Hon forskar om samhälle och hälsa på Linköpings Universitet och har i sin avhandling ”Ansvar, hälsa och människa” analyserat vilken syn samtiden har på människans individuella ansvar för sin hälsa. Resultatet visar att människor förutsätts kunna hantera sitt känsloliv och ta ansvar för sitt fysiska välbefinnande, vilket inte stämmer särskilt väl enligt Sofia Kjellström.

– Utvecklingspsykologisk forskning visar att bara 30 procent av befolkningen har de förmågor som behövs. Det finns alltså en diskrepans, ett gap, mellan de krav som samhället ställer på människor och vad de klarar av, säger hon.

Information leder till kortslutning
– För att kunna ta ansvar för sin egen hälsa måste man ha självinsikt och ett utvecklat kritiskt tänkande så att man kan sålla bland alla tips och hälsolarm. Då klarar man av att välja det som passar en själv bäst och därmed blir det enklare att leva hälsosamt.

Enligt Sofia Kjellström följer majoriteten av befolkningen gruppens eller samhällets värderingar och krav istället för att reflektera över sina egna individuella behov och möjligheter.

– De höga krav som förmedlas i samhället tar dessa människor till sig och gör till sina egna.

I värsta fall hamnar människor i en ond spiral eftersom de aldrig lyckas leva upp till de höga krav de satt upp. Risken är att de hamnar i en kaotisk fas då de tar in mer och mer information, men istället för att må bättre blir de stressade eftersom de inte klarar av att tillämpa sina kunskaper.

– Jag tror att det här kan vara en bidragande orsak till att ohälsan är så utbredd och att många drabbas av utbrändhet. Det handlar om både samhällets krav och individens, men det är svårt att tillfriskna om man känner skuld över sin otillräcklighet.

Tid till utveckling på jobbet
Orsaken till att majoriteten av befolkningen inte har självinsikt och förmåga att prioritera efter sina egna behov är den snabba individualiseringen i samhället, menar Sofia Kjellström.

– För 100 år sedan följde vi våra föräldrars fotspår. Idag lever vi i en kultur där vi förväntas välja allt själva och klara de höga krav som hör därtill. Men människors individuella förmåga att klara alla livsval och allt ansvar har inte utvecklats i samma takt som samhällets krav.

Samtidigt tycker hon inte att de höga kraven bara är av ondo. Snarare tvärtom eftersom människor utvecklas när de har krav på sig, menar Sofia Kjellström. Vad som behövs är bra förutsättningar och stöd och här tycker hon att arbetsgivarna har ett ansvar.

– Min huvudpoäng är att vi inte behöver mer information, utan förmåga att hantera den vi redan fått.

Genom att schemalägga självreflektion och kritiskt tänkande på arbetet tror hon att människor kan utveckla de förmågor som behövs för att klara av att ta ett medvetet ansvar för sin egen hälsa. I det långa loppet skulle de insatserna inte bara löna sig på jobbet, utan även i andra livssituationer såsom familjeliv.

– Forskning visar att människor som utvecklas inom ett område i livet tar med sig de kunskaperna till sina andra livsroller, säger Sofia Kjellström.

(www.suntliv.nu/AFATemplates/Page.aspx?id=3918, 2009-01-16)

Januari, en månad av hälsa

Januari månad, en månad då det råder högkonjunktur på vilket gym som helst. En månad då de flesta försöker göra sig av med de extra kilona julskinkan fördelat ut i kroppen. För vissa kan det tyckas lätt och de stoltserar i sin minimala outfit på playan under sommarmånaderna. Andra kämpar och kämpar, men anser att det inte går ner ett gram. Några sitter kvar i soffan och skiter i vilket och skrockar åt de fanatiska hurtfriska träningsmarodörerna. Trots detta kan soffpotatisen må bättre än den frentiska gymanvändaren...

Hälsan antar många skepnader och massepidemier sprider sig i landet, enligt kvällstidningarnas dreglande, sensationslystna journalister. Är det inte superbakterier, fetmaepidemier eller stupfulla treåringar så är det ett nytt piller som gör att du kan dricka omåttliga mängder alkohol utan att påverkas. I andra delen av redaktionen sitter journalister som ena dagen ger dig tips på att äta si och absolut inte så, medan du nästa dag ska äta så och absolut inte si. Inte undra på att vi mår som vi gör.

I en studie Sofia Kjellström gjort vid Linköpings universitet uppfattade 6 av 10 dessa "tips" som krav och resterande 3 av 10 såg det som möjligheter i studien. det är inte lätt att hitta den "rätta" vägen i något som blivit en miljardindustri världen över.

Trots detta syns en klar trend här i lilla Blekinge. Folkhälsovetarna försvinner, utraderas och ersätts med kommunernas självhjälpslitteratur eller högskolestudenters goda vilja. Arbeten som stundtals når en lokal reporter eller hamnar i en av kommunarkivens mörka vrår. Det är effektiv hälsokommunikation det...

Signalerna ute i omgivningarna är tydliga, siffrorna är tydliga, ungdomarna är tydliga. Många mår allt sämre och sämre och det finns ett stort behov av hopp, lystrande bollplank och hälsostrategier. Jag vill ge en eloge till alla er som bryr er och agerar, en eloge jag inte ger samtliga kommuner i lilla Blekinge. För hos en del stannar det bara vid prat i korridorerna. Förebyggande arbete är till stor del en myt i lilla Blekinge.

Den psykiska ohälsan breder ut sig och framförallt ungdomar mår allt sämre och dricker allt mer. Tänkte på några av dessa siffror när jag läste Bengt Mauritzons blogg. Han hade skrivit ett inlägg utifrån en artikel i BLT som löd "Här är det trist att leva".

Många av länets hälsoansvariga satt för ett tag sedan och lyssnade på sammanställningen över SCBs och Landstingets "Hälsa på lika villkor". Undersöknngen pekar på att allt fler yngre kvinnor mår allt sämre och dricker allt mer bland flertalet kommuner i länet. De avviker alltså inte från resterande landets signaler. Förutom i ett avseende intar en kommun en särställning i Blekinge och det är Ronneby kommun. I Ronneby dracks det klart mer bland yngre i åldern 16 - 25 år än i övríga riket. Och det har ökat sedan föregående mätning. Diskussionen landade i vad detta kunde bero på... Kan det ha ett samband med BLTs rubrik som Mauritzon lyft fram i dagens ljus?

36 % av kvinnor i åldern 16-25 år har en riskkonsumtion av alkohol i Ronneby kommun och bland männen i samma ålder är det 40 % som är riskkonsumenter av alkohol. En mycket hög andel jämfört mot de andra kommunerna. Dags att göra något åt saken, som inte bara innefattar att flytta a-lagarna från kommunhusets fikafönster?

Män går till jobbet för att vila upp sig...

Sitter nu på arbetet efter en långledighet och ångesten hänger som ett ok på axlarna. Hjärnan är tom, kroppen ömmar efter den tidiga uppstigningen och fötterna släpar. Det är inte vid dessa förhållanden man högpresterar eller finner lösningar på världens alla humanitära katastrofer. Dock kan jag lugna er med att det snabbt går över och den biologiska kommunalarklockan inrättar sig i korridorerna med fikatider, luncher och andra personalförmåner. 9.30. 12.00 och 14.30 är de tider då en kommunalare arbetar som mest aktivt, framför kaffemaskinen, vid fikabordet och senare vid diskmaskinen. Den sistnämnda kan vara tufft för en del då riskerar utbrändhet vid sådana tuffa åtaganden.

Efter att ha kommit igång lite mer med hjärnkontoret var det dags med den årliga översynen av pappaåtaganden samt kolla den ekonomiska sammanställningen i den årliga hushållsöversynen av föräldradagar, VAB, TF och andra ologiska benämningar. För en kille som varit mer sjuk än frisk, i alla fall infinner sig den känslan vid löneöversynen, under föregående år krävs sådana rutiner.

Laddad till tänder och påläst, jämställt med en doktorsavhandling, tryckte jag siffrorna till Försäkringskassans kundservice. Med plats 179 i kön började jag humma och gå in i mental dvala för att uthärda de långa 16 minuters väntan min plats krävde. Energin samlades och jag gick i försvarsinställning efter FKs alla rubriker i kvällstidningarna.

I väntan på att få mina svar berättar en klämkäck röst att jag är si och så många placeringar från en jackpot. Tätt följt av den informationen kommer en ny röst som berättar hur många handläggare som står till mitt förfogande och som arbetar för att ge mig den service jag så fult kräver som nybliven förälder och som dessutom belastar hela FKs budget som snart raserar efter barnepidemin. Lustigt nog så förändrades antalet behjälpliga handläggare under min väntetid. Ju bättre köplacering, desto färre handläggare arbetade för att jag skulle få mina svar tillgodosedda. Var det så att de flydde fältet när jag knappade in mina siffror i personnumret? Jag såg bilden framför mig av ett larm på FKs kundservice och anställda kastar sig över skrivbord, gömmer sig under stolar, rusar på toaletten, tar ut komp eller går i pension. Allt för att undvika lilla mig, en pestbringande förälder med tusen och åter tusen virus som givit mig frågor över deras system och logik av ärendeberedning som skrämmer vilken statligt rutinerad räv som helst.

Efter 16 Nintedominuter var det min tur och en ung, trevlig röst svarar. Antagligen prao då ingen annan ville ta mitt samtal. Hurtigt och helt naturligt framställer hon det som vilken naturlig försening som helst och jag bara smälter. Hon har mig i sitt hjärngrepp och vrider ur all ilska med sitt charmiga "hej, vad kan jag hjälpa dig med"-röst. Tyvärr har jag även en tendens att bygga upp min frustration och irritation framtill den punkt när det verkligen gäller och den påsamlade enrigin försinner vid just den frasen. Så när det är dags att leverera min irritation och ståndpunkt är den som bortblåst och jag sitter och nickar, med ett trevligt leende på läpparna, och hittar all sköns ursäkter till den rutinerade telefonsupporterns fördel och hjärtat, sympatin och medömkan slår igång samtidigt. Efter en gammal kollega och god väns insikt i FKs system försöker jag hitta akilleshälen i de anställdas utbildning och drillning. Med med en precis och minituös drillning av dessa robotar är det omöjligt. De är de statligas Terminator, eller FKs Jugends och likt självmordsbombare levererar de svar på föräldrarnas, terroristernas frågeställningar och ifrågasättande. Trots träning har jag inte lyckats blottlägga deras taktiska upplägg. Istället skickar jag fram min fallskärmstrupp, som landstiger bakom kundsupporterns barriärer och arbetar sig in mot hjärtat eller huvudpulsådern. Jag pratar om kvinnan i mitt liv, en handläggares mardröm.

Som ni förstår på mitt ordval har jag en ilsken kamphund till sambo i dessa avseenden. För att inte bli helt överkörd i statliga eller andra myndigheters gestapofasoner och stå på ruinens kant vad gäller hushållets pengar, måste ett hushåll bestå av en sådan karaktär. Jag är en enkel kommunalare, helt utan egen vilja och som vill göra alla tillags och är inte redo för denna militära utbildning. Istället rättar jag mig snällt in i ledet vid fikats diskmaskin och nickar instämmande till allt och alla. Någon egen åsikt ska inte gå att skönja.

Jag behöver alltså inte tänka eller spilla onödig energi på planeringsverksamhet. Vid de tillfällen jag gjort det har resultatet blivit av domedagskaraktär och inte blivit så som jag tänkt ursprungligen. Vare sig det gäller husplanering, inredning eller inbokade tider. Låt mig ge två tydliga exempel på en drömmares väg från ord till handling i vårt hushåll. Och ge mig sympati för det behöver jag verkligen.

Scenario ett: Under julhelgen var våra kära grannar hemkomna från London för att fira jul och nyår. Vid dessa tider brukar vi se till att få tillstånd någon form av samkväm, men eftersom det råder vintertid är uteaktiviteten mer av sparsam karaktär. Det blir inte så många tillfällen för småprat och mer kärnfulla fraser för att så snabbt som möjligt komma in från snålblåsten. En dag så ser jag i ögonvrån att några står och vinkar frenetiskt utanför och jag tar ett stort djupt andetag för att se om det luktar rök ocjh lyssnar efter ljudet av gaslarm. Efter några sekunder slog hjärnan över till en mer logisk förklaring och jag gick ner, vilset och nervöst. I vanliga fall är det min kamphund till sambo som brukar sköta dessa artighetsfraser och jag brukar titta fram bakom hennes ben eller iakta på avstånd. Nervöst, men artigt erinrar jag mig all samtalsträning min sambo lärt mig, men slår en mental kullerbytta och irrar in mig i en sjö av klockslag när de vill bjuda över oss på middag. När Anna kommer hem avrapporterar jag samtalet ordagrant vid första, bästa tillfälle.

När dagen utfaller får jag i uppdrag att inhandla en "Gå bort" - present och jag plockar fram alla mina kvinnliga sidor och inredninsmagasin för att hitta den ultimata presenten. Stolt kommer jag hem med presenten i min hand och min sambo börjar leta i husets alla vrår för att hitta något att ersätta denna gudagåva med. Hon ringer runt till alla i släkten och hör vad minimitaxan är vid ett sådant tillfälle. Hon undrar om en en halvt uppäten pepparkaka, ostfralla eller halv schampoflaska med jordgubbsdoft blir för mycket. Till hennes förtret är det inget som kan ersätta gåvan och hon får ge med sig och överlämna min inhandlade, perfekta, tindrande ljusstake med tillhörande värmeljus. Problemet uppstår två timmar innan utsatt tid. Snällt och artigt frågar hon mig hur dags vi sa, men jag ser hur hon redan skruvar på sig med fler bubblande följdfrågor som kretsar i hennes taktiska sinne. Paniken lyser i mina ögon och jag stammar fram att jag tror vi sa klockan sju. Som en kobra hugger hon och undrar varför deras finlyktor redan är tända och varför det sitter middagsgäster vid deras bord. Pannan börjag svettas och jag vrider mig på plats och hon snäser till mig att jag ska stå still när hon pratar med mig och framför allt se henne i ögonen. Jag tror det var vid sju stammar jag och vet inte vad jag ska ta vägen. Under tiden hon fösröker hitta den ultimata vinkeln för att som om våra grannar är finklädda passar jag på att slå mig ner i soffan och försjunka in i Kantnålsfiskens ännu mer komplicerade värld, där hanen bär på parets yngel i tre veckors tid.

Någon tid senare stampar hon in vid teven och det är till och med så hon skrämmer ynglena nere i djupet av Atlanten med sin blick. Hennes order är att jag ska på ett så beskedligt sätt som möjligt ta mig över till grannarna och komma upp med en bra bortförklaring till varför vi är sena eller kommer att bli sena för att få reda på vilken tid tid vi kom överens om. Likt Hippocampus reidi använder jag mig av samma ursäktande beteende och förklarar att en sådan simpel uppgift är allt för avancerad för lilla, snälla, oskyldiga mig som bara bär på yngel under tre veckor.

Givetvis hade jag registrerat och avrapporterat rätt tid och vi hade en mycket trevlig kväll med god mat och intressanta diskussioner om tyska, engelska och svenska rättssystemet. Ett samtal där jag kan glänsa med mina fördjupade kunskaper från böckernas och dokumentärernas värld. Utan att någon vågade ifrågasätta mina tjusiga rapporter, det tillhör inte god kotym. En och annan spark fick mina knän utstå under bordet, då min sambo försökte tysta mig och min briljanta kunskap. För i böckernas värld är jag kung, prins och ägare av halva kungariket på en och samma gång. En drömmare av rang, det är jag det.

Avslutningvis vill jag visa er hur inrutad min tillvaro med min kamphunds -och kontrollorienterade sambo är. Idag hittade jag nämligen ett av mina Pappascheman från våra föräldradagar. Texten löd följande, och jag citerar:

"Ny blöja + kläder så snabbt ni kommer ur sängen.

Frukost 8-9 Gröt+smörgås med mjuk ost el leverpastej i små tärningar.
AD-droppar 5 st. magdroppar 5 st. MEDECIN ca 1,5-2 h senare skalat rivet äpple.
Riv på den lilla riven.

3,5-4 h efter frukost lunch. (Burk)
Ny blöja

ca 15.00 större mellanmål tex gröt + smörgås el. välling+smörgås"

Vad Elliot skulle ha vet jag fortfarande inte..., men en sak vet jag. Hon är god, min Sessan.

Varför är jag som jag är?

"Livet handlar inte om milstolpar utan om ögonblick."
(Rose Fitzgerald Kennedy)

För mig har livets skede till stor del handlat om smarta mål, målsättningar, motivationsfaktorer eller delmål. Strategin har idag gjort mig prestaionstrött och reflekterandet stundtals gjort mig handlingsförlamad. Allt beroende på att jag hela tiden haft inställningen att leverera för att nå mina höga krav. Fokus har legat framåt i tiden och inte i ögonblicket. Ögonblicket av lycka och njutning. Strävan har lyft, eller slitit mig vidare till nästa anhalt. Anhalter jag troligen inte kommer nå, inte med nuvarande inställning. För vad är skillnaden på en dröm eller ett mål? Jag har lagt upp planer för att nå mina drömmar, som då blivit mål. Mål som egentligen skulle stannat vid just drömmar. Allt för att inte hamna i ovisshetens land och dess destruktiva krafter. Det har för mig handlat om strategisk överlevnad och försörjning. Med blandat resultat, men dock hela tiden funktionellt.

Både mitt yrkesval och fritid har därför gjort mig för målorienterad. Bilden har hela tiden funnits i både hjärnbalken och på näthinnan, men motorerna kan liknas vid sommardäck på en isgata. Slirande och stretande för att komma fram till livets mening, min mening. Att bli lycklig!

Under tiden var inställningen pessimistisk och morbid. Världen var ond och cynisk. Landskapet torrt, uttorkat och öde. I det landskapet sökte jag efter frukt, blomster och lycka. Jag skulle vara landskapets tappre trädgårdsmästare, men egentligen behövde jag gå och odla i min egna trädgård.

Likt Don Quiote stångades jag med väderkvarnar och arbetade efter mitt hjärta. Hjärnan var alltid avslagen på off knappen. För att inte se, höra eller lära av verkligheten, som jag trodde den var. Kall, ointressant och mörk. Mitt ljus i tunneln var alla människomöten, eller öden. Jag ville rädda dem alla. Alla utom mig själv. Stolt skulle jag stå kvar på den förlisande skutan och göra honnör. Kaptenen som gått sitt öde till mötes, mitt öde. För mig var det synd om, skulle alla tycka synd om. Jag ville mycket mer, men egentligen ingenting. Sommardäcken snurrade ännu mer, men jag stod kvar på samma plats. Samma känslor jag tampas med idag, fast ändå annorlunda. I en annan skepnad. Har jag då lärt mig av mina misstag eller erfarenheter? Är mitt beteende annorlunda från förr och vem är jag? Vem har jag blivit och varför? Rädsla, ilska, envishet eller destruktivitet? Eller är jag lycklig och i så fall på vilket sätt?

Ostrategiska val gjorde förr att jag fick kämpa bra mycket mer än alla andra, i alla fall om du frågade mig. Fokus låg alltid på de som var bättre, eller bäst. De ouppnåbara, de lyckliga, de synliga. Hjärtat pumpade för de osynliga, för det var där jag var, men inte ville vara.

Idag önskar jag annorlunda, denna månad väljer jag andra vägar, detta år gör jag på annat sätt. Agera, istället för att tänka. Handla, istället för att prata. Njut när du väl kan. Var lycklig, när du inte har en anledning till att vara olycklig. Däremot ångra aldrig något du gjort. För vid det tillfället du agerade gjorde du det under rådande förutsättningar. Dina förutsättningar.

"Alla undrar varför jag börjar i slutet och arbetar tillbaks till början, anledningen är enkel, jag kunde inte förstå början förrän jag hade slutet. Det var för många saknade pusselbitar i pusslet, för mycket som jag aldrig skulle få veta."
(Vit Oleander)

Sökandet har för mig blivit en livsstil, ett beteende. Något som jag är uppslukad och intresserad av. Jag behöver dock smalna av tratten och komma in mot pudelns kärna, min kärna. Vem jag är, borde ge mig en ledtråd till min kärna av förståelse. En förståelse för den jag är och den jag vill vara. Jag, ingen annan och inte på något annat sätt. Bilden av vad jag vill, den jag har varit har varit för stark och ibland har den troligtvis inte ens funnits. Eller fanns den och jag levde mitt i den, utan att se. Förblindad av mina pessimistiska tongångar som förvred mitt omdöme.

Kanske är Feel bad och må bra en myt. År 2009 avlägger jag inga nyårslöften, inga andra år heller. Som påbörjare gäller det att hitta en avslutare i mitt team, mitt hjärnteam. En "Just do it", en som vågar, inte fegar ur när det väl gäller. Det är nämligen det som många gånger gjort mig till en reflekterare. Att jag inte vågade stå längst fram och agera. Jag satt hellre längre bak och iaktog eller försvann, linkande med en fejkad skada. Så har jag fostrat mig själv. Förhoppningsvis fostrar jag mina barn annorlunda.

Nu har jag slutet och vet vilka pusselbitar jag har och inte har. Därför bör jag vara lycklig...men vissa saker kommer jag aldrig göra eller få veta. Hade jag vetat eller gjort dem, då hade jag kanske inte varit där jag är. Tänk om, finns ingen anledning att spekulera i.

"Jag tror att själva syftet med vårt liv är att söka lycka. Detta är uppenbart. Vare sig man har en religiös tro eller inte, vare sig man tror på den ena eller den andra religionen - alla söker vi något bättre i livet. Sålunda tror jag att våra liv rör sig i riktning mot lyckan."
(Dalai Lama)

Sökandet efter lycka har gjort mig nyfiken, nyfiken på livet och alla dess obesvarade frågor. Våra beteenden, upptäckter, handlingar, mål eller meningar. Orättvisa har varit en av de fem egenskaper jag avskyr och därför varit bränslet till min motor. Det och materiella ting, något som gör mig motsägelsefull, vilsen.

Är det möjligt att identifiera sig själv som betraktaren om man är betraktaren? Om du kan bli en betraktare av ditt "själv", hur förändrar det din uppfattning om verkligheten? För mig var verkligheten mörk, miserabel, kall och fuktig. Allt enligt min "verklighet". Jag ville förändra i min omgivning, men innerst behövde jag förändra mig själv. Vilset trevade jag runt i mörkret och gjorde allt för att slippa agera. Ageranden som hade förändrat mig själv. Något som var för jobbigt, otäckt och svårt. Min rädsla var stor, enorm, och gjorde mig otrygg.

"Du förändrar inte verkligheten där ute. Du förändrar inte stolar och lastbilar och bulldozrar och rymdraketer som skjuts upp - du förändrar inte dessa! Nej! Men du förändrar hur du ser på saker, eller kanske hur du tänker på saker, hur du känner inför saker, hur du känner av världen." (Fred Alan Wolf - ur Vad vet vi, egentligen)

Denna andemening glömde jag under min kamp i livet. Något jag nu upptäckt och vet. För här tar slutet vid, slutet till en början...

Förstår ni, det gör inte jag... och det är det som är tjusningen. Nu börjar i alla fall sagan till mitt inre. Den obotliga optimistiska pessimisten ska agera och njuta. Det är vad jag hoppas på och använder som ledord i mitt agerande under 2009. Med mycket färre mentala kullerbyttor. Mental träning fungerar ändå inte... men det tar vi en annan dag.

"Sökandet är i varje ögonblick ett möte, sa pojken till sitt eget hjärta. Under den tid jag uppriktigt har letat efter min skatt har varje dag varit en fulländad dag, för jag har då vetat om att varje stund har utgjort en del av drömmen om att finna någonting. Medan jag har letat efter min skatt har jag upptäckt saker som jag aldrig skulle ha drömt om att träffa på, om jag inte vågat pröva på saker som inga fåraherdar kan göra."
(Alkemisten, Paulo Coelho)

those were the days

De mörka molnen sveper in över land och vindbyarna leker med vassen i skymningen. Dörrarna slår i natten och bönderna tar på sig sina rockar och tittar till de oroliga djuren. Vinande vindar lyfter takpannor som klamrar sig fast, hårt och intensivt för att inte falla ner i mörkret.

Dagen efter ligger ett tindrande vitt vinterlandskap och förgyller vår landsbygd. Isen breder ut sig mellan öarna och de knakande spänningarna påminner oss om naturens krafter. Krafter som väcker barnet i mig och gör att jag med nostalgiska minnen snabbt hoppar ur sängen med gamla minnen från förr på näthinnan. Bilder jag vill Elliot ska få se och uppleva under dessa dagar.

Framför mig klamrar sig Elliot fast vid morfars gamla spark för att vi, likt två hjältar från WWF, ska mata de utsvultna svanarna och änderna som trängs vid brohålet. Vi njuter av tjusningen med landsbygden och vinterns charmiga landskap.

Året är 2009 och den nya tiden är här. Traditionsenligt brukar stormarna och de vita vidderna göra sig påminda någon dag under februari eller mars, men inte i år. Växthuseffekten påminner oss om de globala klimatförändringarna. Monsunvindar, vargavintrar och jordbävningar. Allt enligt våra kvällstidningsexperter. Det varma norr och iskalla söder påminner oss om hur kall vår vinterbeklädnad är...

Klimatet har nu äntligen följt sin naturliga rytm och det är vinter till vår förtjusning. Isen ligger tjock och föräldrar med barn skottar isar eller knyter skridskor på snoriga barn. Korvgrillning och sparkåkning påminner mig om de gamla goda tiderna. Tider då fötterna frös till is i de gamla oslipade skridskorna och de krokiga, gamla bandyklubborna stöttade upp veka bambiben. En och annan hockeylirare glänste med sin åkning över de stora vidderna och vi imponerades av deras stilfulla åkning. Därefter skottades isarna upp för att utmana kompisarna från närliggande socken i bandy eller människocurling. Föräldrar satt oroligt och väntade vid matbordet då middagrana kallnade, eftersom kamperna tvunget skulle avgöras innan mörkrets inbrott. Gänget bröt upp och gled hem i skymningsljuset utsvultna och trötta, men med ett glatt leende på läpparna och kommande utmaning i tankarna.

Detta var på den tiden då bryggorna var belägrade av sumpar som låg och guppade i nydrillade isvakar. Barn tindrade med ögon då morfar eller farfar sparkade ut med gäddsaxar och andra traditionsenliga fiskemunderingar för att fånga vikens gammelgädda. Skickligt trädde morfar mörten på kroken och laddade fiskedonet med årets julklapp, knallhatten till gäddsaxen. Med tankar på obarmhärtighet och isande skrik från mörtens kippande mun rös man av grymheten morfar hade för att fånga gammelgäddan som lurade under den tjocka isen.

En lång, lång tid sedan och som väcks till liv vid dessa vintriga tider. Idag stapplade vi ut med nästa generation på isen. Påbyltade med marin ull och Haglöfs monstertjocka jackor som tål -50 grader celsius och skidhjälmar vadderade med bomull, isolering och dunkuddar. Allt för att dämpa de hårda fallen. Fall som dessa två var lyckligt ovetandes om. Med glädje tultade de ut likt två rumpnissar och upptäckte tjusningen av ispyramider och blankis som senare i livet ska skottas för att utmana grabbar från närliggande socken långt in på småtimmarna. Oroligt ska vi sitta vid middagsbordet och gnälla över att maten kallnat. Allt bara för att våra föräldrar gjorde så, men innerst inne vet vi... hur lyckliga de är där ute.

En expedition som gav sig ut på isen för att glädja den nästkommande generationen med upplevelser av Bullens smaker och dofter samt den rykande varma chokladen. Den gamla råttbitna rävboan hängs ut för att värma kalla bakar och morfars gamla spark uppdateras med en åkpåse till de små. Vi var kungar, vi var bambis, vi var lyckliga. Lyckliga om att få uppleva de gamla minnena från förr med den nya generationen...

Ett annorlunda år

Det nya året har gjort sitt intåg och med det har även föregående år utvärderats. Nu i julhelgen åtnjöt jag ihop med barndomskamraten Esko Fox and anchors pubmiljö och kände oss som kungar i öronlappsfåtöljerna med vässat intellekt. Tyvärr drog jag nitlotten och kunde inte insupa deras miljö fullt ut med fatöl och rökiga whiskysorter. Esko njöt i fulla drag, eftersom detta var två föräldrar på grönbete. Utvärderingar och skrönor avlades och tillslut landade vi i våra egna prestationer och livshistorier, eftersom vi tillbringat mycket tid genom åren tillsammans känner vi till varandras akilleshälar.

Under åren som gått har vi tagit med oss olika lärdomar och erfarenheter, men även defekter som Esko uttryckte det. Efter ett tags samtalande kring dessa defekter ansåg jag det hade en negativ klang, men uttrycket kvarstod. En defekt Esko kunde titulera sig var prestationslathet. Ett intressant fenomen som innebar att han kände att han aldrig behövt kämpa för något, utan haft det lätt för sig fram till dagens datum. Nu utgick han mest från arbetslivet och jag kunde inte annat än att säga att miin arbetsresa varit av raka motsatsen och jag nu känner mig prestationstrött. Jag har givit mycket under resan, men inte fått tillbaka mina investeringar i samma valuta. kort sagt kan det sägas att jag mest givit, men inte fått tillbaks i samma utsträckning.

Därför är det dags att göra 2009 till ett handlingens år och en utmaning är redan på intågande. Vi får se om det är någon i min omgivning som antar en halvklassiker. allt för att testa gränser i lagom doser och för att se om en klassiker kan vara inom räckhåll. Detta är inget nyårslöfte, då det innehåller mer substans och allvar än så. 2009 ska handla om smarta mål och mental tuffhetsträning... men dessa ämnen tar vi en annan dag.

Välkommen 2009 och jag tror ni kommer märka under året att bloggen kommer få andra fokus än 2008.