Luckrativ bransch!

Har nu märkt hur många inköp vi gått bet på och stundtals blivit helt bortkollrade. Som tur väl är handlar det inte om några stora summor, men många bäckar små. Tyvärr är jag en godtrogen och stundtals naiv person som tror på personers ord och godhet. Den bilden har idag förvrängts till lite mer av skeptisk karaktär. Framförallt när det gäller säljare och hantverkare. En del verkar ha lagt ner ett helt liv på att lura folk och erbjuda halvdana tjänster för en spottstyve pengar. Borde det inte finnas lättare sätt att lura folk på? Typ av Joakim Postner karaktär. Då snackar vi värt mödan, eller?

Girighet eller nonchalans? Vad vet jag? En sak vet jag och det är att utan byggboom hade en del hantverkare jag stött på aldrig ens haft ett litet uthusprojekt att ta sig an. I högkonjuktur och byggkaruseller föds en del troll!

Erfarenheten säger mig att jag får gå in med en mer öppen inställning fortsättningsvis, för det finns även jättemånga seriösa och duktiga hantverkare och säljare i branschen. Men det är som att gå på ett minfält där man kan ta helt fel steg med förödande konsekvenser.

För min del blev det bara något snedköp av lampor och en del andra småblessyrer, som jag nu hittat för betydligt billigare pengar! Så minan var inte ens av kinapuffkaliber! Det retfulla är att jag gick på snacket vid inköpstillfället! Trots gedigen research, men vad gör man? Får nog höja ribban ännu mer med research eller ha personlig inköpscoach a là Lyxfällan.

survivor of the richest!

Svågerpolitik, konsultarvoden, lönebonusar, fallskärmar. Allt ett resultat av människors skrikande efter mer, mer och mer. Fallskärmsavtal som aldrig ifrågasätts, hur är det möjligt att hitta dessa summor i stundtals starkt nedbantade organisationer? Chefer blir fler chefer genom sin tidigare chefstitel. Kan du ha en titel, kan du lika väl ha fem, eller? Status och pengar gör vissa av oss till skrikande skatungar som frossar i pengars drypande makt.

Även för mig som arbetar för det "goda" blir det en ständig kamp för min ekonomiska situation. Mer vill helt enkelt ha mer. Tyvärr är jag inte någon av dem som har mycket, men som behöver mer. Hur ska jag då lösa denna ekvation? Än så länge har lönen mest blivit blod, svett och tårar. Trots att om de uppsatta mål jag strävar efter skulle inbringa rejäla kassaklirr i kistan blir jag inte en del av det klirret. Inte "lilla jag" som kämpar för den goda sakens skull i en hårt slimmad organisation och som alltid vill vara mer slimmad. Förutom bland de med de många titlarna. Titlarna som blir fler och fler, men personerna färre och färre. En rejält hierkisk struktur som lätt kan skapa hopplösa och frustrerade arbetstagare.

Tyvärr har jag hamnat i lite av en pessimistisk svacka som innebär en skeptisk sida till människans godhet. Status, pengar, makt, våld, listan kan göras lång. En annan typ av lista som består av svek, lögner och en typ av omedveten illvilja. Så för mig blir det lite att starta om maskineriet. Som sattes igång för länge sedan i en skolbänk med drömmar och visioner, som skapade hopp och framtid. Trodde jag i min naiva enfald! Erfarenheten gav mig en tuff törn i sidan och visioner blir numera planerade alternativa utvägar.

Hälsa och välfärd som ingen vill satsa på! Drömmar och broar som ingen vill skapa! Hopp och tro som många vill satsa på, men som stannar i bokhyllans dystra mörker. I ett arkiv, i ett hus, i en stad, i ett land, i en värld! En värld fylld av prat, lögner, svek och krossade drömmar. Jättemonster som krossar drömmar i en grå dyster värld.

Dock ska jag så ett frö, ett frö som kan skapa en grönare och ljusare framtid. Tills dess är det bara att slå av hjärnan och kämpa vidare bland alla korridorodjur. Förhoppningsvis blir jag inte an av dem som står med resultatens vilda beroende och solar mig i strålar av kändisskap och titlar. Ett kändisskap som innebär mer, mer och mest!

Så nu är det dags att slå av strömbrytaren på hjärnkontoret och arbeta vidare! Mot en ljusare framtid!

Till de utsatta!

En skugga tar vid av ett liv som är på väg att suddas ut. Tragiska bilder, tragiska öden slås samman för en gemensam sak: Att synas, att höras: Kosta vad det kostar! Utsatta barn som lever för sin framtid blir offer för fruktansvärda kallsinniga robotar. Offer för livets grymheter. Liv släcks ett efter ett! Barnen har inte en chans, barnen som lever för sin och vår framtid. vapen, mobbing, våld, att synas, att höras. Till vilket pris? Listan kan göras lång, men det blir ändå bara en lista. Ett namn i mängden. Tiden går vidare, men minnen för anhöriga består. Livet ut! För mig blir det en spalt i tidning, för dem blir det ett stort öppet sår av saknad. Saknad över de offer som utsattes för livets grymheter. Press, journalister, analyser, men vad händer? Fler gärningsmän skapas eller kommande grymheter förhindras? Ett namn i mängden som ville sticka ut! För vem, för vad? Ett syfte, ett mål? Att synas, att höras?

För många blir det ytterliggare ett namn på listan! Men glöm aldrig bort namnen på listan! För de har också ansikten, minnen, anhöriga!

Till minne av er alla!

Bath School-massakern, 45 dödade (1927)
Dunblanemassakern, 17 dödade (1996)
Jonesboro-massakern, 5 dödade (1998)
Skottdramat på Thurston High, 2 dödade (1998)
Columbine-massakern, 13 dödade (1999)
Erfurt-massakern, 16 dödade (2002)
Red Lake-massakern, 7 dödade (2005)
Skottdramat på Dawson College, 1 dödad (2006)
Skolmassakern på Virginia Tech, 32 dödade (2007)
Massakern på Jokelaskolan, 8 dödade (2007)
Skolmassakern i Kauhajoki, 11 dödade (2008)

utslag av oro!

90 % av all oro påstås vara obefogad. Jag lever i världen av att jag ingår i de 10 %, där min oro är befogad. Tyvärr blir det lätt så när jag är en obotlig pessimist som lärt sig vara optimistisk.

Idag har varit en sådan dag då all oro känns befogad och självförtroendet fått sig en rejäl törn. Allt på grund av dålig kommunikation och otydliga riktlinjer. Jag lär så länge jag lever, men en del i min omgivning utgår från att jag lärt mig så länge jag levt genom EN universal kunskap. Som går att tillämpa vid alla tillfällen. Den ekvationen blir definitivt inte lyckosam. Allra helst inte för en obotlig pessimist med höga krav.

Ord som "stå på dig", "roffa åt dig", "se till så du syns" eller "vässa armbågarna" har ekat innanför denna ödmjuka pannlob. Under ytan har många av dessa meningar bubblat och idag var den dag då en liten del inom mig brast. Framtiden är oviss och för en pessimist med höga krav och strikta framtida milstolpar är det inte så lätt att inse det.

Framtiden ÄR oviss, men visst kan jag påverka den, iallafall med tydliga riktlinjer och milstolpar. Det är dock jag som ska skapa dessa stolpar och ordet projektledning blinkar likt en neonskylt framför ögonen. Hela livet är en projektledning, med ett start och stopp, eftersom en pessimist har en förmultnande bild av livet efter döden. Möjligheten att påverka där är inte direkt ett samtal med Sankte Per.

Har det blivit i - landsproblem och tankebekymmer? Helt klart! Kan jag påverka utslaget av min framtid? Kan jag påverka utslaget av oro? Helt klart!

Vissa gör det med piller och andra med alternativa tankegångar! Är min oro verkligen befogad, egentligen?

När blir det lön för mödan?

Tidigare har jag hela tiden stoltserat med att ta reflektionspauser. Numer märker jag att jag inte tar till dessa viktiga inslag i min vardag. Vad blir resultatet av det? Jag känner mig stressad och blickar hela tiden på nästa projekt. Njutningen och framförallt stoltheten mattas av. Denna smittohärd breder ut sig både i privatlivet och arbetslivet. Jag är helt enkelt fast i det skållade råttracet! Likt en vilsen hamster åker jag med i karusellen och med mina höga krav försvinner även glädjen över det jag presterat.

Vi är nu inne på sluttampen med vår målning och jag bestämde mig för att införa reflektionspauserna i min vardag igen. Jag ställde mig på ängen nedanför huset och en varm känsla fyllde kroppen, i den annars så kalla nordanvinden. Det här är mitt verk och det är jag som står bakom det! Och dessutom blir det väldigt, väldigt bra. Den ena positiva tanken avlöste den andra och en stolt känsla fyllde mina mungipor. Tanken om att det här med husbyggande är rejält roligt infann sig.

Hade en Jantepolis funnits i närheten hade han både fängslat och torterat mig, där jag stolt stod mitt ute i den kalla höstvinden. Målningens avslutning är alltså nära och med den reflektionspausen begynnelse. Som belöning ska det bli hotellövernattning med grym brakfrukost.

Bilder från Livsverket kommer snart!!!

En hand slits undan...

Trygghet och godtrohet har präglat min uppväxt, men efter denna vecka gapar ett stort sår av oro i magen. Vart är samhället på väg?

Skolklockan ringer och jag håller morfar nervöst i handen. Vad stor skolan är, tänker jag och blickar upp för den gigantiska stentrappan framför mig. Med nervösa steg släpar nästan morfar mig upp för skoltrappan och en ny dag i mitt liv tar form. De stora barnen runt omkring mig ser ut som gigantiska troll och jag känner mig mindre och mindre för var steg jag närmar mig skolsalen. Tolv stycken tappra skolelever placeras ut i sina skolbänkar och det nya livet har börjat. Trollen blir mindre och mindre för var dag som går och snart är vi på samma höjd. Rutiner, respekt och kunskap ska insupas många år framöver med hjälp av sagor, kompisar och diverse pedagogiska hjälpmedel. Många tårar kommer fällas för skrubbande knän på den hala grusplanen utanför, men som snabbt tröstas i lärarummet och snörvlande haltas det ut på planen igen. Vinstens sötma ersätter skrapsårens onda öppning. Elever smyger runt på skolgården och hittar på hyss som sträcker sig till äppelpallning (för på den tiden pallade man äpplen) och några hoppar kråka eller skriver på små skrynkliga lappar om de får chans på skolans charmör.

Känslorna sitter kvar än idag när jag sitter nere vid den ödsliga badplatsen. Jag erinrar mig hur lite vattnets gradantal spelade roll efter vi tågat ner på vägen till havet. Dagar som skapade modiga barn och trygga barn och framförallt glada barn.

En dag i veckan gick bussen till den ofantligt stora skolan, där vi kände oss som utbölingar. Vi tolv tappra höll oss starkt samman och undvek ögonkontakt fram till klockan ringde och det var dags för våndande i slöjdsalen.

Dessa känslor och minnen har starkt etsat sig fast och var en av de anledningar till att jag sökte mig tillbaka till min barndom. Efter äventyr på andra destinationer runt om i vårt avlånga land sökte jag mig tillbaks till min glasbubbla. Jag ville att E skulle få samma möjlighet till att växa upp under dessa förutsättningar.

Ack, vad jag bedrog mig. Det "lilla" ligger inte framför oss. Den gröna vågen har blivit till den gråa vågen och tryggheten ska hållas i det "stora", "starka", "ekonomiska" för att kronor och tillväxt ska göda den naggade stadskistan. Prins John sitter och leker med sina guldtior och barnens öde överlämnas till ekonomíska kalkyler och nyckeltal för att lösa problemen i den naggade skattkistan, som tvunget ska det vara upp till kanten. Kosta vad det kostar. Tryggheten och det "lilla" är borta och kvar står jag med E i min hand med en stor klump i magen och bubblande frågor i huvudet. Vad ska det bli av oss?

Det finns nu ingen "liten" skola som E kan växa upp i. Men det är en annan historia, eller?

Vem vet, vem vet vad framtiden har i sitt sköte???

Tänt var det här!

Bilden är hämtad från //lamplagret.jetshop.se

Äntligen börjar belysningen komma på plats och den mysiga hemtrevnaden infinna sig. Saknar dock den öppna spisen, som tyvärr inte blev av i detta byggskeendet. En del av vardagsrumsbelysningen är på plats som vi fyndade på en auktion i somras, som för övrigt var rena humbugáuktionen. Visste man dock bakgrunden till objekten blev det lite lättare att inte bli lurad av en munsmord säljare som uppträdde som rena svärmorsdrömmen (sliskigt med andra ord).

Andra lampor, som ska på plats direkt efter vädret har tillåtit oss den sista målningen, är ytterbelysningen. Tidigare har vi inspirerats mycket från New England, men efter förändringar i världdsbilden och inspirationkällan hittar vi den från den lite lättare stilen i skärgårdsinspirerade miljöer.

Det som vi nu är på jakt efter är badrumsspegel och badrumsbelysning, som är veckans mål. Inte helt enkelt då utbudet inte verkar vara allt för stort.

"Ingen mästare värd sin titel låter någonsin dagen hända honom; han skapar sin dag."

hur mycket strävar vi efter att skapa våra dagar, hur skapar vi vår framtid, kan vi kontrollera vår framtid?

Alla dessa frågor har snurrat ett otal gånger i mitt huvud. Jag är, eller har varit, en person som hela tiden vill ha koll på min framtid. Och då menar jag stenkoll. Min värsta fiende har varit ovissheten och flertalet dagar har gått åt att planera olika utvägar, i olika scenarior. Själv trodde jag att jag var ensam om detta fenomen, men har nu märkt efter ett antal år och erfarenheter att så inte är fallet. Kontrollbehovet är starkt hos många, för starkt hos ännu fler och sjukligt hos... en del. Hur mycket kan vi påverka i vår omgivning?

Kan jag påverka allt framför mig?

Förhoppningvis kan vi kontrollera en hel del, men vi bör nog acceptera att en del kan vi inte påverka. Kanske är det så att slumpen inte är en tillfällighet???

En icke påverkbar dag är det idag och det är bara att gilla läget och jobba vidare... Det är bara att blicka för morgondagen och lägga upp en ny strategi och revidera den gamla. Livet är fullt av överraskningar.

Vad har mental tuffhetsträning med inskolning att göra?

bilden är lånad från laberri.blogspot.com

Det går en skärande ilning genom kroppen. Lika mycket som barns skratt påverkar föräldrars sinne, lika mycket måste gråten göra det. För snart en vecka sedan påbörjades en sinnesavgörande procedur för en mycket blödig person. Proceduren var min sons inskolning på dagis och det är inte helt lätt för en person som gråter till Titanic, att gå därifrån helt oberörd.

Jag lade upp min taktik en bra bit innan avstampet och insöp vart enda ord och övning som Uneståhl skrivit i sin bok om mental tuffhetsträning. Allt från att vrida upp kallvatten succesivt till att förlänga badsäsongen oavsett tempen i vattnet, se blödiga filmer med grabbgäng där du uttalat inte får visa din akilleshäl. För enligt dessa hårda grabbar fungerar inte mäns tårkanaler efter puberteten. Ljudet är av en helt annan karaktär när de nu blivit föräldrar.

E:s inskolning gick fantastiskt bra och jag undrade om det rent utav var så att min son inte trivdes hemma. Det var nämligen nästintill omöjligt att få hem honom ifrån dagis och han slog de flesta hastighetsrekord till lekrummet vid lämning. Jag slappnade av och sänkte min mentala gard och släppte in mamman i bilden. Många barn är mycket mammiga och jag förstår nu varför! Pappor leker med barnen när de är hemma, medans mamman rent sektmässigt mässar in "mammabudskap" när hon är hemma. Snabbt blir motfrågan om han kan säga "mamma" när han stolt använt sitt begränsade ordförråd i rätt sammanhang.

Efter första dagens inskolning med mamma började ett upprepat mönster och som definitivt bevisar att pojkar gråter. ibland tror jag mamma gör det medvetet för att få just pappa till att visa dessa tabubelagda känslor. Med kättingar, slickepinnar, nya traktorer, allt vad dagispersonalen har råd med från kommunens tajta budget erbjuds när barnen lämnas. detta för att inte barnen ska torka ut efter alla tårar. Dessutom finns det ord som är helt tabubelagda på avdelningen för att inte spä på dessa tårdrypande reaktioner hos barnen. Ordet Hej då och givetvis ordet M-A-M-M-A får vilken liten tjej och kille att börja snyfta och hulka, som snart övergår till en hel symfoniorkesters ljudande. Mitt i allt detta ska du behålla lugnet och kylan och bara vända på klacken och gå!

Utanför möts du av nästa, inte fullt så högljudda symfoniorkester av hulkande och snörvlande ljud från de föräldrar som precis tagit steget ut i livets verkligt hårda skola. Överlämningen! Seperationen!

Så för er som inte tror att pojkar gråter, gå till vilket dagis som helst under en inskolning (Ni som är män, meddela alltid varför ni är där) så ska ni få se att till och med samhällets stora manliga testosteronmonster inte kan lämna på dagis utan att fälla några tårar.

för er som är mitt uppe i det och känner som mitt uppe i livets undergångar. Det innebär även många fördelar, som snabbt visar sig. För vår del innebar det för första gången en hel natts sömn. Och tro då inte att vi lämnade kvar E på dagis över natten, även om det bevisligen finns föräldrar som glömmer sina barn på de mest olämpliga ställen! Så stå ut och det lönar sig med lite mental tuffhetsträning.

Ångest, ångest är min arvedel

Då var det åter dags att inta arbetsposition efter att ha haft semester ett tag. Kretiviteten ligger inte på topp och ångesten hänger som en londondimma framför ögonen. Troligen är dimman färgrester efter semesterns aktiviteter och huvudvärken sviter efter T-röden. Om jag ska utvärdera semestern så skulle det nog mer verka som att min ledighet börjar nu. Det har både anlagts gräsmattor, målats och snickrars och Livet börjar ta form. tyvärr blir vi fortfarande lite orättvist bedömda med våra slarviga sinnen, då det ligger saker överallt och förvaringsmöjligheterna existerar inte. Projekt två är med andra ord att göra klart ovanvåningen så att vi kan få våra sovrum. Men vi lever i den världen där fasaden utåt är viktigast och vårt inre har varit smått kaosartat, så nu är det dags att finslipa och påbörja övervåningen. det vill säga knoppen och där har jag en hel del att finslipa på. Självkritisk som jag är!

ska uppdatera med bilder från Livsverket, nu när vårt yttre börjar bli klart. Färgen blev jättebra och vi var återigen jättenöjda med vårt val. Hade jag fått välja om mitt liv så hade jag jobbat som arkitekt. Och det är inte för att skryta om våra val utan för att det är så roligt.

Vi har även börjat att titta lite närmare på verandan, som varit lite av skötebarnet från början. inte helt lätt och det är inte många ställen vi kunnat hitta inspiration från. Har ni några bilder på amerikanska verandor eller lite större fasadverandor så skriv en rad om du vill dela med dig.